Att finna accepstans och försöka sluta fred med sin kropp

Nu är den mer eller mindre här, badsäsongen.
Den jag alltid har älskat, men också fruktat och gruvat mig för samtidigt.
Så mycket tid jag har spenderat i så många år på att vara djupt obekväm med min kropp och klanka ner på den.

På bilden var jag i god fysisk form och tränade massor, men jag kände ändå behovet av att dra in magen (som trots hård träning och trots att jag gjorde allt jag kunde när det kom till kost inte var platt) och sitta på ett sätt som dolde mina celluliter och bristningar.
Jag har blivit expert på att hitta smickrande vinklar som döljer det jag velat dölja.
Och det är ju det som sociala medier i allmänhet och Instagram i synnerhet många gånger är – ett perfekt gigantiskt collage av bilder tagna från de mest smickrande vinklar.


Jag kanske inte kan gå så långt som att säga att jag älskar min kropp (ännu), MEN jag kan säga att jag äntligen är på god väg att i alla fall acceptera min kropp och det jag inte kan förändra.
Det har tagit mig lång tid att ärligt kunna känna:


* Min mage är inte helt platt – och det är helt ok!


* Jag har en hel del celluliter och bristningar – det är fullkomligt normalt och det är helt okej!


* Jag är inte perfekt (för jag är en människa och inte en docka) – och det är helt okej! ❤