Stress, ångest och kroppsliga reaktioner

Av , , Bli först att kommentera 11









Detta inläggs rubrik beskriver mina två senaste veckor rätt bra.
Ju längre jag lever, desto mer inser jag vilken enorm påverkan stress och ångest kan ha på kroppen.
Man tror att man har lärt sig känna igen de typiska tecknen på att kroppen är utsatt för ohållbar stress, men allt eftersom tiden går så dyker det upp nya, skumma saker.

När man upplever det ena märkliga symtomet efter det andra är det lätt att börja fundera på om man faktiskt är sjuk.
Tankar som givetvis bygger på den redan existerande stressen och ångesten, och i sin tur gör att de nya, mystiska åkommorna ökar.
En ond spiral som för många slutar med att man söker läkarhjälp.
Jag har gjort precis så själv flera gånger under mitt liv, för att efter en grundlig undersökning som inte visar något som helst avvikande, märka att många av de jobbiga, vissa nästintill handikappade fysiska åkommor, snabbt eller successivt försvinner.
Och så sitter man där, än en gång förundrad och tänker: ”Är det möjligt? Berodde allt det här på stress och ångest?”

Kan verkligen dundrande huvudvärk, yrsel och ostadighetskänslor, fumlighet, illamående, tryck över näsroten, tryck, lock och klickljud från öronen, magsmärtor, infektionskänslighet, domningar i ansikte, händer och fötter, nästäppa, muskelryckningar, koncentrstionssvårigheter, hugg i bröstet, hjärtklappning och hjärtrusning, iskalla händer och fötter, frusenhet, svårigheter med att hålla vikten eller att gå upp/ner i vikt, urinträngningar, konstant behov av att gäspa, klumpkänsla i halsen och en känsla av andnöd samt förlamande trötthet bara bero på tress och ångest?
Ja, det kan det, det vet jag nu efter att ha upplevt samtligt av det ovanstående.


Att ge ifrån sig symtom av olika slag är kroppens sätt att svara på långvarig stress utan tillräcklig återhämtning.
När man börjar förstå det, förstå hur enormt mycket det psykiska och det fysiska hänger ihop och påverkar varandra, särskilt vid långvarig stress och ångest, så är det lättare att kunna börja känna en viss trygghet i det faktum att det inte behöver röra sig om någon allvarlig oupttäckt sjukdom.


Att få den där totala återhämtningen som behövs är givetvis det absolut bästa i denna situation.
Men det känns tyvärr inte alltid som en möjlighet.
Hur ska man kunna möjliggöra total återhämtning under småbarnsåren liksom? 😀
För egen del känner jag att jag får försöka arbeta med de delar som går att arbeta med.
Sömn, kost och motion är ju givet.
Men för mig personligen finns det två andra saker som jag använder mig av för att underlätta vardagen.
1. Att försöka hålla mängden spända muskler till ett minimum.
Då majoriteten av mina spänningar sitter i axlarna och uppåt så är kraftig massage i de områdena ett enormt viktigt redskap för att minimera spänningarna eftersom.
2. Att fokusera på att andas rätt (djupandning).
Jag hade aldrig kunnat tänka mig att sättet man andas på skulle kunna ha någon större inverkan på det psykiska måendet, så jag har inte ens försökt sätta mig in i hur det fungerar – förrän nu på slutet då jag blivit mer eller mindre desperat.
Jag har som sagt inte hållit på med detta så länge så jag har inte upplevt någon livsförändrande effekt och det är inget jag förväntar mig senare heller, MEN jag känner redan att djupandning utan tvekan har en positiv effekt på min stress.

Detta är en enkel andningsövning att börja med.
Jag gör den varje kväll när Alexander har somnat, när jag ligger och ska sova och ibland under dagen om jag får tillfälle.


*Sätt dig bekvämt.
*Lägg en hand på bröstet och den andra handen på magen.
*Ta ett djupt andetag genom näsan och räkna till fyra.
*Håll andan och räkna till fyra.
Andas ut långsamt genom näsan och räkna till åtta.
Upprepa detta 5-10 gånger.


Det finns fler, mer avancerade andningsövningar som jag ska utforska eftersom.
Jag kan tipsa om att gå in och läsa på Medveten andning, där har jag lärt mig ett och annat.



Tvåårstrots

Av , , Bli först att kommentera 6






Jag har ett tag misstänkt att den fruktade trotsåldern börjat ge sig till känna här hemma, och nu är det ett faktum!
Det mesta är nej nej och nejnejnejnejnej!
Viljan är stark som stål och gränserna testas ständigt.
Flertalet gånger dagligen gör Alexander saker som han vet att han inte får göra, som att springa/hoppa i soffan, hälla ut sin dryck på golvet, spotta ut drycken på golvet, i soffan, i…ja you name it.
Kasta grejer. På tv:n, på oss, och så vidare. (Träbilar är fan inte sköna att få i skallen, haha.)
Glädje kan bytas ut mot ilska på sekunden när mamma eller pappa säger nej till någonting, och raseriutbrottet är ett faktum.
Ordet ”tålamod” har fått en lite ny innebörd kan man säga.

Jag hade inte riktigt förväntat mig att denna fas skulle bli aktuell ännu, jag tänkte att det händer väl typ runt tre år?
Men nä, där fick jag lära mig något nytt.


Jag vet att det är massor av andra som i denna stund kämpar på med samma sak, och jag har tyvärr inte så många goda råd att ge då jag många gånger står rätt handfallen själv. 😛
Men när det gäller vissa situationer har jag så smått börjat lära mig vad som för oss är effektivt och vad som inte är det.

Det jag har insett är att det absolut viktigaste i en situation av trots är att själv försöka bibehålla lugnet och att stressa upp sig så lite som möjligt (Ganska givet men lättare sagt än gjort, jag vet).
Man bör åtminstone utåt sett visa att man har situationen under kontroll.
Att bli arg trappar bara upp konflikten och kommer stjälpa snarare än hjälpa.

Att höja röstnivån och låta allvarlig fungerar inte hos oss, Alexander tycker bara det är roligt att bli tillsagt när han är på trotshumör och blir om möjligt ännu trotsigare då.
När han röjer runt i soffan, och trots mina förmaningar vägrar sätta sig ner, så brukar jag lugnt men bestämt säga att ”nu får du gå ner från soffan ett tag”, lyfta ner honom och snabbt börja avleda med något annat i hopp om att i bästa fall undvika ett raseriutbrott och i värsta fall förkorta det.
Antingen erbjuda honom något som han skulle kunna tycka var roligt att hålla i/leka med en liten stund (en ugnsvante, träslev eller vad som helst som är ”nytt” brukar funka) eller fråga någonting som jag vet att han ofta vill, typ ”vill du att vi ska bygga ett torn tillsammans?”.

Om utbrottet infaller när vi exempelvis ska iväg och håller på att klä på honom ytterkläderna (vilket inte är så populärt längre), så brukar jag inleda ett samtal som till exempel handlar om det vi ska göra.
”Nu ska vi ju åka och hälsa på (namn på den/de vi ska hälsa på), minns du honom/henne?”


Jag upplever att avledning är nyckeln i många av situationerna som uppstår, och jag försöker använda mig av det så ofta som möjligt, hemma som på offentliga platser.
På offentliga platser kan de avledande grejer som används vara saker som annars är ”förbjudna”, som betalkort och id-kort och liknande, och nycklar.
Vissa gånger funkar dessa avledande manövrar såklart bättre än andra gånger, beroende på situation och beroende på om det finns hunger eller trötthet med i bilden. (Då har man stora problem! 😀 )


Jag har läst att det för vissa funkar att erbjuda barnet en kram under skrik och gråt, det är något vi också provat flertalet gånger, men det resulterar oftast bara i ännu mer ilska och tårar.

Det är verkligen så olika vad som passar bäst för ens egen familj, och som med så mycket annat så får man helt enkelt prova sig fram för att hitta metoder som underlättar.


Slutligen försöker jag att mellan varven tänka på det faktum att detta är en fas som barnet går igenom av en anledning, och på andra sidan kommer det komma ut en liten person som har tagit stora och viktiga kliv framåt i sin utveckling för att bli en självständig individ som kan uytrycka sina behov.
Den här perioden kommer gå över och det kommer bli lättare.
Håll i, håll ut – passar ju bra i denna bemärkelse också. 🙂



Glutenfria och sockerfria kanelbullar utan jäsning

Av , , Bli först att kommentera 10






Efter att ett kraftigt sötsug inföll på kvällskvisten så slängde jag ihop dessa.
När man inte har tid eller orkar hålla på och baka i flera timmar så är bullar utan jäst en smidig genväg.
Jag hade inte direkt skyhöga förväntningar då glutenfria bullar överlag inte är så lätt att få jämförbara med vanliga.
Men de här blev över förväntan och min sambo blev riktigt glatt överraskad! 😀
Jag föredrar att kavla ut bulldegen så tunn som möjligt, tycker bullarna blir godast och saftigast då när det inte är så mycket deg.
Det här receptet ger ca 30 små bullar om man kavlar ut degen tunt, eller ca 15 normaltjocka bullar.


Ingredienser:


75 gram smör
2,5 dl mjölk
0,5 dl ljus fibersirap
1 tsk malen kardemumma
1 msk fiberhusk
0,5 dl sötströ
3 tsk bakpulver
En gnutta salt
9 dl glutenfritt mjöl (jag använde 5 dl finax mjölmix och 4 dl rismjöl)


Fyllning: 


100 g rumsvarmt smör
1 dl sötning (jag använde 0,5 dl sötströ och 0,5 dl sukrin gold)
3 msk kanel


Topping: Penslat ägg


Gör såhär:


Sätt ugnen på 225 grader.
Smält smöret och häll det i en bunke. Häll i mjölk, sirap, sötströ, kardemumma och salt och blanda blanda runt.
Tillsätt mjöl, fiberhusk och bakpulver. Rör ihop till en deg.
Kavla ut degen till valfri tjocklek, och tillsätt lite glutenfritt mjöl om degen är för kladdig.
Jag delade degen i två delar och kavlade ut en och en.


Blanda ihop smör, sötning och kanel till en jämn smet och bre ut det över degen.
Rulla ihop degen till en rulle och skär ut bitar.
Pensla bullarna med vispat ägg och strö över någon form av topping om så önskas.
Grädda i mitten av ugnen i ca 5 minuter om degen har kavlats tunt, och 7-10 minuter om degen är normaltjock.
Låt svalna och njuuut!



Winter wonderland

Av , , Bli först att kommentera 11






Tänk att man kan leva i 36 år utan att förstå hur vacker vintern kan vara!?
Jag har i och för sig aldrig sedan jag var barn varit ute så mycket på vintern som jag varit den här vintern, så jag har väl helt enkelt missat de där tillfällena.
Eller så har jag bara inte kunnat ta dem till mig som nu.
Att ha en tvååring hemma hemma varje dag innebär många ofrivvilliga promenader i snö och kyla, så jag har väl dessa att tacka för denna plötsliga upptäckt. 😛


De vackraste vinterdagarna är ju tyvärr också ofta dem kallaste.
Jag har och har alltid haft svårt för rejäl kyla dock, så jag kommeraldrig att bli en ”äkta norrlänning” på det viset, haha.
Jag föredrar när temperaturen ligger nära noll, högst några minusgrader vill jag ha.
Men snö…vad snön är underskattad!

Inte alltid det lättaste att hinna ut innan solen börjar går ner dock, vilket mina bilder tydligt visar. 😀
















Kolasnittar utan socker och vetemjöl (lågkalori)

Av , , Bli först att kommentera 7

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bodystore.





Hej hej!


Det tog lite längre tid än jag hade tänkt, men nu har jag äntligen hittat tillbaka till vanliga rutiner igen.
Vilket innebär nya recept på socker och vete-fria godsaker.


Dessa smarriga kolasnittar är bland det enklaste man kan baka och det går fort.
De blir mer sega än vanliga kolakakor, men jag älskar sega kakor så mig passar det perfekt.
Och sonen älskar dem! 😀
Receptet ger ca 10 kakor i storlek som på bilden.


Ingredienser:


25 gram smör
2 dl mandelmjöl
1 msk fiberhusk
2 msk fibersirap gold
1 – 2 msk sukrin gold (det beror på hur sött man föredrar)
1/2 tsk bakpulver
1 krm vaniljpulver
En pytteliten gnutta salt


Gör så här:


Sätt ugnen på 175 grader
Smält smöret
Blanda ihop resten av ingredienserna och häll i smöret
Forma en avlång ”limpa” av degen och lägg på en plåt med bakplåtspapper
(Degen blir ganska kladdig men går relativt lätt att forma)
Platta ut ”limpan” så den är ca 1/2 cm tunn
Grädda mitt i ugnen i ca 10-12 minuter
Skär i snittar och låt dem kallna helt



Mina tankar om brott och straff

Av , , Bli först att kommentera 11






Jag skrev ett inlägg i det här ämnet för några år sedan, och inte mycket har ändrats sedan dess.
Straffen för grova våldsbrott är fortfarande desamma som de alltid har varit.
Ett argument mot straffhöjning har ofta varit att det inte gör så att det blir mindre brottslighet, och man har använt USA som ett exempel.
Hurvida brottsligheten minskar eller ej spelar egentligen ingen roll, genom att höja straffen får man bort dessa farliga individer från gatan under längre tid och förhindrar att de under den tiden utsätter fler människor för avskyvärda brott.
Man ger även brottsoffren mer av en upprättelse än idag, samt att man sänder en signal och visar med hela handen att den typen av brotslighet verkligen inte accepteras.


Man brukar också prata om preventiva åtgärder, att det är det som behövs.
Jag håller absolut med om det!
Man bör satsa jättemycket på preventiva åtgärder för att försöka förebygga att så många som möjligt faller in i brott.
Ju fler man kan fånga upp i tid, desto bättre kommer samhället att se uy på sikt.
Det ena utesluter dock inte det andra, jag anser att man kan och bör angripa broblemet från två håll.


Att växa upp under dåliga förhållanden är beklagligt och jag önskar att ingen skulle behöva göra det, men det ska inte ses som en förmildrande omständighet vid våldsbrott som är av väldigt allvarlig natur.
Man har alltid ett eget ansvar, och människor som har valt att begå horribla brott mot andra medmänniskor måste hållas långt borta från dem som har valt att leva laglydigt.


Jag har själv blivit utsatt för ett grovt våldsbrott tidigare i livet, och jag har vänner som blivit utsatta för grova våldsbrott och vi har känt att ”ja, man får väl vara glad över att det blev något straff alls”.
Det är upprörande och oacceptabelt att som brottsoffer behöva stöta ihop med sin förövare bara ett par år efter det brott som förändrade ens eget liv för all framtid.


Nu har det tydligen börjat pratas om att höja straffen för just grova våldsbrott, vilket såklart är kanon.
Jag är bara orolig att den höjningen ska bli marginell.
Om någon som nu döms till tre år för exempelvis våldtäkt får fyra år istället så är det enligt min mening fortfarande för lite.
Inte minst med tanke på att man med ”gott uppförande” i fängelset ofta inte ens sitter av hela straffet utan blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar.
Trots att man väljer att inte delta i någon form av åtgärder och trots att återfallsrisken bedöms som hög.
Två bra exempel på personer som har blivit villkorligt frigivna trots hög risk för återfall är serievåldtäktsmännen Niklas Eliasson (Örebromannen) och Niklas Lindgren (Hagamannen).
Man bör väl åtminstone behålla den intagne i fängelse tills dess att man bedömmer att denne inte har hög risk att återfalla i brott.
Jag har läst att det pratats om en ändring angående frisläppning efter två tredjedelar, men det återstår ju att se om och när den i så fall inträder.


Jag är bara så less på att ständigt läsa om människor som får sina liv slagna i spillror, och förövare som tilldelas straff som knappt är värda att kallas för straff.
Jag är less på att läsa om personer som har begått vidriga handlingar, dömts och fått ett kortare fängelsestraff för att sedan komma ut och göra liknande brott igen.
Det händer för ofta och det hade kunnat förhindras.
Det måste sluta att bara pratas och bli en riktig förändring snart.
När man bedömmer strafflängd, villkorlig frigivning och även permissioner så måste det börja fokuseras mer på hur det påverkar brottsoffers hälsa och läkning.
Det måste väga tungt och vara viktigare än gärningsmäns rätt till det offentliga rummet.



Den nya starten

Av , , Bli först att kommentera 10



Hej!


Den där motivationen till förändring som jag hoppades skulle infinna sig efter nyårsdagen lyser tyvärr fortfarande med sin frånvaro, haha.
Jag är trött efter tre nätter med otillräcklig sömn och känner mig allmänt omotiverad till det mesta, men idag ska vi i alla fall för första gången på ett tag äta en riktigt hälsosam middag och jag ska försöka äta mandariner istället för chips ikväll, så ja…man kanske är på rätt spår åtminstone. 😉


Jag tror att jag behöver några dagar med så lite aktiviteter som möjligt, för att komma i fas och kanske börja känna den där motivationen.
Skönt på sitt sätt att storhelgerna är över och att det mest troligt inte kommer att hända så mycket den närmsta tiden.
Den mest påfrestande aktiviteten i januari är väl att plocka undan julsakerna (kan man för enkelhetens skull låta dem vara kvar till nästa år? Haha, skoja.)


Jag smälte av Alexanders bedårande uppenbarelse på nyår!
Jag fick inte fixa hans frisyr, men kostymen gick han med på att ha. 😀
(Han har lite att växa i där ja, så vi lär nog ha även nästa nyårsaoutfit fixad.)




Årets sista tankar

Av , , Bli först att kommentera 9






Hej ni!


Det här året har utan tvekan varit det märkligaste året hittills i mitt liv, och i sin helhet ett av de tyngsta på länge.
Sjukdom inom familjen och corona på det, med allt vad det har inneburit, har gjort att tillvaron känts ovanligt tung ovanligt ofta.
Jag vet att jag har kommit lindrigt undan i jämförelse med många under denna pandemi, och att jag på så sätt är lyckligt lottad och det är jag givetvis tacksam över.
Det är viktigt att försöka ha perspektiv, men, man har ändå rätt till sina känslor och rätt att uttrycka dem.

Det har dock inte bara varit mörker, utan året har även innehållit ljusglimtar här och var vilket gör att det känts som att det ändå blivit någon form av balans i det hela.
Valborgsfirande utomhus, Stockholmstrippen i somras, Alexanders tvåårskalas och julen är några av dessa tillfällen.
Tillfällen som gör att jag trots allt kommer ta med mig positiva minnen från detta år.


Nu ser jag fram emot morgondagen och att skåla in det nya året med min lilla familj och några vänner.
Jag ser också fram emot att ta tag i mig själv igen, komma ur den här ”gå runt i pyjamas och äta skräp varje dag” -perioden och komma tillbaka till en vardag som är sundare och mer strukturerad.
Jag känner förhoppningar och tro på att det, mycket i och med vaccinet, snart vänder och livet blir mer likt det vi är vana vid.



Slutligen – Gott nytt år på er!
På återseende nästa år.



Socker – allt eller inget

Av , , 2 kommentarer 12



En mycket passande bild som speglar känslan jag har så här efter jul, haha.


Åh vilken härlig jul det har varit!
Trots allt, så blev den så bra som den kunde bli under dessa omständigheter.
Jag har försökt så gott jag kunnat att stanna upp och njuta av ögonblicken, och jag har sannerligen njutit av alla godsaker som julen haft att erbjuda.
(Läs: jag har ätit typ allt jag sett hela julen och är nu konstant sugen på sötsaker igen.)


Jag har återigen fått en påminnelse om att jag är en allt eller inget-person när det gäller socker och snabba kolhydrater.
Och varför jag i största möjliga mån undviker ovan nämnda saker i min vardag.
För det går så lätt överstyr för mig.
Att ta en bulle vid något tillfälle kan absolut funka, men om det börjar bli flertalet sådana tillfällen på kort tid så börjar min hjärna att triggas.
Suget kommer snabbt att öka mer och mer och snart kommer jag att börja dagen med handen i godispåsen.


Denna ”svårighet”, eller vad man ska kalla det, har funnits med mig så länge jag kan minnas.
Jag alltid haft ett ansträngt förhållande till socker.
Som barn brände jag hela veckopengen på godis (minns ni hur mycket godis man fick för 25, 30 kr på den tiden?), men även om jag gärna hade tryckt i mig hela stora påsen på en gång så såg jag till att spara för att på så sätt få godiset att räcka hela veckan fram till nästa lördag då jag fick en ny påse.
För att säkerställa att jag fick mig en dos av det varje dag liksom.
Det var inte direkt något som mamma skulle ha uppskattat, så jag gömde godis i en byrålåda på mitt rum.
Hela veckan gick jag sedan till och från byrålådan och smaskade godis, och om det började sina i lådan, så delade jag de godisbitar som fanns kvar i fler delar.
Det hände att jag misslyckades med sparandet, och det blev en jävla lång vecka med ett brutalt godissug.


Att det blir så här är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på hur socker triggar belöningssystemet.
Våra belöningssystem är bara olika känsliga för socker.
Belöningssystemet är ju från början konstruerat för att vi ska motiveras till livsviktiga aktiviteter som att äta och dricka.
Men när vi nu i den moderna världen har vant oss med en allt mer sockerfylld kost så drar belöningssystemet igång och kräver mer och mer av det söta.
Och långt ifrån alla kan hantera detta.


Det finns även psykologiska aspekter att ta hänsyn till.
Det är vanligt att ha ett känslomässigt ätbeteende, vilket innebär att ätande tillfälligt kan döva ångest och oro.
Många (inklusive jag) upplever mat innehållande socker, men också fett och salt, som särskillt belönande.


Jag längtar tills efter nyår, det kommer att bli en nystart med mycket för mig – inte minst kostbiten som jag ska återta kontrollen över.
Jag inser mer och mer hur viktigt det är för mig att till vardags vara så strikt som möjligt när det gäller framförallt socker, vetemjöl och andra stärkelserika livsmedel som vitt ris, då de triggar igång mitt sötsug för mycket.
Att ha bestämda dagar när man unnar sig onyttigheter funkar inte för alla, men det funkar ypperligt för mig.
Det handlar inte om bantning och någon diet i första hand, utan om att komma tillbaka till vad som för mig är en sund och hållbar livsstil som gör så att min vardag med träning och allt flyter på så smidigt som möjligt.
Det lär bli tufft till en början med avvänjningen, men inom några veckor kommer jag att ha vant mig igen och kommit tillbaka till gamla hjulspår där JAG kontrollerar sötsuget och inte tvärtom.
Min endometrios och IBS-mage lär tacka mig också!
Och de gånger jag unnar mig det jag vill ha kommer att bli så mycket mer speciella och ge en bra balans i tillvaron.


Nytt år – ny motivation och nya hälsosamma tag!



Julafton

Av , , Bli först att kommentera 10









Hej hej!


Jag har lagt mig och ska strax sova, är helt slut efter denna supertrevliga men intensiva dag.
Jag var tvungen att ta mig en liten nap hos syrran medan Alexander tog sin eftermiddagslur.
Alltså shit, jag känner mig som 85 ibland.

Det var så kul att kunna få ge Alexander en fin julafton hos sin kusin, istället för att sitta hemma med bra tråkiga mamma och pappa, haha.
Samt att själv få komma iväg, jag behövde verkligen det.


Syrran är mammaledig med sonen, dottern har varit hemma från förskolan i några veckor, sambon jobbar hemifrån och de träffar knappt folk så det kändes hyfsat tryggt ur coronasynpunkt.
(Hundra kan man självklart aldrig vara.)











Livets första möte med jultomten gick över förväntan, jag tänkte att han kanke skulle bli lite skraj först eller åtminstone avvaktande, men han var fort framme hos tomten för att rycka paket ur händerna på honom. 😀


Jag gissar att vi imorgon kommer att ha en relativt lugn och förnöjd pojke, när alla nya leksaker ska undersökas.
Det passar mig perfekt, då jag känner för en dag i lugnets tecken – typ sitta i pyjamas och fika hela dagen. 😛
(Jag borde väl i och för sig tvätta, vit kläder och rödbetssallad är ingen bra kombo, haha.)


Hoppas att ni får njuta av julhelgen!



Blogghubb