Det här med matkräsna barn

Som bäbis var Alexander ett riktigt marvrak. Det var så lättsamt!
Dels under tiden han drack ersättning, men även när vi började med riktig mat.
Han åt verkligen ALLT, och jag tänkte att ”oj, det här går ju nästan för lätt”.
Någon gång efter att han passerade ett och ett halvt år hände något, han började vägra att ens smaka och valde bort en maträtt efter en annan.
Kvar fanns tillslut inte mycket, det var väl i stort sett korv, kött och pommes frites som gick an där ett tag.
Vissa dagar när det var som värst funkade inte ens sådana ”safe cards”, och frustrationen och stressen över matsituationen växte sig allt starkare.


Vår sköterska på BVC gav oss rådet att inte truga och tjata så mycket, då det kan få matsituationen att kännas kravfylld för barnet.
Och ja, det köper jag.
Då måltiderna såklart ska vara någonting avslappnat och kravlöst.
Om han inte ville äta så tyckte sköterskan på BVC att vi istället skulle låta honom gå från bordet, och sedan skulle vi erbjuda mat igen på ett tag.
Ville han inte äta då heller så skulle han få vänta tills nästa måltid.
Vi skulle inte erbjuda en massa andra rätter om något inte dög, vilket jag såklart kan förstå då det finns risk för att barnet blir ännu mer kräsen.
Det är dock väldigt lätt hänt att man efter en tid sitter där med dubbla eller tredubbla rätter, då ett hungrigt barn inte är roligt för någon. (Speciellt inte kl 03 på natten) 😅
Vi insåg såklart fort att den metoden ytterligare förvärrade matsituationen, då Alexander mycket riktigt satte i system att vänta på något godare – typ korv och pommes frites.
Det hände till och med att han började vägra sådant, och istället skrek efter glass eller liknande, och då kände vi att det verkligen var hög tid för en förändring.
Att barnet ratar vissa saker – absolut, vem tycker om allting liksom.
Men om den där listan med vad barnet inte vill äta är betydligt längre än listan med det barnet vill äta, ja då blir det ju inte hållbart i längden.


Jag har märkt att ju mer vi har försökt få honom att äta specifika grejer, exempelvis grönsaker, desto mer motsträvig har han blivit.
Det är som att han tänker att: ”de vill verkligen att jag ska äta det här, så det är säkert äckligt”.
Att muta eller hota med att barnet exempelvis inte får lördagsgodis om denne inte äter kan ju kännas som en bra lösning i stunden, men är nog ingen vidare långsiktig lösning.


Numera kör vi på att lägga upp grönsaker och annat på tallriken, utan tjat eller krav på att det ska ätas upp.
Om det inte äts upp så gör vi bara samma sak igen vid nästa måltid.
När vi har gjort så istället för tjatandet som vi höll på med tidigare, så har det hänt att han mågon gång helt plötsligt plockat i sig något av det ”äckliga” på tallriken.
Och ibland insett att det inte var så äckligt.
Vi har fortfarande långt kvar, men jag tror att vi är på rätt väg i alla fall.


Den största vändningen blev när vi började erbjuda Alexander att hjälpa till med att laga maten.
Genom att vara delaktig i matlagningen och få göra enkla sysslor som att röra om i gryta, hälla i krossade tomater i köttfärssåsen eller krydda, blev han betydligt mer intresserad av att smaka på maten, även på sådant som han tidigare totalvägrade.
Han kan absolut krångla med maten även nu, men det är på en annan nivå.
Vissa saker är dock fortfarande totalt omöjligt att få i honom, hur delaktig han än är i tillredningen – exempelvis broccoli.
Men hey, man kan ju inte få allt, eller hur. 😉


Nu fungerar ju olika metoder självklart olika bra på olika barn, men att prova låta barnet vara delaktig är något som jag starkt skulle tipsa om i alla fall, om man sitter i samma besvärliga situation som vi gjorde.




Fler som har haft små matvägrare?
Hur kom ni tillrätta med det? 🙂