Två år sedan socialdemokraternas Bostaden-skandal

Idag, den 19 juni 2019, är det två år sedan den skandalösa Bostaden-affären klubbades igenom i Umeå kommunfullmäktige. Utförsäljningen av 1601 hyresrätter gick tvärtemot socialdemokraternas vallöfte om att låta allmännyttan vara i fred för privatiseringar. Planerna hemlighålls medvetet i hopp om att slippa protester. Beslutsunderlagen var så undermåliga att beslutet ogiltigförklarades av Förvaltningsrätten och fick tas om.

1,5 år efter denna skandal var det val och socialdemokraterna backade 6 procent. Jag tycker det är viktigt att inte glömma denna gränslösa maktfullkomlighet. Därför återpublicerar jag ett inlägg som jag skrev till Västerbottens-Kuriren som kommentar till beslutet i kommunfullmäktige:

Umeå har genomgått två parallella skandaler. Den första har att göra med hanteringen av den affär som innebär att 1600 lägenheter på Carlshem och Mariehem säljs av allmännyttiga AB Bostaden till privatägda Heimstaden. Allt började med att Västerbottens-Kuriren avslöjade att den socialdemokratiska ledningen i Umeå svängt i frågan om utförsäljningar. Omsvängningen skedde inte genom ett pressmeddelande om att partiet, efter långa och hårda debatter, landat i en ny linje i denna kontroversiella fråga. Istället hade man, utan att konsultera vare sig medlemmar eller invånare, kallat till extrainsatta sammanträden för att ”diskutera AB Bostadens långsiktiga finansiering”. Inga handlingar skickades ut i kallelserna. Det fanns därmed ingen möjlighet för de ledamöter som representerar Umeås medborgare att sätta sig in i det förslag de förväntades fatta beslut om. Än mindre fanns utrymme för motförslag eller att dryfta förslaget bland partimedlemmar och Umeåbor. Dessutom förlades mötena till en tid på året då risken för protester är som lägst. Det råder faktiskt inget tvivel om att det som framstod som en kupp var just en kupp. På en direkt fråga i SVT Västerbotten bekräftar Bernt Andersson, socialdemokratisk ordförande för AB Bostadens styrelse, detta genom att framhålla att affären hemlighölls för att man inte ville “ha fullt krig” i frågan. Det råder heller inget tvivel om att det Andersson inte ville ha var precis vad han fick. 

Under den följande veckan följde nämligen en osannolik mobilisering. Protester samordnades via särskilda Facebook-grupper. Redan på måndagen genomfördes manifestationer utanför de kuppartade extrainsatta sammanträdena. Efteråt skickade hundratals personer protestmejl till kommunfullmäktiges ledamöter. Ett Facebook-event skapades där Umeåbor lade upp bilder på balkonger som dekorerats med banderoller till stöd för allmännyttan. Samma vecka bildades också ett så kallat Folkinitiativ för att samla in namn och kräva en lokal folkomröstning. En demonstration hölls med “öppen scen” där talare bytte av varandra för att tala ut om hur det kändes att bli överkörda av sina företrädare. Sist men inte minst bevakade ett stort antal personer debatten under fullmäktige då kuppen skulle fullbordas.

Det var i samband med dessa protester som den andra, och mindre diskuterade, skandalen utspelade sig. Den har att göra med den socialdemokratiska kommunledningens krishantering. I detta läge fanns det förstås möjlighet för ledningen att stanna upp, ta till sig av kritiken och medge att processen brustit demokratiskt. Istället valde man att avfärda allt som missförstånd eller som en illvillig sammansvärjning. Ett exempel på detta är när kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg och partikamraten Lennart Holmlund viftade bort oroväckande uppgifter om köparen Heimstaden med att det rör sig om en “långsiktig aktör med pensionsstiftelser i ryggen”. Denna utsaga visade sig, efter en granskning av SVT Västerbotten, vara felaktig. Om Lindberg och Holmlund medvetet vilseledde allmänheten eller bara var okunniga låter jag vara osagt. Båda alternativen är nämligen lika allvarliga eftersom man spred falska förhoppningar inför avgörandet i fullmäktige. Ytterligare ett exempel är hur bland andra Lindberg spred uppgifter om att kritiker gått ut med “desinformation” i form av informationsblad med lögner om konsekvenserna av försäljningen. Syftet skulle enligt Lindberg ha varit att skrämma boende i områdena och borde polisanmälas. Detta visade sig, efter en uppföljning, vara mycket svagt grundat. Ingen av de lappar som sägs ha delats ut finns bevarade. Detta hindrade dock inte socialdemokraten Margareta Rönngren från att upprepa samma tveksamma uppgifter inför fullmäktige där hon beskrev protesterna som “ovärdiga”. Det skandalösa i socialdemokraternas krishantering är för det första att de möter påstådd desinformation med, just det, desinformation. För det andra består det skandalösa i deras vägran att ta ansvar för en situation de själva skapat. Det var partiets ledning som aktivt undanhöll information, inte bara från medborgare utan till och med från styrelseledamöter som förväntades fatta beslut som berör många. Då är det naturligtvis också de som undanhållit informationen som ska klandras för den oro, de missförstånd och den ilska som uppstod.

När jag samlar intrycken från den turbulenta veckan kokar allt ner till en slutsats: Umeå är en kluven stad och polariseringen drivs på av en destruktiv kultur inom kommunledningen i allmänhet och den socialdemokratiska ledningen i synnerhet. Denna kultur bygger på en arrogant inställning till människor utanför Stadshusets korridorer. När kritik och protester uppstår är det inte öppenhet eller lyssnande som präglar reaktionerna utan förnekelse och aktiva försök att försvåra för kritiker att följa och granska beslutsprocesser. Medias granskningar avfärdas på tidsenligt konspirationsteoretiskt vis som kampanjer. Denna kultur är visserligen inte ny. Föräldrar som kämpat för byskolornas framtid i byar som Bullmark kan, med stöd av Kammarrätten, vittna om hur de undanhållits offentliga handlingar under sina försök att förstå För- och grundskolenämndens förvirrande turer. De Umeåbor som ifrågasatte den plötsliga rivningen av Apberget på Rådhustorget möttes med lögner både om anledningen bakom rivningen och planerna för torgets framtida utformning. Föräldrar som kritiserat de stora barngrupperna i förskolan i Umeå har avfärdats av Lindberg som en högljudd minoritet som sprider en felaktig bild om att förskolan skulle vara i kris. Men även om kulturen inte är ny så driver den polariseringen mellan medborgare och kommunledning längre och längre.

Detta blev särskilt tydligt under fullmäktigesammanträdet den 19 juni. Flera på plats beskrev det som att det är som om vi inte finns. I talarstolen vägrade s-märkta ledamöter konsekvent att bemöta den kritik och de motargument som människor ägnat den senaste veckan åt att utveckla. Det faktum att över 2000 Umeåbor på mindre än två dygn undertecknat kravet på folkomröstning verkade inte värt att ta notis om ens en gång. Faktum är att ledande politiker under stora delar av debatten satt i sofforna utanför fullmäktigesalen och skojade friskt över partigränserna och talade högljutt om helt andra saker än sakfrågan. Allt detta tyder på ett gott självförtroende hos de styrande i Umeå kommun. Men frågan som lämnas hängande är om det verkligen, såhär ett år före nästa kommunalval, är klokt att köra över så många människor och klyva staden ytterligare?