Att inte orka med förändringar
En ateist som erkänner att han/hon kan tänka sig ändra uppfattning efter en odiskutabel uppenbarelse av gudomlighet, visar sig ju faktiskt hålla dörren öppen för yttre intryck. Fast då kan det ju diskuteras om man verkligen kan kalla sig ateist, utan agnostiker vore nog mer passande.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det som är helt obegripligt för mig, nämligen hur man i förväg kan uttala sig om att man kommer att hålla fast vid en viss politisk ideologi eller religion för all framtid?!
Därmed har man ju avsagt sig sin egen möjlighet att ta in nya intryck och även sin egen möjlighet att ifrågasätta.
Själv har jag mycket svårt att kunna omfatta och begripa hur man kan låsa sig vid ett visst paradigm så till den grad att man sluter sig i en stympad omvärldsuppfattning?
Är det ett extremt behov av trygghet som öppnar upp för att assimilera dessa förenklande beskrivningar och att det är det som gör att förändringarna uppfattas som ett hot?
Många är generellt konservativa vad gäller nymodigheter och jag måste tyvärr erkänna att jag känner igen mig själv som allmänt skeptisk mot sådana förändringar där jag inte direkt kan se någon nyttoeffekt.
varför ska man ändra på något som fungerar om det inte tydligt kommer att fungera bättre efter förändringen?
Men en del förändringar är helt genomgripande för utvecklingen fastän man inte direkt uppfattar den inneboende potentialen med dem. Då blir konservatismen en hämsko för både en själv och utvecklingen i allmänhet.
Samtidigt vore en hämningslös förändringsbenägenhet en oerhört risk för mänskligheten.
Kanske ligger vår mänskliga styrka i just denna svaghet?
Senaste kommentarerna