En stor del av inläggen i denna blogg handlar om enskilda exempel på demokratiskt tvivelaktiga ageranden från den socialdemokratiska och moderata kommunledningen. Men dessa olika exempel hänger ju samman. I några inlägg framöver ska jag försöka formulera den röda tråden, som jag ser den, under rubriken ”Demokratins kris och vägar ut”.

Det återkommande side-steppandet av demokratiska spelregler är inte unikt för Umeå kommun utan del i en internationell trend. Som jag skrivit om tidigare så dras alltfler städer in i en konkurrens om att ”placera sig på kartan”. Målet är att bli attraktivare än andra städer och locka till sig investerare och välbeställda grupper. Det bästa jag läst om detta är kulturgeografen Ståle Holgersens bok ”Staden och Kapitalet” som jag recenserat här. För att lyckas med detta tenderar politiker att göra upp informellt med fastighetsägare istället för att föra en öppen diskussion där också andra gruppers intressen och synpunkter kommer fram. Målet är att förändringarna ska gå snabbt, men de politiska ledningarna får ofta brottas med protester, överklaganden och missnöje från de överkörda. Förutom att denna politik bidrar till ökade klyftor i ett redan ojämlikt samhälle så är jag övertygad om att det är skadligt för demokratin. Om politiker vid upprepade tillfällen kör över sina egna medborgare och bemöter dem med arrogans så spär man på en redan växande fientlighet mot demokratin som sådan.

Den belgiske författaren David van Reybrouck kallar denna ökande misstro för ”demokratins utmattningssyndrom”. I boken ”Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin” (på svenska år 2018) utvecklar han vad som får honom att dra denna dramatiska slutsats. I detta inlägg ska jag, med utgångspunkt i hans mycket läsvärda bok, skissera de olika samhällsförändringar som han menar har lett fram till den tilltagande krisen för den representativa demokratin.

Balansgången mellan effektivitet och legitimitet
Han börjar med att slå fast något grundläggande: Demokratiska politiska system måste alltid balansera mellan effektivitet och legitimitet. Ett politiskt system kan inte överleva om det inte förmår leverera lösningar på de problem människor upplever som svåra. Därför måste man kunna agera snabbt och kraftfullt. Men om ett demokratiskt politiskt system för ensidigt fokuserar på effektivitet riskerar man hota dess legitimitet. Om beslut fattas över huvudet på de som sägs företrädas så kommer snart motreaktioner där folk kräver att bli lyssnade på. Det är egentligen detta som är grunden i det som kallas populism. Populister säger att de är bättre och trovärdigare representanter för Folket än det sittande politiska etablissemanget. Men återigen: den regering eller ledning som fokuserar ensidigt på legitimitet riskerar att bli ineffektiv. Ängsliga försök att inte stöta sig med den allmänna opinionen gör de styrande benägna att undvika kontroversiella, men på lång sikt nödvändiga, beslut.

van Reybrouck konstaterar att effektivitetskriser och legitimitetskriser ofta kommit var för sig. Men idag sammanfaller de. Vi har alltså både en effektivitets- och en legitimitetskris. Effektivitetskrisen tar sig i uttryck i politisk handlingsförlamning. Över stora delar av världen, inte minst i Europa, vänder de politiska vindarna snabbt. Färre regeringar blir långlivade och färre partier har egen majoritet. Istället domineras de beslutande organen av svajiga tillfälliga koalitioner som får mycket svårt att fatta snabba och effektiva beslut. Här är kanske klimatfrågan det tydligaste exemplet. Det finns ett överflöd av kunskap om hur klimatkrisen kan och bör mötas men det är förtvivlat svårt att nå politisk enighet.

Legitimitetskrisen tar sig uttryck genom ett ökat folkligt missnöje med de styrande. En nedsättande term för detta är ”politikerförakt”. Och visst finns det ogrundad fientlighet mot politiker. Men det handlar i ännu högre grad om ett missnöje över ett faktum: många beslutsfattare lever under villkor som är mycket bättre än de som de ska representera vilket gör att många med rätta upplever att de inte representeras.

Orsaker bakom den representativa demokratins kris
Varför ser vi denna djupa kris? van Reybrouck radar upp flera faktorer och samhällsförändringar som han menar samspelar. Demokratiska system har aldrig varit jämlika. Tvärtom har de grupper som är mäktigast i samhället i regel också varit starkast politiskt. Under 1800-talet och 1900-talet hände dock saker som rubbade maktbalansen. Den amerikanska och den franska revolutionen beredde vägen för en serie åtgärder där aristokratins makt begränsades. Dessutom växte mäktiga folkrörelser fram. Fackföreningsrörelsen, småbrukarorganisationer och kvinnorörelsen byggde upp motmakter. Dessa rörelser startade egna tidningar, skaffade egna samlingslokaler och grundade föreningar och partier som förde fram deras intressen.

Men från cirka 1980 och framåt ändrades detta. Rörelsepressen lades ned. Andelen aktiva gräsrötter minskade kraftigt och det ideella engagemanget ersattes av avlönade funktionärer. Samtidigt ökade de kommersiella massmediernas inflytande. van Reybrouck menar att det var nu som valrörelserna och politiken övergick till ett medialt spektakel. Istället för att politiker förankrade sin politik i debatter i den egna rörelsens forum blev de istället upptagna med att få genomslag i de stora medierna. Denna utveckling förstärktes ytterligare av sociala mediers genomslag. Partierna blir alltmer upptagna vid att ”profilera sig” och etablera ”varumärken” som når genom mediebruset och allt mindre intresserade av ideologi och folkrörelsebyggande. Det verkar som att politiken alltmer liknar en marknad där politiker reduceras till ”producenter” som ängsligt svarar på signaler från medborgare – som i sin tur reducerats till konsumenter – via opinionsmätningar. Detta är ingen liten förändring. Opinionsmätningar mäter det som på engelska kallas ”raw opinion”. Enskilda individer ger uttryck för en åsikt utan att ha fått tid eller resurser att sätta sig in i sakfrågan. Det är något helt annat än åsikter som växer fram i rörelser där människor studerar och diskuterar sakfrågor kollektivt innan de landar i en ståndpunkt.

Dessa förändringar – försvagade folkrörelser och kommersialisering av massmedia – är nog så allvarliga hot mot demokratin. Men krisen förstärktes ytterligare av den djupa internationella ekonomiska kris som slog till år 2008. Sedan dess har klyftorna i samhället ökat kraftigt och politikers handlingsförlamning när det gäller reformer som många upplever som nödvändiga tilltagit.

Vi behöver skapa erfarenheter av demokrati
Nu ser förstås demokratins kris ut på olika sätt i olika länder. Men jag tror att den måste erkännas och mötas överallt. En vanlig strategi är att prata om demokrati. Men vad hjälper det om de som pratar om demokrati i praktiken motarbetar och tröttar ut dem som granskar och kritiserar de styrande? De styrande i Umeå – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen – gör just detta. De framställer sig som demokratins omslagspojkar men tvekar inte att smutskasta och misstänkliggöra meningsmotståndare eller motarbeta folkligt inflytande när det passar dem. Den typen av praktik förstärker demokratins kris genom att ge människor som engagerar sig negativa och avskräckande erfarenheter av mötet med de institutioner som ska stå för just demokrati. Jag tror istället att demokratin bäst försvaras genom att fler människor får uppleva demokratins fördelar. Om samhällen ser till att fler människor får verklig möjlighet att sätta sig in i enskilda frågor, att diskutera tillsammans med andra och får sin röst hörd så kommer demokratins försvarare att växa i antal. För att lyckas med det krävs dels ett politiskt ledarskap med respekt för demokratiska principer, dels aktiva åtgärder för att skapa förutsättningar för fler att delta i politiska processer. I kommande inlägg i denna serie ska jag gå in på några exempel på hur man kan göra för att öka det medborgerliga engagemanget och inflytandet.

Frågan om varför kommunledningen tog till en så pass ovanlig och kraftfull åtgärd som att först stänga av och sedan avskeda ekonomidirektören Susanne Aidanpää har förblivit obesvarad. Kommunalråden Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m) har försökt reducera det hela till en icke-politisk fråga. När Arbetarpartiet och Vänsterpartiet lyft en debatt har kommunalråden tigit och istället låtit tjänstemän sköta debatten. Det bästa jag hittills läst om denna märkliga situation är skrivet som ett Facebook-inlägg av Inge-Bert Täljedal, före detta socialdemokrat med lång erfarenhet av kommunpolitik i Umeå. Jag frågade Inge-Bert om jag kunde publicera hans inlägg på bloggen, vilket han vänligt nog så ja till. Läs och dela gärna!

”Ekonomidirektören och budgetchefen bör inte ensamma vara syndabockar för politikers tillkortakommanden.

Det drastiska beslutet att avskeda Umeå kommuns ekonomidirektör har bland annat motiverats med en revisionsrapport från konsultfirman EY (Ernst och Young). För att försöka förstå vad saken gäller, har jag idag ägnat några timmar åt att läsa den aktuella rapporten (10 sidor) samt ett antal protokoll från kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU), kommunstyrelsen (KS) och kommunfullmäktige (KF). Dessutom har jag lyssnat i cirka en halv timme till ljudinspelningen av KF:s sammanträde den 21 december 2015. Då beslöt KF att ändra kommunens budgetsystem på ett sätt som gett upphov till det trassel som i detta avseende läggs ekonomidirektören och den tidigare budgetchefen till last.

KF beslutade att det tidigare s.k. ”köp-sälj-systemet” för vissa verksamheter skulle överges till förmån för mer konsekvent rambudgetering. Det var resultatet av ett uppdrag som KS fått av KF ett halvår tidigare, nämligen att värdera köp-sälj-systemet och föreslå förbättringar.

Fullmäktigedebatten i december visade inte på några svåra motsättningar men väl på ett tvivel hos en del om att förslaget vore det bästa. Bland annat ville KD:s Anders Sellström att frågan skulle återremitteras för djupare analys.

Revisionsrapporten innehåller en hel del kritiska synpunkter på både tillkomsten och genomförandet av KF:s beslut. Till min överraskning är det dock ingalunda bara tjänstemän som kritiseras. EY har några verkligt bistra ord om hur KS och KSAU agerat. Med den vändning som historien har tagit, får man intrycket att tjänstemännen ensamma utsetts att klä skott offentligt för vad som i betydande del har varit ett ansvar för KS, inte minst dess ordförande som ju är den som har det yttersta ansvaret för att ärendena i styrelsen och arbetsutskottet handläggs korrekt.

Man kan naturligtvis säga att politiker alltid är beroende av att få bra underlag från de beredande tjänstemännen. Det befriar dock inte ordföranden, eller övriga politiska ledamöter, för att också ha ett eget ansvar för att saker och ting går rätt till. När man bedömer eventuella brister i tjänstemäns handläggning bör man ta hänsyn till de svårigheter att agera som eventuellt kan ha skapats av felaktigheter eller oklarheter i politiska beslut.

Enkelt uttryckt förefaller det vara så att tjänstemännens beräkningar har lett till att kommunens budgetram 2016 kom att öka något utan att vederbörligt beslut därom fattats i KF. Orsaken tycks vara svårigheter för budgetchefen och hans medarbetare att ordna övergången från det ena budgetsystemet till det andra. Det kanske är klandervärt, kanske ursäktligt givet förutsättningarna, vad vet jag.

Men är det så klandervärt att det kan utgöra skäl för att avskeda ekonomidirektören? Det tycks mig inte självklart, när man tar i beaktande vad EY skriver om KS.

För det första klandras KS för att över huvud taget inte ha levt upp till KF:s uppdrag att pröva möjliga förbättringar av köp-sälj-systemet. Den kritiken samspelar direkt med KD:s synpunkter under decemberdebatten. Som jag läser EY:s rapport, borde KF ha bifallit förslaget om återremiss.

För det andra säger EY att det förslag som KF biföll var otillräckligt berett och borde ha gett klarare besked om hur en successiv övergång till rambudgetering skulle genomföras.

Det är en i mina ögon mycket märklig omständighet, värd beaktande, att KF:s protokoll inte (sic!) redovisar det underlag från KS som kom att bifallas. Beslutsformuleringarna finns där förstås, men det framgår inte av KF:s protkoll att de inte härrör från tjänstemännen. Det antagna förslaget beskrivs bara med uttrycket ”det reviderade förslaget”. Därmed avses ett förslag som på väsentliga punkter avviker från det som tjänstemännen presenterat i KSAU och där tydligen fått antaget. Avvikelsen tillkom senare i KS, där det i praktiken lades fram av stadsdirektören, men pro forma, måste man anta, av ordföranden.

Tjänstemännen och KSAU hade föreslagit att övergången skulle ske direkt 1 januari 2016 och att nämndernas förändrade ramar skulle fastställas i januari. Detta ändrades i KS till att övergången skulle ske successivt under 2016 och att ramarna skulle fastställas i februari. Likväl innehåller det beslutsunderlag som presenteras i KF:s protokoll följande formulering, och endast den:

”Förslag till beslut:
att ta bort köp-och-sälj-modellen vad avser ekonomiska transaktioner fr o m 2016-01-01 [- – -]
att förändrade ramar per nämnd fastställs i januari 2016 [- – -]”

En viktig synpunkt i EY:s granskningsrapport tycks mig vara följande:

”Det underlag som i praktiken fanns bifogat till förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen lever enligt vår bedömning inte upp till det krav som kan ställas på ärendeberedning d.v.s. att den ska resultera i ett tillförlitligt, allsidigt och tillräckligt utrett underlag som gör det möjligt att fatta ett välgrundat beslut. Av ärendet framgår t.ex. inte hur och när utfasningen av köp- och sälj ska göras, vem som ansvarar för vad och en sammanfattande konsekvensanalys.”

Notera nu att förslaget att fasa ut köp- och säljmodellen inte kom från ekonomitjänstemännen utan från KS (tydligen efter ett inpass från stadsdirektören vid sittande bord). Det är alltså inte ekonomidirektörens utan Hans Lindbergs förslag till KF som har sägs inte leva upp till kraven på ärendeberedning. Som särskilt graverande framstår det att ansvaret och sättet för genomförandet inte har preciserats i beredningen.

Man ser framför sig några ekonomitjänstemän som får ett dåligt berett KF-beslut i knät och ska försöka göra det bästa av situationen. När KS agerat på det viset, bör väl i rimlighetens namn även KS vara med och bära hundhuvudet för att det sedan gick som det gick.

Men EY:s kritik mot KS slutar inte där. Konsulterna säger att de beslut om ramändring som kom att fattas av KSAU ligger utanför de befogenheter som KSAU egentligen bör anses ha. KS sägs ha gett KSAU en vidare delegation än vad KS självt har fått från KF! Revisorna säger till och med att denna vida delegation innebär en risk för beslut i strid med kommunallagen.

Enligt EY:s revisionsrapport borde beslutet om ramändring ha tagits av KF, och inte av KSAU.

Naturligtvis bör höga tjänstemän ha god kläm på hur ärenden ska beredas och vad lagar och förordningar säger. Men av politikerna på hög nivå måste man kräva minst detsamma.

Att KSAU sitter och fattar felaktiga beslut, felaktiga till både innehåll och vad gäller KSAU:s behörighet, kan inte bara vara tjänstemäns fel. I så fall kan man undra vad vi ska ha kommunalråd till över huvud taget. Jag lutar åt att tycka att den väldigt vassa kritiken mot ekonomidirektören borde balanseras av lite ödmjuk självkritik från kommunalrådens, och gärna även från övriga KS-ledamöters sida”.

I princip varje människa anser att förskolan är en av samhällets bärande verksamheter. Här lämnar vi våra minsta barn som, samtidigt som vi arbetar, får ta del av aktiviteter planerade av pedagoger. Samtidigt är situationen i förskolorna – både för pedagogerna och för barnen – ansträngd.

Förskoleupproret har bland annat genom kampanjen #pressatläge gjort ett imponerande arbete för att väcka insikt om att förskolan är i skriande behov av satsningar. En viktig del i denna kampanj är att bryta tystnaden inom en bransch där många biter ihop trots att de inte får det stöd de förtjänar för att kunna göra sitt jobb som de skulle vilja. Alla som arbetat inom vård, skola och omsorg vet att det är svårt att protestera när man vet att det riskerar väcka oro bland brukare och anhöriga. Dessutom har klimatet i arbetslivet hårdnat vilket gör att alldeles för många – trots att meddelarfrihet gäller inom offentlig sektor – inte vågar slå larm av rädsla för repressalier.

I en debattartikel signerad fackliga företrädare i Lärarförbundet beskrivs situationen i Umeås förskolor. De refererar till berättelser om barn i behov av särskilt stöd men som inte får det på grund av pressad budget, om problem med undermåliga lokaler som inte åtgärdas och om pedagoger som förväntas bedriva kringsysslor som inte ingår i deras uppdrag. Lärarförbundets representanter sammanfattar med att konstatera ”att gränsen är passerad när det gäller balansen mellan krav och resurser”.

Debattörerna kontrasterar detta mot hur ”Umeå kommun försöker pressa in fler barn i grupperna, med syfte att tillgodose kravet på att tillhandahålla förskoleplats inom ramen för den lagstadgade tiden”. Men det som krävs, enligt facket, är mindre barngrupper, satsningar på specialpedagoger, resurser som räcker för att möta barnens behov och åtgärder för att se till att pedagoger ägnar sin arbetstid åt det de kan bäst: att utveckla och utföra den pedagogiska verksamheten.

Detta är ingen nyhet för det politiska ledarskapet i Umeå kommun. Lärarförbundet påpekar att de redan år 2014 signalerade att läget var allvarligt i Umeås förskolor. Trots detta har de ”inte noterat någon satsning från Umeå kommuns sida, när det gäller att minska antalet barn i grupperna och öka resurserna så att personalen hinner sitt arbete inom ramen för arbetstiden utan att de ska riskera att bli sjukskrivna”. I Umeå finns också Föräldranätverket som samlar föräldrar och verkar för minskade barngrupper. Förutom att de politiska initiativen har varit svaga har ledande politiker haft en märkligt arrogant grundinställning. Förra året uppmärksammade SVT Västerbotten ett blogginlägg där kommunalrådet Hans Lindberg (s) kommenterar budgeten inför 2018 med utgångspunkt i Föräldranätverkets krav på ökade resurser. Där skriver Lindberg ”det finns definitivt inte någon förskolekris i vår kommun” och kallar nätverket en lobbygrupp som har ”vältaliga människor med goda kontakter till media”.

Nu när vi närmar oss val är tongångarna annorlunda. Plötsligt nämns välfärd i var och varannan mening. Men just därför är det viktigt att komma ihåg hur det har sett ut mellan val. Min grundinställning är att det enda som kan få politiker att agera i frågor som denna är genom ett massivt folkligt tryck där de inser att deras maktpositioner står på spel om de inte handlar. Där kan fackföreningar (så länge de sätter medlemmarnas intressen framför lojalitet med enskilda parter främst) och initiativ som Föräldranätverket göra en otroligt stor skillnad genom att samla personal tillsammans med oss föräldrar.

Det blir allt trängre i ankdammen. Nu har ytterligare en sosse-profil hoppat i. Denna gång har man dammat av en ett och ett halvt år gammal debattartikel där jag presenteras som disputerad i sociologi. Lite bakgrund: debatten gällde en visselblåsare, Fredrik Gunnarsson, som gick ut och vittnade om missförhållanden inom Region Västerbotten. Läs mer om detta här.

Visselblåsare tenderar att vara förtvivlat ensamma. De blir visselblåsare för att de försökt lyfta frågor internt men insett att klimatet är så hårt och ängsligt att de problem de lyft fram inte kan lösas inom organisationen utan att man måste gå via media. I mina debattartiklar lyfte jag fram ett par vetenskapliga studier samt en rapport från Riksrevisionen som pekar på att organisationer av Region Västerbottens typ rör sig inom en gråzon. Det är en typ av organisation som saknar fullgoda revisionsprocedurer vilket öppnar för risker för jäv och vänskapskorruption. Mitt ganska blygsamma förslag var att det skulle utföras en oberoende extern granskning av Region Västerbotten för att klargöra huruvida visselblåsarens kritik var befogad eller ej.

Även i detta fall skickades Lennart Holmlund fram som ”debattör” där han bemötte mig och visselblåsaren med osakliga angrepp. Precis som nu handlade det om ett desperat försök att flytta fokus från sakfrågor till att misstänkliggöra meningsmotståndare. Holmlund menade att det inte låg något alls i kritiken och att jag och visselblåsaren är ”kommunister” som ”hatar Frimurare” osv. Ironiskt nog skrev den före detta socialdemokraten tillika ordföranden i kommunfullmäktige Inge-Bert Täljedal ett debattinlägg samma dag som i princip lyfte samma frågor som jag. Det inlägget valde Holmlund att helt ignorera, antagligen eftersom till och med han förstod att snacket om ”kommunister” skulle framstå som löjligt i fallet Täljedal.

Tillbaka till det jag skrev inledningsvis: Holmlund, och bevisligen också några av hans partikamrater inom Region Västerbotten, upprörs alltså över att det under mitt namn stod att jag är disputerad i sociologi. För det första så är det upp till debattredaktörer att avgöra hur en debattör lämpligen presenterar sig (vilket kan variera från fall till fall). För det andra så tänkte jag faktiskt efter när dessa inlägg publicerats och har sedan dess aktivt bett om att INTE presenteras med min akademiska titel när jag skriver debattartiklar. Detta för att undvika just den här typen av diskussioner. När jag för ett par månader sedan skrev en debattartikel riktad till Region Västerbottens Anders Sellström bad jag istället att få bli titulerad som vänsterskribent och aktiv i sociala rörelser.

Men dessa sosse-profiler är förstås inte intresserade av att se en sådan förändring. Det skulle tvinga dem att inse att jag är en reflekterande människa och inte den tok de vill framställa mig som.

Det ironiska i det bråk som pågår nu mellan mig, bloggaren Beatworld (som jag rekommenderar er att följa om ni inte redan gör det) och några sosse-profiler är att det jag tidigare hävdat om en osund politisk kultur i Umeå illustreras klart och tydligt. Ledande socialdemokrater är helt oförmögna att ta kritik. Istället för att diskutera sakfrågor försöker man smutskasta och/eller misstänkliggöra meningsmotståndare. Det handlar heller inte om att man bara har problem med det de kallar ”kommunister”. Minns exempelvis hur Holmlund gav sig på en chef vid Västerbottens museum under förra mandatperioden. Det som är än mer oroväckande är att det inte tycks finnas några socialdemokrater som ser denna metod som problematisk. Ingen ställer sig upp och markerar mot det här sättet att ”debattera” utan tystnaden är kompakt. Ytterligare ett bekymmersamt faktum är de dubbla måttstockar man jobbar med. När en socialdemokratisk tjänsteman kritiseras av moderater för att blanda samman sitt arbete med sitt politiska etablissemang sluter man stridbart upp och värnar om den demokratiska rättigheten att vara politiskt engagerad. Samtidigt går man med full kraft ut för att försöka misstänkliggöra och i förlängningen tysta de som uttrycker åsikter de själva inte gillar.

Det är fantastiskt oseriöst.

Jag har blivit upplyst om att det pågår fortsatta diskussioner i olika forum efter Holmlunds uthängning. Dels handlar diskussionerna om den viktiga principiella diskussionen om fri åsiktsbildning och akademisk frihet, dels om den ganska oviktiga diskussionen om mig som person. Därför vill jag börja med att tacka alla er som i olika sammanhang försvarat mig och min rätt att uttrycka mina åsikter! Det betyder väldigt mycket och ger energi och hopp!

Det som oroar mig mest med denna soppa är vad det skapar för typ av politisk kultur. Om alla som står i politisk motsättning till kommunens politiska ledning ska behöva riskera få sin person och sin professionalitet recenserad så är jag rädd att många kommer att dra sig för att uttrycka sina åsikter. Jag har gjort mitt för att göra det bortom allt tvivel klart att jag skriver som privatperson. Ingenstans i min blogg skriver jag vad jag jobbar med. Men efter Holmlunds uthängning blir det lik förbannat så att jag – eller de som känner mig – måste bedyra att jag sköter mitt jobb. Jag ska inte försöka gissa mig till vad Holmlunds beteende beror på eller varför hans partikamrater tycks ge sitt tysta medgivande till hans personangrepp. Men det man kan konstatera är att den här typen av påhopp är ett väl beprövat sätt för makthavare att flytta fokus från den politik de för – i detta fall brutna vallöften, undanhållande av information gentemot allmänheten eller demokratiska haverier till beslutsgångar – till spekulativa recensioner av meningsmotståndares personligheter. Detta skifte av fokus har ytterligare en konsekvens: man utsätter den enskilda personen för ett sådant obehag att lusten, motivationen och modet att fortsätta uttrycka sin åsikt riskerar brytas ned. Om denna metod upprepas skapar man till sist ett klimat och en kultur som präglas av rädsla, försiktighet och misstänksamhet.

Holmlund menar att jag ”ljuger”. Men vad det handlar om i grunden är olika synsätt kring vad som krävs för att politiker ska ha fortsatt förtroende. Den gränsen har enligt mig steg för steg passerats under nuvarande mandatperiod. När pågående stadsomvandling väckt protester (t.ex. mot den skuldsättning som byggandet av Väven medför, rivningen av Apberget, nedläggning av Sagateatern eller hur välfärdssatsningar på arbetsmiljön inom förskolan fått stå tillbaka) hade ledande politiker kunnat välja att bemöta denna kritik på ett sakligt och öppet sätt. Istället har man fokuserat på att misstänkliggöra medborgare genom att klistra på dem olika nedlåtande epitet eller så har man kallat till ”dialogmöten” som av många upplevts som skendemokratiska. Därigenom har man bidragit till en gradvis polarisering mellan politisk ledning och delar av opinionen. För egen del landade jag i att den politiska ledningen definitivt förbrukat sitt förtroende i och med utförsäljningen av 1601 allmännyttiga hyresrätter som skedde över huvudet på befolkningen. Förutom hemlighetsmakeriet kring utförsäljningen spreds felaktiga uppgifter både om köparen Heimstaden och om de tusentals Umeåbor som protesterade mot utförsäljningen. (Detta har jag skrivit utförligare om här)

Min intention med denna blogg är att lyfta detta fram till höstens val. Sedan är det förstås upp till väljarna att avgöra om förtroendet för sittande ledning är intakt eller inte.

Lennart Holmlund har tagit smutskastningskampanjandet till en ny lägstanivå. Denna gång pekar han ut mig som en olämplig ”representant” för Umeå universitet. Detta är så vridet. Inte någonstans i denna blogg nämner jag ens en gång vilken min arbetsgivare är. Än mindre skriver jag i egenskap av forskare eller lärare utan – naturligtvis – som privatperson.

Holmlund brukar ofta krydda sina inlägg med att nöjt konstatera att han jobbat med politik i trettio år. Men om man nu varit i politiken i tre decennier hur kan man ha missat något så grundläggande som att vi har fri åsiktsbildning i Sverige?

Holmlund gissar vilt kring hur jag sköter mitt jobb och när jag bloggar. Den delen av inlägget är bara pinsam. Mer beklämmande är att han tycks mena att enskilda universitetsanställda inte ska få ägna sin fritid åt att som privatpersoner kritisera Umeå kommun för att kommunen samverkar med universitetet.

Nu har ju Holmlund gjort sig ökänd som en som kan säga och skriva lite vad som helst. Minns t.ex. det skandalösa uttalandet om hur tiggande romer ”bajsar”. Därför är jag inte ett dugg förvånad över denna kortslutning. Det man funderar över är förstås hur sanktionerat detta sätt att bemöta politiska motståndare är hos övriga socialdemokrater. Är det såhär man bemöter partikamrater och kommunanställda med avvikande uppfattningar då fattar jag att många räds att uttrycka sin åsikt.

Som jag skrivit flera gånger tidigare i denna blogg: Min personliga uppfattning är att socialdemokraterna och moderaterna förverkat sitt förtroende att styra denna kommun och bör ersättas. Det är förstås provocerande för de som tillhör ledningen i dessa partier att höra men det är faktiskt inte förbjudet att framföra den åsikten.

En försummad lokalpolitisk fråga är makten över det offentliga rummet. Det offentliga rummet – gator, torg, parker och andra platser – finansieras via skattsedeln och delas av oss alla.

Från kommunledningens håll har denna fråga i regel behandlats som en ren teknikalitet. Kommunen har överlåtit ansvar över exempelvis busskurer och bänkar till multinationella bolag som Clear Channel. I utbyte mot att underhålla busskurerna kan företag som Clear Channel nyttja dem som reklampelare.

Men detta är inte en teknikalitet utan i grunden en demokratifråga. Hur det offentliga rummet utformas är en angelägenhet för oss alla och bör därför kontinuerligt debatteras. Det finns dessutom en skevhet i vilka frågor som debatteras. Det finns alltid politiker som är beredda att höja rösten när det kommer till frågor som grafitti. Då är det viktigt att agera mot ”särintressen”. Men tänk om samma engagemang som uppbådas för att engagera sig mot en enda laglig grafittivägg kunde komma i frågor som reklamens och kommersialismens gradvisa kolonisering av det offentliga rummet. Där kan vi snacka särintresse.

Reklamens utbredning kan jämföras med de offentliga anslagstavlornas försvinnande. Offentliga anslagstavlor kan fungera som en spegelbild av stadens förenings- och kulturliv. Genom att erbjuda utrymme åt alla – oavsett betalförmåga – ger de även föreningar med begränsade resurser möjlighet att synas. Den dominerande trenden är dock att dessa ytor blivit färre och färre. Under kulturhuvudstadsåret sattes många anslagstavlor upp men de plockades ju ner igen så snart året var förbi.

Rivningen av Apberget var, som jag skrivit om tidigare, del av samma trend. Torgets och centrums roll reduceras till en plats för konsumtion. Dess funktioner som samlingsplats, som politisk arena eller som utrymme för mindre företag (tänker både på lokalt baserade butiker och rullpizzavagnar som tvingats flytta ut eller lägga ner) försvagas. Om vi vill att centrum ska fylla alla dessa funktioner krävs en politisk strategi som säkrar dem. Om inte, kommer de konkurreras ut av kedjor och röststarka fastighetsägare.

En fråga som debatterats i dagarna gäller kommunfullmäktiges presidiums beslut att sluta publicera interpellationer och frågor på förhand innan kommunfullmäktige. Detta motiveras på svajiga grunder som ett sätt att hindra interpellationer eller frågor som inrymmer hets mot folkgrupp eller förtal. För visst borde det vara fullt möjligt att göra en bedömning av vilka inkomna interpellationer och frågor som uppenbarligen faller under förtal eller hets mot folkgrupp och lägga upp de som inte gör det?

Vänsterpartisterna Elisabet Forssell och Ulrika Edman menar i ett debattinlägg i Västerbottens-Kuriren att detta är ett sätt för framförallt socialdemokraterna att täppa igen en arena för kritik när det börjar dra ihop sig till val och partiet vill vårda sin image. De lyfter fram frågan om den avstängda och avskedade ekonomidirektören för Umeå kommun som en särskilt känslig fråga. I SVT Västerbotten bekräftar Kommunfullmäktiges vice ordförande Sven-Olov Edvinsson att en av frågorna som aktualiserat beslutet är just den om ekonomidirektören.

Vad spelar då detta för roll? Jo, kommunfullmäktige består ju både av partier som styr kommunen och av oppositionspartier. För oss som inte sitter med i dessa sammanhang är det viktigt att få ta del av flera perspektiv på de frågor som debatteras inom kommunen. En sådan källa är just de interpellationer och de frågor som oppositionspartierna ställer. Tillgången till dem ger oss motbilder till det perspektiv som de styrande vill pumpa ut.

Det har invänts att denna förändring inte betyder så mycket i praktiken. Oppositionspartierna kan ju använda andra kanaler såsom massmedia eller egna sociala medier-kanaler för att nå ut. Det stämmer. Men som vanligt gäller det att inte stirra sig blind på en enskild fråga. Gör vi det då framstår ju det mesta som litet och obetydligt.

Om vi till presidiets stopp för publicering av interpellationer och frågor lägger till ytterligare områden där de styrande täppt till arenor för kritik blir bilden en annan:

• De flesta ledande politiker (s & m) ägnar sig åt envägskommunikation via sina bloggar.

• Ledande politiker (s & m) undviker systematiskt att bemöta och debattera kritik i lokalmedias insändar- och debattsidor. Paradexemplet är förstås utförsäljningen av allmännyttan där ansvariga för kuppen teg sig genom kritikstormen, men andra – t.ex. aktiva i Föräldranätverket – kan vittna om samma brist på bemötande.

• Ledande politiker lämnar över ansvaret att föra diskussioner i sociala medier på sina politiska sekreterare. Det betyder i praktiken att dialogen mellan förtroendevalda och medborgare ersätts med dialog mellan icke folkvalda kommunala tjänstemän och medborgare

Till detta kan vi lägga slopandet av möjligheten att lägga medborgarförslag.

När jag och andra lyft fram det demokratiskt problematiska i detta svarar de politiska sekreterare som sköter ”kommunikationen” att det är deras eget forum och att de har rätten att stänga ute vilka de än behagar. Det är ju helt riktigt. Ingen kan tvinga politiska partier och politiker att behöva se ilska och missnöje i sina kommentarsfält. När det gäller kommentarer som faller under hot och trakasserier är det dessutom helt rätt att plocka bort dem. Men med tanke på den låga tröskel som krävs för att bli utestängd så tror jag snarare att det handlar om att steg för steg stänga ute perspektiv som strider mot det varumärke man vill etablera. Det är ett uttryck för PR-tänkandets intåg i politiken där partier blir mer upptagna av att vårda sitt ”varumärke” än att delta i politiska debatter.

Summa summarum pågår förändringar som gör politiker allt otillgängligare både när det gäller insyn i den förda politiken och medborgares möjligheter att ifrågasätta och ställa dem till svars för glappet mellan löften och faktisk politik. Det är allvarligt.

Den här bloggen fortsätter väcka starka känslor. Lennart Holmlund har ytterligare en gång krävt att bloggen stängs ner. Hans partikamrat Anders Forss passar även han på att angripa mig. Återigen lyfter han fram det felaktiga påståendet att jag är vänsterpartist. När en vänlig person påpekar för Forss i hans kommentarsfält att jag inte är vänsterpartist svarar Forss att han har fått den uppgiften från Lennart och att han inte betvivlar att han vet vad han pratar om. Om nu Holmlund och Forss vill söka svalka under denna heta sommar i ankdammen så kör hårt. Jag tar det som ett tecken på att jag genom mina inlägg trampar på ömma tår och det är ju ett av syftena.

Men jag tänkte ta tillfället i akt att skriva nåt om ett annat mycket viktigare syfte, nämligen att bidra till politisk förändring i Umeå. Om vi vill slippa politiker som säger en sak och gör något helt annat så behövs starka rörelser för att förändra den rådande politiska kulturen och upprätthålla en ny. Det råder en osund samsyn mellan de flesta partierna. Vi kan kalla den Umeandan. Umeandan bygger på ett inskränkt grupptänk där alla försök att lyfta alternativa idéer för den här stans framtid möts med hån, misstänkliggörande och smutskastning. På vänsterkanten finns flera exempel på hur Vänsterpartiet och Arbetarpartiet har utmanat Umeandan genom att lyfta krav på omtag i den smutsigt hanterade utförsäljningen av allmännyttan eller lyft frågor som situationen inom förskolan. På högerkanten har Centerpartiet utmanat Umeandan genom att kritisera hur ledande politiker undanhålit offentliga handlingar från föräldrar som velat granska besluten kring byskolornas framtid. Men i nuläget är dessa krafter för svaga och svaret på varför det är så tror jag är ganska enkelt: inget parti kan ersätta kraften av ett massivt folkligt tryck.

Som jag ser det måste denna förändring därför ske i tre steg. Det första steget handlar om att straffa sittande kommunledning via valurnorna i höst. Personligen rekommenderar jag att alla som tar frågor om demokrati och transparens på allvar inte lägger sin röst på vare sig socialdemokraterna och moderaterna. Dessa partiers ledningar är alldeles för insyltade i varandra för att utgöra alternativ till varandra. Detta hade kunnat se annorlunda ut om det fanns en vitalare gräsrotsrörelse bland socialdemokraternas medlemmar. Om så vore fallet hade man kunnat omvandla den interna kritik som vi vet finns inom partiet till en kollektiv kraft som petat sittande ledning. Istället går man nu till val med en lista där många av Umeandans företrädare belönats med höga poster. Därför hoppas jag att höstens val blir ett val där det blir tydligt för både s och m att deras arrogans inte accepteras.

Det andra steget är att vi måste bli fler som engagerar sig i Umeås folkrörelser. Grunden i en levande demokrati är att människor utanför beslutande organ är engagerade i frågor som berör dem. Det kan handla om anhörigföreningar inom äldreomsorg, odlingsföreningar som verkar för fler grönytor i stan, föräldrar som tillsammans med fack och personal verkar för bättre villkor i förskola och skola eller fackligt aktiva som organiserar sig för reell yttrandefrihet och rimliga arbetsvillkor på arbetsplatser. Nr vi möts i sådana sammanhang blir vi direkt delaktiga i och också kunnigare i frågor som betyder mycket för oss. Nu har jag förstås inte kännedom om allt som redan görs, men exempel som från min horisont är en utveckling i den här riktningen är Föräldranätverket som verkar för minskade barngrupper i förskolan, Nätverket Försvara strejkrätten Västerbotten som mobiliserar mot de föreslagna inskränkningarna av strejkrätten, Nätverket Landstormen som kämpar för minskade klyftor mellan stad, land/glesbygd och nätverk för det fria kulturlivet såsom Verket. Jag tror att det är genom den här typen av initiativ som vi kan få verklig kraft att utmana och förändra den politiska riktningen.

Det tredje steget är förstås att omsätta kraften, kunskapen och idéerna som växer fram i folkrörelserna till praktisk politik. Hur denna politik ska se ut eller i vilken form den borde genomdrivas (genom existerande partier, nybildade partier, medborgarplattformar osv.) har jag och andra enskilda personer förstås en massa åsikter om, men hur denna politik ska se ut bestämmer vi kollektivt, i mötet med varandra.

På väg till Apoteket i NUS såg jag en affisch där någon jämför
den genomsnittliga inkomsten för undersköterskor med Umeå kommuns högsta ansvariga politiker och två näringslivstoppar. Det handlar om det kommunala bolaget AB Bostadens VD och Thoréngruppens ägare. Den förstnämnda presenterade sig för oss Umebor genom sin inblandning i den skandalöst hanterade utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter. Den andra driver privata skolor, bl.a. de SFI-skolor som Uppdrag granskning granskade i vintras.

De stora klyftorna i samhället ökar kraftigt mellan de som har och inte har. Många borgerliga applåderar denna utveckling. Ur deras vridna perspektiv är detta ett uttryck för att ”strävsamhet lönar sig”. Att all tillgänglig statistik pekar på att grupper som jobbar mycket hårt och sliter ut sina kroppar också tjänar väldigt dåligt (t.ex. barnskötare och undersköterskor) tycks inte få dem att tänka om.

Men socialdemokrater rasar över denna utveckling. I många fall är denna upprördhet genuin. Det rör sig om personer som är starkt förankrade i en ideologisk övertygelse där jämlikhet, välfärd och rättvisa är ledord. Men det finns förstås också ett svårartat hyckleri. Det handlar om politiker som samtidigt som de rasar över de växande klyftorna aktivt bidrar till dem genom att höja sina egna arvoden.

Visst, det krävs mer än sänkta arvoden för att lyfta lönerna för låglönegrupper. De högarvoderade är ju relativt få i jämförelse med yrkesgrupper som undersköterskor. Men… Det är faktiskt möjligt för sittande politiker att föregå med gott exempel. Istället för att höja sina egna arvoden skulle man kunna säga Nej, vi vill inte bidra till ett ökat gap mellan folkvalda och de som företräds. De skulle kunna säga att det är viktigt, rentav demokratiskt nödvändigt, att se till att förtroendevalda inte lever i en helt annan värld under helt andra villkor än vad de flesta som de företräder gör. Istället väljer man att bidra till de ökade klyftorna, bl.a. genom att hävda att ”politiken ligger efter” eller att VD-lönerna i kommunen måste vara konkurrenskraftiga med det privata.

Med det sagt så tycker jag inte att alla politikerarvoden är orimligt höga. Inom politiken finns en skarp klyfta mellan yrkespolitiker där politiken blivit en alternativ karriär och fritidspolitiker som kombinerar sitt politiska engagemang med arbete eller studier. Dessa fritidspolitiker gör ett, för demokratin, livsviktigt arbete och det är viktigt att deras förutsättningar att göra det stärks. Annars riskerar yrkespolitikerna som har diverse egenintressen i att klamra sig fast vid makten att få ett osunt övertag i politikens utformning.