Ser du hur den kulturella järnridån växer fram i Sverige?

Så länge en stor del av städernas nya inflyttade bestod av ungdomar med uppväxter i lantbruksmiljöer, fanns det ett betydande förståelsekapital för landsbygdens speciella behov och förutsättningar, även inom den snabbt växande urbana majoriteten.

Men nu har vi snart två nya helurbana generationer, medan andelen landsbygdsmänniskor stadigt krympt.
Därmed ser vi också att floden av nya regleringar och beslut som direkt eller indirekt berör oss lantisar, blir alltmer verklighetsfrånvända, sett ur mitt och andras perspektiv.
Det är inte bara infrastrukturen, samhällsservicen och det allmänna skyddet som förfaller för oss utanför stadsgränser och förorter. Även regelverk och kraven riktade mot vår grupp har redan nu blivit omöjligt att följa och gör oss oförskyllt till kriminella brottslingar, när vi agerar och gör vad som krävs för att överleva ruralt.

Jag ser ingen ände på den sorgliga utvecklingen, där storstadens politiker och mediamänniskor blir alltmer ovetande om vad deras trängre urbana perspektiv ställer till med för oss i minoritet. Du kan se det återspeglas, inte bara i en serie bisarra politiska beslut och prioriteringar, utan ända ut i datorspelens värld där barn erbjuds artificiella spel av typen ”Bygg din stad”. Där betraktas staden som en komplex organism som är helt självförsörjande utan livsviktiga kopplingar till mat, kläder och energi eller andra råvaror.
Inskränktheten och fördumningen håller på att skapa inte bara en djup kulturspricka med två helt skilda livsvalsparadigm, utan en veritabel kompakt mur av oförstående och liknöjdhet som knappast ens en pandemi klarar av att rasera.
Möjligen kan ett uppvaknande ske den dagen ransoneringskorten börjar delas ut, men knappast annars?