Kategori: journalistik

Sista kvällen på VK

Av , , Bli först att kommentera 0

Ikväll gör jag mitt sista arbetspass på Västerbottens-Kuriren. Jag har sökt och fått en tjänst på Sveriges Television här i Umeå, som onlinespecialist. På måndag börjar jag där. Det ska bli en spännande utmaning att börja om på ny arbetsplats, efter hyfsat många år på Västerbottens-Kuriren. På VK har jag kamperat med många kollegor som jag fått lära känna, både som skickliga yrkesprofiler och som människor.

På grund av skiftet av arbetsplats kommer jag att ändra min profil lite i sociala medier. Nya kontaktvägar och så vidare, men jag behåller twitter-kontot förstås. Hur jag gör med denna blogg har jag inte riktigt bestämt än, men det lutar nog åt att den får ligga kvar som den är tills vidare, troligen utan uppdateringar.

 

Bli först att kommentera

Tragedin

Av , , Bli först att kommentera 0

Det har varit tunga dagar bland journalister på VK och Folkbladet – och även andra kollegor. Journalistskrået är inte så stort och när en händelse inträffar som mordet på Elin Falk i Lycksele så påverkas många. Förutom den enorma förlusten för familj, släkt och vänner så har många inom journalistiken också sorg – många har haft kontakt med Elin Falk, på ett eller annat sätt. Jag har flera minnen av henne genom åren, och var bekant med henne som man är med många kollegor; inte så djupt, man byter vardagligt snack emellanåt då man råkar stöta ihop. Jag inser att jag inte är rätt person att beskriva henne här, då jag kände henne för ytligt. Så sent som i fredags mötte jag henne, för första gången på länge, då hon passerade ut när jag var på väg in i VK-huset. Glad, på språng. Två dagar senare arbetade jag, med flera, med att skriva om nyheten om hennes död.

flagg

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Mello-PR-jippo

Av , , Bli först att kommentera 0

Såg detta: En bra kritisk granskning av ett inlägg som blev viralt. Jag snuddade samma tanke då jag såg det på Facebook (verkade för bra) men glömde snabbt bort detta. Fredrik Strömberg gick vidare.
Det som såg ut som ett slagfärdigt svar till en nätrasist kom mer att likna en kallt beräknande PR-kupp inför Melodifestivalen.
Se vad det handlar om här!

Emanuel Karlsten har pratat med den utpekade sångaren. Läs intervjun här.

Bli först att kommentera

Tycka utan att kränka

Av , , Bli först att kommentera 2

Många gånger irriterar sig artikelkommentatorer över att VK inte godkänner allt, eller framför allt inte just deras kommentarer.

Jag försökte mig på att ge ett svar i helgen då jag jobbade. Men jag vet sedan tidigare att det är ett Sisyfosarbete, det vill säga går man i svaromål så kommer bara nya frågor. Jag är ändå av den åsikten att en tidning som VK ska svara på rimliga frågor och vara öppen med arbetsmetoder och etiska ställningstaganden, i den mån det är möjligt.

Ett problem dock är att många som kommenterar, eller i alla fall vissa som kommenterar, artiklar inte är medvetna om att det inte är okej att skriva vad som helst. Det känns som att det är viktigt att gång på gång påpeka i diskussionstrådarna, att det som skrivs och publiceras har betydelse, att det påverkar andra och att det kan kränka människor. Kanske människor som har ställt upp i tidningen för att berätta sin historia, eller om en känslig händelse – att de personerna sedan ska utstå gatlopp i kommentarerna av anonyma nät-tyckare (eller näthatare emellanåt) känns inte rättvist.

Det finns många som vill tycka väldigt hätskt, i skydd av anonymitet. Där går vi som modererar kommentarer in och läser, bedömer och kastar det som inte uppfyller kraven. Att det skulle handla om censur är naturligtvis nonsens. Det finns ingen given rättighet att skriva vad som helst i en nättidning som tar publicistiskt ansvar. Rådet är att starta egna bloggar för att skriva vad man vill – och då också få ta ansvaret själv om man bryter mot någon lag.

kommentarer

Berlinmuren

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag gick på journalistutbildningen vid Kalix folkhögskola när Berlinmuren föll.

Det som slår mig nu och kanske även då, var att det var inte vi blivande journalister på folkhögskolan som såg det självklara och uppenbara som måste göras – åka dit när historia utspelar sig. Nej, vi tragglade på med offentlighetsprincipen, fotoutbildning och så vidare.

Det var i stället folkhögskoleutbildningen för personer med läs- och skrivproblem som tog det djärva beslutet, skramlade ihop och åkte. Jag är imponerad än idag av deras beslutsamhet, och att de tog sig iväg för att se när Europas historia skrevs om i realtid.

Senare samma år, vid jul, minns jag att Rumäniens diktator Ceausesco avrättades. Det var stora krafter i svängning när frihetsvindarna blåste över Öst-Europa.

(Plus-artikel om hur VK åkte till Berlin 1989 finns här).

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Intervjuad

Av , , 2 kommentarer 0

Jag har just blivit intervjuad av en niondeklassare, en tjej med stort intresse för journalistyrket.

Jag fick svara på cirka tio rappa frågor om det yrke jag valt. Frågor som inte nödvändigtvis behövde besvaras långrandigt, hellre kortfattat.

Frågor som: vad är det roligaste med att vara journalist? Vad är det sämsta? Har du varit med om någon särskild händelse som du minns extra? Och så vidare.

Det är uppfriskande att tvingas tänka efter, och kul att träffa någon som ser på journalistrollen med nyfikna ögon. Kanske är Vilma från Carlshöjdskolan journalist om några år?

Några av mina svar:

Roligast: Variationen, man lär sig mycket man inte visste och får träffa många människor och se nya platser.

Sämst: Stress och obekväma arbetstider.

Särskild händelse: Det tragiska mordet på ett litet barn på Tomtebo för några år sedan gör mig fortfarande tårögd när jag tänker på det.

2 kommentarer

Retweet som gav hopp

Av , , Bli först att kommentera 0

Som webbredaktör har jag att välja på en mängd material att lyfta fram på olika sätt. Somligt styrs från nyhetscheferna, annat hittar jag eller kollegor och nyhetsbedömer själva som intressant. Vi vet en del av erfarenhet vad som brukar vara intressant för våra läsare, men ibland blir vi förvånade. Och det händer förstås att vi lyfter upp nyheter eller ämnen som vi inte tror kommer att bli några vidare ”klickfester” men som är intressant ur demokratisk eller samhällelig synvinkel. Sådant som man kan tycka att våra läsare borde känna till eftersom det handlar om, kanske tråkiga eller tunga, men viktiga saker.

Så när jag skickade ut följande tweet, hade jag inga andra tankar med det än att jag själv berörs väldigt djupt av de tragiska händelser som utspelar sig i Medelhavet. Jag vill att folk ska känna till detta. Så jag twittrade om det, när TT-telegrammet kom och jag lade på en bild från nyhetsbyrån för att illustrera de hemska förhållanden som råder för migranterna som vill ta sig in i Europa för att hitta ett bättre liv.

Och tweeten blev retweetad, inte bara en eller två gånger, utan sju. Det gjorde min dag. Det gladde mig, att folk berörs som jag av tunga nyheter som denna.

För ibland undrar man om folk i allmänhet mest orkar bryr sig om väldigt ytliga saker, som tjockleken på senaste iPhonen, tv-dokusåpor av tvivelaktig moralisk karaktär eller det senaste sportresultatet.

Bli först att kommentera

20

Av , , Bli först att kommentera 0

Dagen då Estonia sjunkit minns jag, som många andra, som en dag av ångestladdad chock.

Jag var nybliven student i Umeå och hyrde en etta i andrahand vid Renmarkstorget (faktiskt). Det här var ju långt före nyhetsflashar och internet. På morgonen såg jag i tv:n de första chockartade rapporterna, sedan var dagens planer som bortsopade. Jag vistades inne i lägenheten i många timmar och följde de fasansfulla rapporteringarna om döden på havet. I dag känns det som att det var gråväder och regn i Umeå då, vet inte om det är en efterhandskonstruktion på grund av de dystra minnena, eller om det verkligen var så.

Bli först att kommentera

Missarna man minns

Av , , Bli först att kommentera 0

För en tid sedan så föreslog en läsare av denna blogg att jag borde skriva lite om misstag jag gjort genom åren. Det kan jag väl göra. Även om det förstås är med viss, eller stor, vånda och genans i vissa fall som man berättar om sina fadäser. Det kan röra sig om rent slarv, om orutin, om okunnighet, om dålig personkännedom eller snarare människokännedom. Genom åren har jag tyckt att jag blivit lite bättre på att läsa av människor, och på att vila lite på hanen så att säga. Att inte publicera allt jag vet bara för att jag vet det – det är inte alltid det är till någon nytta för läsarna, men till stor skada för den det gäller.

Så, några minnen.

  • Som mycket nybliven journalist i Kiruna med start 1990 tog jag förstås intryck av mina äldre kollegor. Då en mycket erfaren kollega, som varit verksam redan under gruvstrejken 20 år innan jag blev journalist, skrockade och tyckte att jag borde skriva vad en dam sagt i telefon, då gjorde jag det. Men det var kanske inte så etiskt rätt. Jag hade ringt upp bybor på måfå i en by i Tornedalen, där det var missnöje med en viss präst. Det hade medfört att en by som låg på ena sidan av en kyrklig gräns för pastorat, ville byta till det angränsande pastoratet (eller vad det nu kallas). Jag lyckades, eller råkade, få tag på en äldre kvinna som gladeligen talade om missnöjet med prästen med mig i telefon. Men om hon verkligen förstod vad det innebar att tala med en reporter, eller om hon förstod att jag var reporter, och att jag ville publicera det hon sa i tidningen NSD, det är väl mer tveksamt. I alla fall, jag skrev en artikel, rådgjorde med den skrockande kollegan som tyckte att jag gott kunde skriva de förklenande kommentarerna om prästen, citerade kvinnan på några mindre allvarliga uttalanden, anonymiserade samma kvinna som ”en bybo” i några vassare uttalanden (jag var uppenbart lite tveksam), och lämnade ifrån mig artikeln. Det tog hus i helsike dagen därpå då kvinnan ringde och var mycket arg och upprörd över hur jag hade kunnat skriva det hon sa i tidningen. Jag kan nog tänka mig att hon hade det rätt jobbigt tiden efter denna okänsliga publicering, något som jag tycker idag var rent olämpligt. Givetvis borde någon mer erfaren ha granskat mitt alster och ställt några frågor till textens författare, en 20-årig grön journalistrookie. Men så skedde inte. Ansvaret var i huvudsak mitt dock.

 

  • Något år senare jobbade jag i Kramfors, på Nya Norrland. Där var invandring och flyktingmottagande högaktuellt och hett diskuterat, då som nu får jag väl tillägga. Jag var ny i samhället, ännu ganska grön i jobbet även om jag då tyckte att jag började bli varm i kläderna förmodligen. Jag skulle gå ut på stan och göra en enkät bland skolungdomar, för att höra vad de tyckte om flyktingmottagande. Jag knatade runt i en blåsig centrumkärna med ont om folk. När jag till sist fick tag på två tonårstjejer, så gav jag dem förespeglingen att det rörde sig om en större enkät och att de inte var de enda jag skulle prata med. Men sedan fick jag svårt att få tag på fler ungdomar, antagligen blev jag i tidsnöd och gav upp. Så artikeln om de två unga tjejernas funderingar blev alltså en artikel och ingen enkät. Och de två fick nog lite mästrande hantering av mig i texten om jag inte minns fel. Något jag skäms för än i dag. De såg mig på stan något senare och sa kyligt något i stil med: ”vilken kul artikel det blev…”.

 

  • Mer om flyktingar: jag var kvar i samma ort, Kramfors, och fick uppdraget att skriva om en flyktingfamilj som inte skulle få stanna i Sverige. Jag skrev om deras öde, som de själva berättade det. Det blev stort i tidningen. Särskilt poängterades att de som skulle avvisas hade skött sig väl. Dagen därpå kom två varuhuschefer in och läste lusen av mig på jobbet, inför mina medarbetare, eftersom de menade att familjens medlemmar haft koppling till snatterier. Jag fick närmast mittbena av deras utskällning. Och lärde mig att göra bättre research hoppas jag. Och för de som läser detta och bara fokuserar på att det rörde människor från ett annat land – det var inte min poäng. Detta misstag kunde ha hänt oavsett ursprung. Poängen var att göra en bättre research. Punkt.

 

  • En polis sa en gång till mig, då jag jobbade i Gällivare på NSD: Det är inte kulan man höll inne med man får ångra. Detta efter att jag skrivit en nyhetsartikel om hur en känd musiker på orten fått en tomt trots att det var en tomtkö som han rimligen borde ha stått i. Såväl den anonyme tipsaren, som givetvis musikern själv, tyckte att det fått orimliga proportioner. Och jag tycker det också i efterhand. Problemet var ofta då, att det man producerade fick ta en given stor plats i tidningseditionen från Malmfälten, eftersom det skulle fyllas ut. En något mindre nyhet kunde då få väldigt stora proportioner. Jag har tänkt genom åren på det polisen sa i telefon, någon dag senare då jag ringde för att kolla om det hänt något. Han tyckte att jag brassat på för mycket, även om det i sak var riktigt.

 

  • En gång gick jag till en presskonferens, en eller två veckor för tidigt. Inte konstigt att det var så tomt i Kramfors Folkets park där jag trampade runt ett tag innan jag lommade tillbaka till redaktionen.

 

  • En annan gång i Kiruna fick jag ett högintressant telefonsamtal från en företagsföreträdare om en nedläggningshotad industriverksamhet. Men jag missade att kolla vem den som ringde var, och det namn jag antecknat i mitt block var ett helt orimligt namn, som inte gick att hitta någonstans. Detta var före internets tid, så det var Televerkets nummerupplysning som gällde. Inget napp. Jag skrev artikeln, med det märkliga namn jag antecknat i texten, och låtsades som att det regnade. Ingen hörde av sig. Men det grämer mig än att jag kunde lämna ifrån mig en artikel på sådana premisser.

 

Med detta berättat så finns det förstås mycket annat som man under en yrkestid har gjort galet. Allt från små korrekturfel som blir lustiga eller i värsta fall katastrofala, till större missar. Somligt glömmer man bort, somligt stannar kvar. Jag har snart 25 år i yrket, och har varit med om många förändringar som journalist. Förr var jag på lokalredaktion med allt vad det kan innebära av omväxlande uppdrag och läsarkontakter. I dag jobbar jag som webbredaktör, mer stationär och inne på centralredaktionen. Det är som natt och dag i vissa aspekter, andra är de samma. Som att sköta sitt jobb med respekt för dem man berättar om. Där tror jag att jag har lärt mig en del genom åren som gått.

Men man blir aldrig fullärd. Som tur är.

Bli först att kommentera

Torka

Av , , Bli först att kommentera 0

Den så kallade sommartorkan är här igen. Märks mycket tydligt på besöksstatistiken på webben (vk.se). Märks även på informationsflödet in till redaktionen. Och alltid på svårigheten i att få tag på folk, för de reportrar som söker intervjupersoner inom exempelvis myndigheter och på företag. Sverige är på semester – stora delar i varje fall.

Men kan man begära att folk ska sitta och läsa nyheter på plattor, mobiler och datorer när det är semester och fint väder? Nej, det tycker jag förstås inte (fast lite koll vill man nog ha via mobilen). Man kan begära, dock, att vi som nyhetsförmedlare ska rapportera snabbt och relevant när något händer – och det gör vi efter bästa förmåga. Även på redaktionen är det semestertider och ont om folk, med många fastanställda på ledighet – men en handfull spänstiga sommarvikarier på deras platser. Alltid kul på somrarna med den förändrade stämningen på redaktionen.

Men när det händer något dramatiskt märks det snabbt att VK-läsarna går till webben för att hålla sig uppdaterade.

Apropå torkan, så ger den härliga sommarvärmen konsekvensen att risken för skogsbränder ökat rejält. Något att tänka på, i grilltider.

Dagen till ära har jag skrivit om högsommarvärme. Den håller i sig. Länk här (vkplus).

Bli först att kommentera