Missarna man minns

Av , , Bli först att kommentera 0

För en tid sedan så föreslog en läsare av denna blogg att jag borde skriva lite om misstag jag gjort genom åren. Det kan jag väl göra. Även om det förstås är med viss, eller stor, vånda och genans i vissa fall som man berättar om sina fadäser. Det kan röra sig om rent slarv, om orutin, om okunnighet, om dålig personkännedom eller snarare människokännedom. Genom åren har jag tyckt att jag blivit lite bättre på att läsa av människor, och på att vila lite på hanen så att säga. Att inte publicera allt jag vet bara för att jag vet det – det är inte alltid det är till någon nytta för läsarna, men till stor skada för den det gäller.

Så, några minnen.

  • Som mycket nybliven journalist i Kiruna med start 1990 tog jag förstås intryck av mina äldre kollegor. Då en mycket erfaren kollega, som varit verksam redan under gruvstrejken 20 år innan jag blev journalist, skrockade och tyckte att jag borde skriva vad en dam sagt i telefon, då gjorde jag det. Men det var kanske inte så etiskt rätt. Jag hade ringt upp bybor på måfå i en by i Tornedalen, där det var missnöje med en viss präst. Det hade medfört att en by som låg på ena sidan av en kyrklig gräns för pastorat, ville byta till det angränsande pastoratet (eller vad det nu kallas). Jag lyckades, eller råkade, få tag på en äldre kvinna som gladeligen talade om missnöjet med prästen med mig i telefon. Men om hon verkligen förstod vad det innebar att tala med en reporter, eller om hon förstod att jag var reporter, och att jag ville publicera det hon sa i tidningen NSD, det är väl mer tveksamt. I alla fall, jag skrev en artikel, rådgjorde med den skrockande kollegan som tyckte att jag gott kunde skriva de förklenande kommentarerna om prästen, citerade kvinnan på några mindre allvarliga uttalanden, anonymiserade samma kvinna som ”en bybo” i några vassare uttalanden (jag var uppenbart lite tveksam), och lämnade ifrån mig artikeln. Det tog hus i helsike dagen därpå då kvinnan ringde och var mycket arg och upprörd över hur jag hade kunnat skriva det hon sa i tidningen. Jag kan nog tänka mig att hon hade det rätt jobbigt tiden efter denna okänsliga publicering, något som jag tycker idag var rent olämpligt. Givetvis borde någon mer erfaren ha granskat mitt alster och ställt några frågor till textens författare, en 20-årig grön journalistrookie. Men så skedde inte. Ansvaret var i huvudsak mitt dock.

 

  • Något år senare jobbade jag i Kramfors, på Nya Norrland. Där var invandring och flyktingmottagande högaktuellt och hett diskuterat, då som nu får jag väl tillägga. Jag var ny i samhället, ännu ganska grön i jobbet även om jag då tyckte att jag började bli varm i kläderna förmodligen. Jag skulle gå ut på stan och göra en enkät bland skolungdomar, för att höra vad de tyckte om flyktingmottagande. Jag knatade runt i en blåsig centrumkärna med ont om folk. När jag till sist fick tag på två tonårstjejer, så gav jag dem förespeglingen att det rörde sig om en större enkät och att de inte var de enda jag skulle prata med. Men sedan fick jag svårt att få tag på fler ungdomar, antagligen blev jag i tidsnöd och gav upp. Så artikeln om de två unga tjejernas funderingar blev alltså en artikel och ingen enkät. Och de två fick nog lite mästrande hantering av mig i texten om jag inte minns fel. Något jag skäms för än i dag. De såg mig på stan något senare och sa kyligt något i stil med: ”vilken kul artikel det blev…”.

 

  • Mer om flyktingar: jag var kvar i samma ort, Kramfors, och fick uppdraget att skriva om en flyktingfamilj som inte skulle få stanna i Sverige. Jag skrev om deras öde, som de själva berättade det. Det blev stort i tidningen. Särskilt poängterades att de som skulle avvisas hade skött sig väl. Dagen därpå kom två varuhuschefer in och läste lusen av mig på jobbet, inför mina medarbetare, eftersom de menade att familjens medlemmar haft koppling till snatterier. Jag fick närmast mittbena av deras utskällning. Och lärde mig att göra bättre research hoppas jag. Och för de som läser detta och bara fokuserar på att det rörde människor från ett annat land – det var inte min poäng. Detta misstag kunde ha hänt oavsett ursprung. Poängen var att göra en bättre research. Punkt.

 

  • En polis sa en gång till mig, då jag jobbade i Gällivare på NSD: Det är inte kulan man höll inne med man får ångra. Detta efter att jag skrivit en nyhetsartikel om hur en känd musiker på orten fått en tomt trots att det var en tomtkö som han rimligen borde ha stått i. Såväl den anonyme tipsaren, som givetvis musikern själv, tyckte att det fått orimliga proportioner. Och jag tycker det också i efterhand. Problemet var ofta då, att det man producerade fick ta en given stor plats i tidningseditionen från Malmfälten, eftersom det skulle fyllas ut. En något mindre nyhet kunde då få väldigt stora proportioner. Jag har tänkt genom åren på det polisen sa i telefon, någon dag senare då jag ringde för att kolla om det hänt något. Han tyckte att jag brassat på för mycket, även om det i sak var riktigt.

 

  • En gång gick jag till en presskonferens, en eller två veckor för tidigt. Inte konstigt att det var så tomt i Kramfors Folkets park där jag trampade runt ett tag innan jag lommade tillbaka till redaktionen.

 

  • En annan gång i Kiruna fick jag ett högintressant telefonsamtal från en företagsföreträdare om en nedläggningshotad industriverksamhet. Men jag missade att kolla vem den som ringde var, och det namn jag antecknat i mitt block var ett helt orimligt namn, som inte gick att hitta någonstans. Detta var före internets tid, så det var Televerkets nummerupplysning som gällde. Inget napp. Jag skrev artikeln, med det märkliga namn jag antecknat i texten, och låtsades som att det regnade. Ingen hörde av sig. Men det grämer mig än att jag kunde lämna ifrån mig en artikel på sådana premisser.

 

Med detta berättat så finns det förstås mycket annat som man under en yrkestid har gjort galet. Allt från små korrekturfel som blir lustiga eller i värsta fall katastrofala, till större missar. Somligt glömmer man bort, somligt stannar kvar. Jag har snart 25 år i yrket, och har varit med om många förändringar som journalist. Förr var jag på lokalredaktion med allt vad det kan innebära av omväxlande uppdrag och läsarkontakter. I dag jobbar jag som webbredaktör, mer stationär och inne på centralredaktionen. Det är som natt och dag i vissa aspekter, andra är de samma. Som att sköta sitt jobb med respekt för dem man berättar om. Där tror jag att jag har lärt mig en del genom åren som gått.

Men man blir aldrig fullärd. Som tur är.

Bli först att kommentera

Beroende, beteende, uppmärksamhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är igång igen efter semestern. Jag tänkte rivstarta med en Koll på-krönika på fredag, på temat sociala medier. Jo, det har jag varit inne på tidigare.

Det blir allt tydligare hur vi är en hel värld som blivit mer eller mindre beroende av det som händer, eller snarare ”händer”, i våra mobiltelefoner. Måste kolla hela tiden, är beteendesignalen som våra hjärnor skickar till våra händer som åter igen drar upp mobiltelefonen, slår in eventuell kod, klickar upp Facebook eller Instagram, och – suck av lättnad – scannar av flödet. Igen. Och igen. Och igen. Vi har fått vår stimulans av information, ofta meningslös sådan, igen.

En som hoppade av skrev i sin blogg att vi alla vill få odelad uppmärksamhet, men att det sista stället vi får det på är i sociala medier som Facebook.

Det senaste som jag noterat är att jakten på ett nätverk kan likna jakten på en ”fix”. Bland barn i fasen strax över och strax under tio-tolv-årsåldern kan en resa handla i hög grad om: finns det Wi-Fi? Och, när det finns (på hotell, tåg, station, flygplats): en suck av lättnad, en drömmande blick bort från nuet och häret. Jag har själv suttit och ifrågasatt varför det inte finns wifi på SJ-tåget i norr när det finns söderöver. I stället för att släppa tanken på det och läsa medhavd bok…

Om en del av det här ska jag skriva i fredagens Koll på.

Har du några erfarenheter eller tankar kring detta och vill dela med dig till fler, så får du gärna skriva en kommentar (jag godkänner dem efterhand men med viss fördröjning) eller ett mejl. Se mejl här intill.

Bli först att kommentera

Torka

Av , , Bli först att kommentera 0

Den så kallade sommartorkan är här igen. Märks mycket tydligt på besöksstatistiken på webben (vk.se). Märks även på informationsflödet in till redaktionen. Och alltid på svårigheten i att få tag på folk, för de reportrar som söker intervjupersoner inom exempelvis myndigheter och på företag. Sverige är på semester – stora delar i varje fall.

Men kan man begära att folk ska sitta och läsa nyheter på plattor, mobiler och datorer när det är semester och fint väder? Nej, det tycker jag förstås inte (fast lite koll vill man nog ha via mobilen). Man kan begära, dock, att vi som nyhetsförmedlare ska rapportera snabbt och relevant när något händer – och det gör vi efter bästa förmåga. Även på redaktionen är det semestertider och ont om folk, med många fastanställda på ledighet – men en handfull spänstiga sommarvikarier på deras platser. Alltid kul på somrarna med den förändrade stämningen på redaktionen.

Men när det händer något dramatiskt märks det snabbt att VK-läsarna går till webben för att hålla sig uppdaterade.

Apropå torkan, så ger den härliga sommarvärmen konsekvensen att risken för skogsbränder ökat rejält. Något att tänka på, i grilltider.

Dagen till ära har jag skrivit om högsommarvärme. Den håller i sig. Länk här (vkplus).

Bli först att kommentera

100 år sedan

Av , , Bli först att kommentera 0

instagram vk

En dag som denna, 100 år sedan Prinzip sköt tronarvingen Franz Ferdinand i Sarajevo med maka, så lägger många tidningar upp sina historiska tidnings-ettor från dagen efter morden som anses ha varit gnistan som tände krutdurken, och utlöste det första världskriget.

Och VK är ju inte sämre förstås, detta är från Instagram-kontot. Noterbart är att VK inte kom ut dagen efter den 28 juni 2014, däremot två dagar efteråt, den 30 juni. Men inte blev det förstasidan ändå, den var reserverad för annonser i mängd. Dock var rubriken något fetare än på de flesta andra telegrammen på nyhetssidan…

 

Bli först att kommentera

Dialog om hyckleri

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag valde att gå in och svara på viss typ av kritik som kommer med jämna mellanrum från personer som inte tycker att vi gör ett bra jobb på VK, när det gäller artikelkommentarerna. Så här utspann sig debatten mellan mig och den – i bloggen anonymiserade – debattören. Min känsla efter denna skriftväxling är väl mest att det är svårt att nå någonstans. Men ändå viktigt att försöka förklara, tycker jag.

 

debatt1

debatt2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

debatt3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Välläst om rökförbud i lägenhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Artikeln som VK la ut på Facebook om fastighetsägaren som förbjuder rökning i hyreslägenheter har blivit väldigt välläst och delad – rent av viral. Kanske för att den berör oss alla, då vi antingen är ickerökare eller rökare – och definitivt har en åsikt i frågan om att tillåta rökning eller förbjuda den i hyresfastigheter.

fb hyresrok

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Intervju om hästen

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag gjorde en telefonintervju med ledaren för räddningstjänsten, Håkan Fahlén, som drog upp en häst ur en brunn på tisdag förmiddag.

Så här blev det (#VKPLUS). Du kan också höra ljudinslaget här i en direktlänk: hastraddning.

Här fina bilder av P-A Adsten från räddningen.

Bli först att kommentera

Valkväll på redaktionen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var en spännande kväll, som förlöpte väl tack vare det skickliga gänget som gör tidning och webb. Chefredaktören bjöd på fikabröd och var själv med hela vägen in i mål. Några journalister var extrainkallade för att skriva, ringa och redigera. Ur mitt webb-perspektiv flöt allt riktigt bra. Vet att det kan bli lätt kaotiskt sådana här kvällar, då det först inte händer någonting i timmar, sedan kommer allt i rasande fart och deadline ligger bara en hårsmån bort.

När väl valresultatet kom, blev min uppgift under ett tag att pumpa ut de lokala siffrorna på varje Nära-sajt: Umeå, Nordmaling, Robertsfors, Sorsele, etc.

Direkt jag hade fått det gjort, och kände mig nöjd, kom en artikelkommentar och efterlyste de kommuner jag valt bort – eftersom de inte är inom VK:s spridningsområde. Skellefteå, Norsjö, Malå. Bara att göra samma sak med dem, ingen större ansträngning alls. Men lite lustigt, att det man gör passerar obemärkt, det man inte gör väcker frågetecken direkt.

Bli först att kommentera

Tystnaden före

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är något särskilt med sista kvällen på en serie kvällsskift. Samtidigt som man bara vill ta sig hem i natten, är det lätt att hänga kvar en stund. Nattens stilla timme, stunden efter att nyhetspulsen gått ned i varv, ger någon slags harmoni. Det går att pusta ut för ett slag. Jag sitter ensam i ett enormt, men tomt, kontorslandskap. Bara tv-apparaterna och datorerna surrar.

En kollega sa i kväll då vi hade middagsrast att det är väldigt tyst om klimatfrågan i valdebatten. Ingen politiker verkar vilja lyfta de obekväma sakfrågorna som rör klimatet: de svåra och kännbara beslut som kommer att påverka oss alla konkret, i bekvämlighet och i plånboken. Efter valet, då är besluten att vänta rätt snart. Före valet vill ingen, knappt, tala om dem. Kollegan har en poäng där.

Bli först att kommentera

Gnissel och platta däck

Av , , Bli först att kommentera 0

Mitt uppdrag som webbredaktör, formellt kallad förstasidesredaktör, avlöses var tredje vecka med ett sidouppdrag kallat ”Koll på” i VK Weekend, på fredagar. Det är kul att skriva lite friare och lite utanför nyhetsmallen, att ta fram egna idéer och genomföra dem. Stimulerande, helt enkelt.

Men: Koll på-greppet var först inriktat på teknik, enligt uppgörelsen med Weekend-redaktören. Efter ett antal genomförda uppdrag med mycket fokus på digitalt och webb, blev det mer och mer knepigt att sy ihop det hela. Idéerna började sina. Så jag började tänja ut gränserna.

Som mest ”utanför boxen” blev det då jag skrev om läkaren på Nus som sa stopp till SD-ledarens besök (plus-länk här). Nu har jag tagit några steg tillbaka mot ”boxen” igen och inriktar mig på teknik, men just nu mer jordnära teknik, mindre digital. Och ett ämne som jag är hemtam med: cykling. Smörj kedjan och pumpa däcken, så blir det så mycket roligare, är kontentan…! Ingen Einstein-kunskap – men av vad jag har sett omkring mig i trafiken så behövs dessa enkla råd. Det gnisslas och trampas på halvplatta däck lite varstans.

Notera: Jag tar inte upp cykelhjälm en enda gång i veckans Koll på-krönika. Har nått slutsatsen att man väljer själv som vuxen. Men mitt råd är: ta på dig hjälm. Fråga valfri läkare på akutmottagningen om du är fundersam över om det behövs. Här skrev jag om cykelhjälm vid ett tidigare tillfälle.

Bli först att kommentera