Ända sedan jag var barn, så länge jag kan minnas, har jag känt mig annorlunda än andra människor runtomkring.
Jag hade en, vad jag idag upplever som ovanligt ängslig personlighet, och jag hade ständigt ångest nära till hands.
Framförallt ångest som var relaterad till situationer jag inte kände mig bekväm med, som till exempel att min mamma skulle resa bort.
Ångesten kunde pågå i veckor innan den situation jag fasade för skulle inträffa, och ångesten växte sig allt starkare ju närmare den dagen jag kom.
Jag hade även existentiell ångest, som bubblade upp med jämna mellanrum och tog sig uttryck i gråtattacker och en extrem rädsla för döden.


Det har gått över trettio år, och jag dras fortfarande med samma typer av ångest.
Det som är skillnaden från när jag var barn är att då var inte ångesten konstant.
På den tiden hade jag fortfarande förmågan att bli helt ångestfri mellan varven.
Episoderna av ångest återkom alltid, men försvann så fort den situation som orsakade ångesten, hade försvunnit.
Vilket resulterade i att jag på den tiden var ångestfri majoriteten av tiden.
Något jag tänker kan ha sin förklaring i att ångest hos barn kanske vanligtvis ser lite annorlunda ut än hos vuxna, bland annat för att barn generellt har en bättre förmåga att leva i nuet.


Någon gång i min ungdom så ändrade ångesten karaktär.
Från att som sagt ha varit någonting som uppstod i vissa situationer och sedan ebbade ut, till att bli alltmer närvarande och tillslut kronisk, som en normal del av vardagen.
Situationer som jag tycker är jobbiga ger mig fortfarande ett kraftigt ångestpåslag, såklart, vilket jag antar är rätt vanligt.
Men skillnaden nu är alltså att även när den där extrema, akuta ångesten lägger sig, så kvarstår ändå alltid en viss nivå av ångest.
En diffus, svårbeskrivlig oroskänsla som alltid ligger där och gror.
I tonåren tillkom även depression, något som sedan dess har funnits med mig i perioder.

Det är ingenting som brukar märkas utåt, och det blir ofta en mindre chock för folk som känner mig till viss del, men som inte har någon aning om detta.
Jag har alltid varit bra på att kamouflera min ångest, och även depressionerna i stor utsträckning.
Från början för att jag kände en enorm skam över det hela, och senare för att ångesten följt med mig så länge att den blivit som någon form av normaltillstånd, som jag har vant mig vid och som jag tvingats försöka lära mig att hantera och leva med.
Det funkar bättre vissa gånger och sämre andra, och det är väl mycket beroende på vilken nivå ångesten ligger på.


Jag har under så många år funderat över varför jag har mått som jag har mått i större delen av mitt liv, och när det ska gå över.
Senare har jag funderat på varför det inte går över.
Jag har varit tvungen att fundera över, överväga och tillslut ta till mig saker som tidigare har känts uteslutet.
När jag var runt 10 år så gjorde jag en utredning som visade att jag hade vissa drag som tydde på autism, närmare bestämt asperger syndrom.
Jag var inte ”klockren”, så att säga, men man tyckte att jag låg inom spektrat, så pass att man ändå satte en diagnos.
Jag kunde dock aldrig ta den till mig, jag kände inte igen mig i den allmänna bilden av diagnosen och jag spenderade sedan ett halvt liv med att försöka ”bekämpa” den.
Det är inte förrän på senare år som jag börjat söka mer information, och efter att jag för några år sedan fick lära mig att den största delen av information som finns om asperger syndrom är baserat på pojkar och män, och att flickors och kvinnors problematik många gånger kan se annorlunda ut, så kände jag för första gången att det kanske ändå kan finnas något där.
Att slutligen, efter nästan ett halvt liv, börja förstå och acceptera vad som ställt till det för mig i hela mitt liv är lite av en befrielse.


Jag har tidigare skrivit om GAD (Generaliserat ångestsyndrom), en diagnos som jag inte fått på papper men som jag länge starkt misstänkt att jag också kan ha.
Det är dock väldigt svårt att säga säkert utan en utredning då det finns diagnoser som kan ”gå in i varandra” och ge liknande problematik, och egentligen spelar det väl kanske inte så stor roll heller då det inte ändrar någonting.
Huvudproblemet är ångest, oavsett vad det beror på.


Jag har ätit SSRI-medicin sedan i tonåren, vilket hjälpte mig ur en svår period med tvångstankar och den har även haft viss effekt mot depression.
Dessvärre hjälper den inte min ångest.
Jag har också (rätt motvilligt då jag alltid varit rädd för mediciner) provat ett par andra mediciner som tyvärr gjorde mer skada än nytta och resulterade i brutala biverkningar, och efter det har jag känt mig än mer skeptisk till att prova något mer.

Det här med mediciner är ju inte alltid en lätt fråga.
Det finns mediciner som fungerar suveränt mot ångest, men de är dock oftast rejält beroendeframkallande och kan vara besvärliga att sluta med vilket har skrämt mig.
Jag är dock inte emot den typen av medicin om man behöver den, tvärtom.
Jag har vänner som fått stor hjälp av olika typer av ångestmedicin.
Jag har bara aldrig känt att det varit fullkomligt nödvändigt för mig, och i och med den rädsla jag alltid har haft för mediciner så har jag gjort mitt bästa för att försöka hantera min ångest på andra sätt.
Jag har lyckats mer eller mindre bra med det, oftast har jag åtminstone lyckats hålla mig ovanför vattenytan.
Det enda som ibland kan kännas som lite av en sorg är att aldrig få uppleva hur andra människor upplever vardagen, hur det är att existera utan ångest.
Sista gången jag upplevde det var någon gång i slutet av min ungdomstid.
Jag minns känslan, men den är så avlägsen att jag inte längre kan ta på den.


Jag har gått hos flertalet psykologer genom åren, men tyvärr har jag inte känt att det hjälpt någonting.
Det enda positiva jag fick ut av det var att det var skönt att få sitta och beklaga sig för någon en timme utan att känna sig jobbig. 😉
Jag har dock inte fått prova KBT trots att jag bett om det vid upprepade tillfällen, så det är något jag ska försöka ta tag i igen framöver.


Efter många års försök att bli kvitt min ångest, har jag istället gått över till att försöka lindra och hantera den, hålla den på en så låg nivå det går.
Det är där positiva rutiner som regelbunden träning, ren mat, avslappningsövningar och tillräckligt med sömn kommer in.
Goda, värdefulla relationer är också det en viktig pusselbit.
Det räcker som sagt inte hela vägen, men det hjälper.