Nytt klargörande och välskrivet debattinlägg av Jan Brännvall och Ulf Bergström:

”Hans Lindberg tiger ihjäl denna och andra frågor genom att bara vara tyst och negligera oss och andra. Han deltar heller inte i interpellationsdebatten i fullmäktige och vägrar svara på Folkbladets frågor om detta projekt. Detta är inte acceptabelt av ett kommunalråd som ska arbeta för oss alla kommuninvånare och som har ansvar att på bästa sätt använda allas våra skattepengar”.

Socialdemokraterna fortsätter underminera sin trovärdighet och sitt förtroende i Umeå genom att systematiskt vägra hålla sig till sak och erkänna fel som är uppenbara för alla. Istället lämnar man över megafonen till Lennart Holmlund som med personangrepp och sin patenterade arrogans ser till att försvaga socialdemokraternas trovärdighet ytterligare. Varken charmigt,smakfullt eller,sett till partiets tapp i höstens val, särskilt smart.

Fokus fram till nästa val måste vara att bygga en bred rörelse som tar över och städar upp i kommunen efter socialdemokraterna och moderaterna. Nyckeln blir att lyckas förena de goda krafter som finns i kommunen med politiker som är beredda att genomdriva en kursändring i kommunen. Förslag på samlande frågor: Nya former för medborgerligt inflytande, Fördjupad insyn i kommunens beslutsprocesser, Skärpt skydd för anställda som slår larm om interna missförhållanden, Sänkta politikerarvoden för heltidspolitiker under perioder av nedskärningar, en seriös klimatomställningspolitik och satsningar på förbättrade arbetsvillkor i vård och omsorg.

I ett sådant arbete är det viktigt att rörelserna utanför partierna är självständiga och håller i taktpinnen för att pressa besluten i rätt riktning. Här talar jag om fackligt aktiva som inte är köpta av sossarna samt de många nätverk och föreningar som protesterat mot social-moderaternas övertramp genom åren och utvecklat djupa kunskaper i de frågor de arbetat med (förskolan, upphandlingsförfaranden, miljöpolitik, visselblåsares ställning osv.). Kanske behöver vi en ny organisation som samlar dessa olika grupper i samarbeten som ökar kraften i påtryckningarna.

Jag hade ju tänkt lägga ner den här bloggen i samband med valet. Socialdemokraterna backade kraftigt till följd av den kritik de mött och deras skandalösa sätt att bemöta denna kritik. Men det är uppenbart att arrogansen är kvar på samma nivå trots denna tillbakagång. Istället för att, som brukligt är, lämna över exempelvis ordförandeposter i nämnder till partier som gått fram så uppfinner man nya ordförandeposter. Oförmågan eller oviljan (oklart vilket) att stå för, försvara och förklara de politiska beslut som fattas är även den på samma sandlådenivå som innan valet.

Därför dammar jag av den här bloggen igen, även om jag inte kommer att ha tid att skriva lika ofta och mycket som innan valet.

I ett av sina senaste blogginlägg går Lennart Holmlund på nytt till angrepp mot enskilda personer, denna gång mot en reporter på Folkbladet. Bakgrunden är kritiken om att uppgörelsen mellan kommunen och Thoréngruppen skulle grunda sig i vänskapskorruption. Jag återkommer till denna fråga i ett senare inlägg och ska här fokusera på sättet som debatten förs på.

Det hela började med att Jan Brännvall och Ulf Bergström skrev en debattartikel där de ifrågasatte beslutsprocessen och underlaget bakom kommunens avtal med Thoréngruppen om att bygga en fotbollshall. Debattartikeln är mycket saklig, bygger på granskningar och jämförelser av olika beslutsunderlag. De landar i att kommunen slutit ett mycket kostsamt avtal helt i onödan. Brännvall och Bergström ”bemöttes” av socialdemokraten Ari Leinonen men hans svar hade svag eller obefintlig relation till de frågor som ställdes. Hans Lindberg har som vanligt varit tyst så när som på ett sms om att Vänsterpartiet, som också kritiserat affären, ägnar sig åt ”smutskastning”. Sen händer det som ofta händer i Umeå: Lennart Holmlund äntrar scenen med ett blogginlägg skrivet (av allt att döma) i brinnande affekt.

Det är ett problem i sig att ledande socialdemokrater misstänkliggör lokalmedia. Media har uppgiften att granska beslutsfattare och då betyder allmänhetens förtroende allt. Men det blir förstås ännu olustigare när angreppen riktas mot en enskild person. Det här är nog ingenting som Holmlund själv förstår. När någon kritiserar hans partis förda politik kallar han det för personangrepp och RASAR I VERSALER. När han själv, i inlägg med varierande begriplighet, ger sig på journalister, akademiker eller anställda vid Länsmuseet så tycks han inte fatta att han agerar oanständigt. Det verkligt problematiska är DEN KOMPAKTA TYSTNADEN från hans omgivning. Kanske finns det de som försökt påpeka att hans vevande, gapande och frustande är ett demokratiskt problem (för det är det om man med sitt sätt skapar ett klimat som skrämmer folk till tystnad, misstänkliggör media som är satta att granska sådana som han själv osv.). Men om det nu inte biter, varför inte gå ut och klart deklarera att Holmlunds sätt att ge sig på enskilda personer är en form av beteende som man som kommunpolitiker i allmänhet eller socialdemokrat i synnerhet inte vill förknippas med? Då skulle jag också vilja höra någon utveckla hur de ser på denna formulering av Holmlund: ”Vill fotbollen och dess föreningar inte ha någon fotbollshall ska jag prata med Hans om det går att ta bort den ur det projekt som diskuterats för då faller även det tält som diskuterats bort då det va ett grädde på moset förslag som kommunen la fram”. För inte kan det väl vara så att det är så Umeå kommun fungerar att Lennart bara behöver ”prata med Hans” för att riva upp eller ändra beslut?

Ett svar på varför det är så tyst är antagligen rädsla över att stöta sig med kommunens f.d. ”starke man”. Ett annat svar är antagligen att åtminstone några av dessa socialdemokratiska politiker tycker det är skönt och kanske ”rätt åt” de störiga typer som har mage att ifråga sätta deras politik.

Oavsett vilket av dessa svar som är viktigare så står det klart att det är ett ovärdigt sätt att föra en politisk debatt på.