”Det är bara bra”

Av , , 2 kommentarer 13



264. 2019




”Hur mår du?” – En av våra absolut vanligaste fraser, som dagligen utbyts säkerligen miljontals gånger mellan människor bara i Sverige.
Men hur många av oss säger de där orden utan att riktigt känna det, mest för att det är det man ”ska” göra?
För att vi inte törs eller orkar berätta hur vi mår, eller inte vill vara till besvär, och så vidare.
Rätt så många, skulle jag tippa på.


Jag personligen har blivit betydligt bättre på att tala om hur det står till med mig.
Förr, i mina yngre år, svarade jag alltid ”bra” när jag fick frågan, oavsett om jag mådde helt åt h-vete och helst skulle ha velat gräva ner mig.
Det kändes av någon märklig anledning nästintill skamligt att visa ”svaghet”.
Jag har aldrig någonsin tyckt att det varit något konstigt när det gällt andra, men när det kom till mig själv så skulle fasaden stå uppe till varje pris.
Jag hade också svårt med tanken på att ”vara till besvär” för mina vänner, jag ville vara den där personen som alltid var glad och spred positiv energi.
En person jag inte var, med andra ord.
Vad jag inte förstod då var att på de premisserna byggs inga sanna relationer.


Även om jag idag oftast inte har några större problem med att berätta om hur läget är, så känns det trots allt fortfarande inte helt naturligt att göra det alla gånger.
Jag kan känna att det, beroende på vem jag pratar med då, är lätt hänt att man ”lindar in” det hela, berättar en del men inte allt.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna såhär, tyvärr.


Varför är det egentligen så svårt att berätta hur man verkligen mår?
Är det för att vi generellt sett har det så pass bra, att vi nästan känner skam och skuld när vi trots det inte mår bra?
Eller har vi blivit så matade med positiva och ”perfekta” instagramflöden att ett verkligt liv med allt vad det innebär, helt enkelt känns jobbigt att dela med sig av?



2 kommentarer

Ris, havre och rågfrallor med morot

Av , , Bli först att kommentera 5



PSFix_20190915_215752


Dessa frallor bakas med jämna mellanrum hemma hos mig, och det är väl i princip det enda bröd jag äter för tillfället.
Så gott, resten av familjen gillar dem också! 🙂
Inte helt glutenfritt som det mesta annat jag bakar, men i och med att det innehåller råg och inte vete samt att mängden råg är så pass liten, så fungerar det bra för min känsliga IBS-mage.


Efter några bakomgångar då jag lagt till någon grej för varje gång, så blev receptet följande:


12 stycken


Ingredienser:

50 gram jäst
1/2 dl olivolja
4 dl fingervarmt vatten
6 dl rismjöl
2 dl havremjöl
2 dl fullkornsrågmjöl
2 tsk salt
3 tsk sötströ
3 tsk brödkrydda
1-2 rivna morötter, det gör brödet extra saftigt
1 ägg till pensling


Gör så här:

Blanda olja och vatten i en skål, smula i jästen
Häll i mjöl, salt och brödkrydda och blanda till en deg
Låt jäsa i minimum 15 minuter
Dela degen i 12 bitar och rulla dem till bollar och lägg på en plåt med bakplåtspapper
Sätt ugnen på 250 grader och låt bullarna jäsa under bakduk tills ugnen blivit varm
Pensla bullarna med uppvispat ägg och grädda mitt i ugnen i 8-10 minuter (jag brukar ta ut dem vid 8 då jag tycker de blir saftigare då, men det är ju en smaksak.)




Enjoy!

Bli först att kommentera

1 år!

Av , , Bli först att kommentera 8



20190928_191527


PSFix_20190924_202541


20190928_024944


Hej hej!


Det känns sjukt, för det har gått så himla fort (låter klyschigt, men men), men för snart en månad sedan firade vi vår nyfyllda 1-åring.
Jag hade tänkt göra ett inlägg då, men, tja…livet kom ivägen.
Som det har haft en irriterande tendens att göra under lång tid nu, haha.

Det blev ett litet kalas med några av mina vänner, då lilleman ju inte hunnit skaffa egna än. 😀

Jag är en person som gillar att anordna tillställningar, planera och fixa och dona från grunden.
Jag hade bestämt mig för att ha ett tema, vitt och guld.
Och tårtan, den skulle jag självklart fixa ihop själv.
Tillsammans med en massa plockmat.
Stora ansträngningar för ett ettårskalas, då han ändå inte förstår att han fyller år, tyckte min familj.
Och visst är det väl på sätt och vis så, att ”det mest var mamma som tyckte det var roligt”.
Men kul att ha som minne längre fram, tänker jag.
Kanske även för honom.

Tårtskapandet var lättare sagt än gjort, den bild jag målat upp i huvudet stämde verkligen inte överens med min skapelse, så att säga.
Kl ett natten innan kalaset stod jag i köket och försökte förtvivlat ”laga” eländet med grädde, då frostingen som egentligen var det enda som skulle vara på, inte räckte till för att täcka tårtan.
Nåja, den vart väl ok i slutändan.
Och god vart den i alla fall, vilket är lite av min specialité – smarrig men inte roligast att titta på, haha.


Jag tänkte skriva att nu drar vi ner ribban tills nästa år, men…det har jag med stor sannolikhet ”glömt bort” tills dess. 😉



Bli först att kommentera

Napptips

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag sitter och skrattar för mig själv medans jag skriver, jag sa till min sambo att jag tänkte skriva ett inlägg om nappar och hans respons var priceless: ”Det lät ju rätt så tråkigt, men ok”, typ. Haha.
Jaja, jag känner att det är ett inlägg värt att skriva i alla fall, så here we go. 😀

Innan Alexander föddes köpte jag ett par ekologiska nappar i naturgummi.
Det kändes bra att de var ekologiska och garanterat giftfria, och senare insåg jag att de hade fler fördelar än så.
På neo använde vi ”vanliga” nappar som vi köpte på apoteket, och när vi åkte hem följde ett gäng med oss.
De nappar jag hade köpt sedan tidigare blev liggande uppe i ett skåp.

Då hade inte jag koll på att man regelbundet bör kontrollera att napparna är hela, jag hade ingen större erfarenhet av bebisar sedan tidigare och det var liksom ingen som någonsin hade nämnt det heller.
En dag fick jag dock på eget bevåg för mig att jag skulle kontrollera den napp Alexander för tillfället använde, det var liksom som en instinkt som bara slog till som en blixt från klar himmel.
Jag blev förskräckt när jag såg att det blivit en reva rakt igenom gummit, en tids fortsatt användning och gummidelen hade i värsta fall kunnat lossna i munnen.
Jag kollade även reservnappen och där hade gummidelen börjat släppa på en sida.

Det lustiga var att napparna var använda högst några veckor, för att man ska byta nappar med jämna mellanrum det hade jag koll på.
De defekta napparna åkte ögonblickligen i soporna, och från och med då började vi använda dem jag köpte.
De är stöpta i en enda del, och därmed betydligt svårare att ha sönder.
Jag kontrollerar och drar i dem dagligen, Alexander har använt ett par stycken i några veckor nu samtidigt som han sakta men säkert fått tänder, och än finns det ingen tillstymmelse till minsta reva.

Jag beställde mina på Ekokul, men de börjar finnas lite överallt, bland annat på Barnens hus och större livsmedelsbutiker.
Så värt för att minimera risken för obehagliga överraskningar!


PSX_20190422_214838



Bli först att kommentera

Det här med amning

Av , , Bli först att kommentera 14



Jag var långt innan en graviditet ens var påtänkt, medveten om att den dagen jag fick barn skulle det mest troligt bli problem med att amma någon längre tid, i och med att jag äter en medicin som går över i bröstmjölken.
Under graviditeten bestämde jag mig för att jag efter födseln skulle göra ett uppehåll med medicineringen, så länge jag kände att jag fungerade någorlunda utan, var planen.
För att under den tiden amma + pumpa ut så mycket mjölk som möjligt och frysa in.


Den första tiden efter förlossningen kunde Alexander inte amma, utan åt endast via sond, så då pumpade jag så mycket jag kunde och orkade, och så kompleterades det med ersättning.
Som jag skrivit i tidigare inlägg mådde jag väldigt dåligt både under graviditeten och efter förlossningen, så det smartaste ur den aspekten hade väl varit att inte amma alls, och istället fortsätta med medicinen.
Det är som alltid lätt att vara efterklok, men när jag satt där efter förlossningen, med ett förtidigt fött barn som jag var livrädd skulle dra på sig någon infektion, så kändes bröstmjölk som det enda rätta.


En dag kom en av läkarna som hade följt mig under graviditeten, in på vårt rum.
Efter att vi pratat en liten stund, och hon förstått hur jag mådde, sa hon: ”Jag tycker att du ska låta bli att amma.
Det viktigaste för ditt barn är inte att få bröstmjölk, utan att ha en mamma som mår så bra som möjligt”.
Tanken på att ge upp var ångestladdad, och förstärkte min oro för Alexander.
Jag hade fått ett prematurbarn, som därav förmodligen var extra mottaglig för smittor än normalt, och nu kunde jag inte ens ge honom det som skulle vara allra bäst för honom, som kanske skulle kunna stärka hans immunförsvaret något.
Det tyngde mig enormt vid den tidpunkten.
Trots det så visste jag innerst inne att hon hade rätt.
Och det var precis de där orden jag behövde höra.


Jag kände aldrig någon direkt press från omgivningen om amningen, utan tvärtom var både personal på neo samt senare barnmorskan på BVC förstående och stöttande.
Dock har jag hört och läst otaliga historier från kvinnor som blivit mer eller mindre ifrågasatta och en del som blivit rent av illa behandlade, vilket jag tycker är upprörande.


Det är självklart toppen om amningen fungerar!
Men om det av någon anledning inte gör det, är det absolut ingen katastrof.
I utvecklingsländer där sjukdomsrisken är stor och dör det är brist på rent vatten kan det vara en fråga om liv och död, men i vår del av världen är ersättning helt okej.
Det är viktigt att poängtera, då jag vet att det finns många kvinnor som suttit, eller i detta nu sitter, med samma ångest och skuldkänslor som jag gjorde.
Något man inte ska behöva, då det är alldeles tillräckligt tufft som det är att just ha blivit mamma.


Nu, snart 8 månader efter födseln, känner jag mer än någonsin att det beslut jag motvilligt tog den där dagen på sjukhuset var det rätta för mig.
Det gjorde att jag fick möjlighet att fokusera på att må så bra som möjligt, vilket innefattar medicinering, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt.


Jag fick även möjlighet att ”bli mig själv igen” snabbare, då jag slapp en längre tid med amningshormoner, vilket mest troligt hade blivit väldigt påfrestande för mig i och med att jag är så känslig för hormoner.


Så här med facit i hand känner jag också att har varit en nödvändighet för mig att jag och sambon kunnat dela på matningarna, jag insåg efter vägen att det hade varit för tufft för mig att axla det ansvaret själv.




PSFix_20190515_213910

En glad kille som har klarat sig mer än fint på ersättning. 🙂



Bli först att kommentera

Mjölkchokladbiskvier LCHF

Av , , Bli först att kommentera 5



Hej!


Jag gillar recept som man enkelt kan göra om till LCHF utan att för den skull dra ner smaken.
Då passar biskvier bra eftersom originalreceptet inte innehåller vetemjöl, så det är bara sötningen man behöver byta ut.
Jag valde att använda mjölkchoklad istället för mörk choklad, lite sötsliskigare så man kan lätt nöja sig med en (i mitt fall 3) åt gången. 😀


PSFix_20190509_005557




Ca 10 stycken


Ingredienser:

Botten
3 1/2 dl mandelmjöl
3 äggvitor
1/2 dl sötströ

Smörkräm
175 gram smör
1 äggula
50 gram (smält) sockerfri mjölkchoklad
4 msk sötströ
1/2 tesked vaniljpulver

Garnering

50 gram sockerfri mjölkchoklad


Gör så här:


Vispa äggvitorna med elvisp till ett hårt skum.
Blanda i mandelmjöl och sötströ och fortsätt vispa till en jämn smet.


Rulla till bollar och platta ut dem på en bakplåtsklädd plåt.
Grädda i mitten av ugnen i 10-12 minuter.
Ta ut, lossa från bakplåtspappret och låt svalna.


Blanda ingredienserna till smörkrämen i en bunke.
När kakorna har svalnat, bred på ett generöst lager.
Låt stå i kylskåp ett tag tills smörkrämen hårdnat något.

Smält sedan choklad och pensla på kakorna, alternativt smält chokladen i ett vattenbad och doppa biskvierna.
Låt stelna i kylen.




Enjoy!



Bli först att kommentera

Tiden på neo, del 3

Av , , Bli först att kommentera 9



Efter ett tag med periodvis svajig syresättning satte man in koffeincitrat, en medicin som skulle hjälpa andningen.
Det fungerade fint, och larmen från syresättningsmaskinen kom alltmer sällan.
Ett par veckor senare bedömde man att Alexanders lungor borde ha mognat så pass att han skulle kunna andas stabilt själv, och man planerade att sätta ut koffeincitratet.
De tre första dygnen efter utsättningen skulle han vara fortsatt uppkopplad till syresättningsmaskinen, och om han då andades bra skulle man ta bort övervakningen.
En positiv, men för mig även ångestladdad milstolpe.
Jag tänker att många föräldrar till prematurbarn förstår vad jag menar.
Även om man förbannat den där maskinen i tid och otid, så har den även bidragit till ett visst lugn och en känsla av viss trygghet.
När jag en dag kom in i salen och såg att maskinen var avstängd slog hjärtat några vålter.


När Alexander var 37, 38 veckor bedömde man att han skulle kunna åka hem.
Men eftersom jag hade mått, och fortfarande mådde så pass dåligt fick vi stanna kvar några veckor till.
Då bodde Alexander med oss i familjerummet i princip hela tiden.
Även om jag såklart längtade hem till ett mer normalt liv, så kändes det samtidigt mycket skrämmande.
Tanken på att lämna den trygga bubbla vi levt i, där kunnig och fantastisk personal (en del av dem kommer jag aldrig att glömma) alltid var endast en knapptryckning bort, stressade mig enormt.


Då vi förstod att det inte var lång tid kvar på neo, började jag så smått att mentalt förbereda mig på hemgång och på ett liv hemma.
När den dagen väl kom, ja…då kändes det plötsligt inte längre så skrämmande.



20181029_211123

Liten plutt just hemkommen.



Bli först att kommentera

Efterlängtade tid

Av , , Bli först att kommentera 15

Hej hej!


Äntligen är den här, tiden då jag för det mesta brukar börja ”leva upp” mer.
Då jag oftast blir lite ljusare i sinnet och tillvaron i det stora hela känns några nivåer lättare.
Detta år känns det skönare än någonsin att maj månad väntar runt hörnet.

I och med att vi kom hem från neonatalen i början av november, när sjukdomssäsongen börjat dra igång, var vi försiktiga med en del gällande Alexander.
Virus i allmänhet och RS-virus i synnerhet är ju något man gärna vill undvika även när man har en nyfödd som är fullgången, och för oss kändes det än viktigare i och med att prematura barn generellt har större infektionsrisk.

Det har varit några långa månader med försiktighetsåtgärder som att undvika att vistas med Alexander i folksamlingar, typ ICA MAXI, inte åka kommunalt, inte träffa folk som känt sig krassliga, vara försiktiga med att träffa förskolebarn samt vara noga med handhygienen.
Saker som även rekommenderades av neonatalen.
Små och för oss självklara uppoffringar, som säkerligen bidragit till att Alexander hållit sig i princip frisk hela vägen.

Det känns som att livet till viss del stått på paus sedan i februari förra året, och att det nu börjar om på nytt igen.
Jag ser fram emot alla allt längre promenader, alla utflykter och allt annat jag vill göra i sommar.
Förra sommaren vart den jobbigaste någonsin, nu då här ett år senare känner jag att denna har potential till att bli den bästa hittills. 🙂


258. 2019


PSFix_20190411_213124


PSFix_20190411_220139



Bli först att kommentera

Tiden på neo, del 2

Av , , Bli först att kommentera 13



Jag minns när jag i slutet av graviditeten sa till min mamma att
”Jag tror att det kommer att komma en smäll när det här är över”.
Lite så kan man väl säga att det blev också.
Det var som om kropp och sinne sa till att: ”nu har vi gjort vårt, nu tar vi semester”.
Jag var fullkomligt utmattad den första tiden efter förlossningen.
Som att luften fullständigt gått ur mig.
Jag sov dessutom riktigt dåligt, vilket såklart försvårade återhämtningen.
Jag var så psykiskt slut efter alla månader av oro, och nu tog en ny tid av oro sin början.
Trots att jag varit förberedd på att vi mest troligt skulle hamna på neonatalen, hade jag svårt att hantera situationen när den väl kom.
Graviditetshormonerna som fortfarande löpte amok i min kropp, och det faktum att jag drastiskt minskat min medicin de sista veckorna av graviditeten för att minska risken för utsättningssymtom hos Alexander, gjorde en redan tuff situation än mer tuff.


Jag kämpade för att orka spendera så mycket tid som möjligt inne i salen där Alexander låg.
Att se honom när han låg och snusade och verkade må väl gav mig alltid ett visst lugn.
Men tiden inne i salen innebar ofta även mental påfrestning.
Larmen som tjöt i tid och otid, varav många gånger från Alexanders håll, stressade mig enormt.
Barnen var kopplade till varsin monitor som visade puls och syresättning.
När pulsen eller syresättningen damp ner under ”gränsen”, larmade maskinen och personal gick fram för att kontrollera att det stod rätt till.


Jag försökte ta in personalens ord, om att det är normalt att för tidigt födda barn svajar i puls och syresättning, och att de för det mesta återhämtar sig själva.
Ändå satt jag där med hjärtat i halsgropen varje gång det tjöt.
Att inte riktigt veta vad man kunde förvänta sig från dag till dag var nog det tuffaste med allting.
Att ena dagen komma in i salen till en liten kille som andades bra själv, till att andra dagen – eller bara timmar senare – komma in och se honom med c-pap eller syrgas.
Jag hade nog, i och med att han föddes så pass sent och för att jag fått sprutor för att skynda på lungmognaden, trott att det skulle bli en lite rakare resa mot hemfärd.


Det var som att man levde i sin egen lilla bubbla.
Större delen av tiden, när vi inte var inne hos Alexander, gick ut på att försöka få i sig mat, och att försöka få lite sömn här och där.
Några gånger under dessa veckor fick vi besök av familjemedlemmar och vänner, vilket blev väldigt uppskattade uppbrott i vardagen.



20181003_010518

Liten plutt på 35 veckor.




Fortsättning följer.



Bli först att kommentera

Gudomliga sockerfria och glutenfria snickerskakor

Av , , Bli först att kommentera 8

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bodystore



PSX_20190327_222316

Hej hopp!


Jag har exprementerat ovanligt mycket i köket den senaste tiden.
Trots att de senaste månaderna varit de mest fullspäckade någonsin, med en bebis i hushållet, så har jag bakat och hållit på mer än någon gång tidigare.
Jag vet inte riktigt hur det går ihop?! Haha.

När man bakar sockerfritt och glutenfritt kan det vara klurigt att få till ett resultat som smakar ”som vanligt”, tycker jag.
Många gånger blir det någonting som ”funkar”, som man inte alltför entusiastiskt slevar i sig i ett försök att stilla sötsuget.
Ofta fungerar det, men det blir dock ganska tråkigt i längden då den egentliga anledningen till att man bakar, själva njutningseffekten, går förlorad.

Det här receptet har jag provat mig fram till.
Jag har plockat lite här och lite där, tagit bort och lagt till, vilket lett fram till en, i mitt tycke, fulländad slutprodukt.
Jag kan helt klart säga att detta är det absolut godaste ”alternativa” bakverk jag hittills gjort. 🙂


Ca 25 stycken


Ingredienser

10 dl glutenfria flingor (exempelvis dessa eller dessa)
1 burk jordnötssmör, cirka 340 gram
75 gram smör
2 dl fibersirap clear
2 msk sötströ
2 dl vispgrädde
1/2 fibersirap gold
En gnutta salt
200 g sockerfri mjölkchoklad (till exempel denna eller denna)


Gör såhär:


Botten

*Krossa flingorna i en skål.
*Smält smöret i en kastrull.
*Blanda i jordnötssmör, sötströ och fibersirap clear i kastrullen.
*Häll ner de krossade flingorna och rör ihop.
*Platta ut smeten i en bakplåtspappersklädd form och ställ in i kylen.

Kolasås

*Häll grädde, fibersirap gold och en gnutta salt i en kastrull och låt koka tills det tjocknar, ca 20 minuter.

*Bred kolasåsen på kakan och ställ tillbaka formen i kylen.

*Smält chokladen, bred den över kakan och låt den stå i kylen för att stelna något.
*Ta ut formen efter en stund och skär kakan i rutor.




Enjoy!

Bli först att kommentera