Hej, hej.

Såhär fin blev jag! Jag är fortfarande den enda bloggaren som inte vet hur man gör när man länkar, men här är i alla fall adressen: http://www.sp-studio.de/

Hej, hej.

Fan vad Lars snarkar och lever djävul om nätterna. Han ligger där på rygg och liksom bara vrålar som en gorilla i mina öron då och då så att det blir helt omöjligt att sova. Hade de där snarkvrålen kommit regelbundet hade det kanske gått, men i nuläget ligger jag istället bara och lyssnar och inväntar nästa oljud och då går det inte alls att sova. Natten till idag ägnade jag säkert tjugo minuter åt att täppa till hans näsborrar samt åt att dra hans läppar åt olika håll för att förändra gorillavrålet. Sedan fnissade jag för mig själv innan jag väckte honom med en välinriktad spark mot kronjuvelerna. Fast nu ljög jag allt litegrann.

Nu ska jag, på uppmaning av Ylva, göra mig själv som South Park-karaktär. Och kolla på Oprah samtidigt, såklart. Är det förresten ingen som har lust att uppfylla min dröm om att någon gång få sitta i hennes studio och vara med på inspelningen av ett program? Ni behöver bara skicka ett smörigt mail där ni berättar hur mycket fantastiskt jag gör för mänskligheten så ska det nog gå bra.

Hej, hej.

Jag känner mig sjuk och hade troligtvist feber tidigare ikväll som jag sedan sov bort under några timmar. Nu är det istället Lars som sover. Naken bredvid sitt lönebesked. Nyss utbrast han plötsligt ’Bra sagt!’, för att sedan säga: ’Inge Glid – Norges sämsta skidåkare’. En spexare till och med när han sover, som ni förstår.

Nu ska jag fortsätta glo på film.

Hej, hej.

Jag smetade just in läpparna med ett lypsyl medan jag läste mina kompisars bloggar. När jag ställt det ifrån mig säger Lars:
– Oj, det där har Tim haft i röven.
– Va?
– Nej, alltså, inte i själva röven, utan bara mellan skinkorna.

Liksom jaha! Då känns det ju så jävla mycket bättre. Det var förresten Tim som också stoppade in en blinkande leksaksgris innanför förhuden. Alltså herregud, det verkar vara en människa som inte går att ha i möblerade rum. Men han är rätt festlig för det mesta faktiskt.

Hej, hej.

Förra veckan, närmare bestämt i torsdags, sa jag åt mig själv att sluta drömma om att bli journalist, för det kommer aldrig hända. Jag är för konflikträdd, mesig och feg och hatar att trampa folk på tårna, och då går det ju inte. Fast morsan säger att det är något man lär sig, men jag är fan tveksam i mitt fall. Jag är och förblir en tönt.

Det kändes deppigt att skriva det där. Ännu deppigare blir det när jag tänker på att jag är så sjukt fattig också. Men vad fan, lite Onkel Kånkel på det här så kanske allt blir bra igen. Dessutom ska jag inom kort dra på mig arbetarbrallorna igen och jobba som vaktmästare på VK innan jul, och det gör att livet ändå känns rätt muntert.

Hej, hej.

Det var fan ett tag sedan, men nu är jag i alla fall tillbaka och redo att blogga. Sitter hos Lars i Lindesberg och har just käkat resterna av pizzan från igår. En riktigt hälsosam jävel som till och med hade strips på, som om den inte var tillräckligt onyttig sedan innan, liksom. Lars ligger och tittar på hårdrocksvideos på MTV och äter vitlöksbröd och dricker mjölk. Ganska gullig är han. Smetar lipsyl på mina läppar och säger att han är så himla kär i mig och sånt. Skäggig är han också. Igår när han hämtade mig i Örebro kände jag knappt igen honom på grund av skepparkransen, men nu börjar jag vänja mig vid att han ser ut att vara tio år äldre än vad han egentligen är.

Tågresan ner var förresten väldigt spännande som vanligt. En väldigt överförfriskad man såg mig inte i den nedsläckta vagnen och råkade sätta sig på mig. Sedan tyckte han väl att jag var så himla trevlig att han satte sig på platsen mittemot mig och började surra medan alla irriterade passagerare försökte sova och skrek åt honom med jämna mellanrum. Grejen med den här mannen var bara att han var så sjukt sugen på att provocera, så varje gång någon skrek åt honom att han skulle hålla käften gjorde han tvärtemot. Vid ett tillfälle tog han till och med upp sitt munspel och spelade en lång stund medan människor sprang åt höger och vänster för att hitta konduktören för att få honom avslängd. Själv tyckte jag mest synd om denna trasiga människa, trots att han sa en hel del äckliga grejer. Han var närmare sextio år och flintskallig men hade en tjugotvå år gammal flickvän som var heroinist som han skulle åka och hälsa på, och han pratade hela tiden om hur han lämnat sin fru för att han gillade att knulla småflickor. Men han sa en hel del roliga saker också, som till exempel att han inte litar på kvinnor i klimakteriet, att hans bästa vän var en artonårig kille som hette Skata eller att han skulle åka till Norge och köpa en kastyxa eftersom han inte gillar att stå i kö och att kastyxor är utmärkta att använda då (han ritade sedan en bild på en kastyxa som jag fick i present). Men det mesta han berättade var bara jävligt sorgligt. Typ allt om hans alkolism, om hans döda föräldrar eller hur han älskade sina tre söner så mycket att hjärtat nästan gick sönder, men att en av dem inte ville ha någon kontakt med honom. Han hade förresten köpt tre vykort som han skulle skicka till dem, men på grund av att den ena var ’förlorad’ så fick jag det vykortet i present, och det ligger nu i min väska tillsammans med bilden av kastyxan och en annan lapp som han med knagglig handstil har skrivit ner titlar på olika böcker som han tyckte att jag skulle läsa. Jag vet att alla i vagnen var irriterade på mig också för att jag svarade honom då och då, men vad fan, det är bara så jävla svenskt att ignorera folk som man på något sätt tycker är lite obehagliga. Jag kunde bara inte göra det. Dessutom var det ju bara att be honom hålla käften på ett vänligt sätt när han sa vidriga saker, eller låtsas frontkicka honom i magen på skoj. Då blev han tyst ett tag i alla fall.

Nu har jag på mig en färgglad poncho som Lars just trädde över mitt huvud. Varför han har en sådan i sin ägo vet jag inte, men den är ganska spexig i alla fall. Nu ska jag ta mig lite kärlek och närhet. Hörs och störs, lovers.

Hej, hej.

Det har varit en stressig dag idag och den har ägnats åt att kuta runt på Dragonskolan, sitta i telefon med tusen olika människor och hängt med min brukare i hennes lägenhet. Jag har förresten börjat gå överallt eftersom jag inte ens har tio spänn till bussen, och dessutom inte vågar cykla på grund av att jag då förmodligen kommer ramla och slå ihjäl mig. Det är faktiskt alldeles fantastiskt trevligt att gå så länge man kan lyssna på musik samtidigt och slipper höra allt oljud från omvärlden såsom fågelsång och elaka barn.

Nu håller Ylva på att riva badrummet, så jag ska tvinga henne att göra rövövningar med mig istället. Underbart att ha henne hemma, förresten! Som ett tecken på all den kärlek jag känner för henne ordnade jag igår så att hon har en egen användare på min dator, och jag valde dessutom omsorgsfullt ut en vacker bakgrundsbild genom att googla på manliga könsorgan.

I morgon tänker jag svänga förbi VK för att lämna igen ett stycke arbetarbrallor samt mysa lite på Privatmarknad och med några på redaktionen. Ingen stress nu bara för att jag kommer. Ni hinner baka på förmiddagen.

(Nu har vi förresten gjort våra rövövningar. Folk som inte har buns of steel kommer inte in i den här lägenheten, bara så ni vet.)

Hej, hej.

Gårdagen ägnades åt att skriva texter och sedan gå (och ja, jag gick faktiskt hela vägen dit, hör och häpna) på möte på ungredaktionen, för att sedan komma hem och däcka på soffan och i och med det missa Boston Tea Party och min älskling Patrik Norqvist. Efter min powernap kunde jag inte somna förrän klockan fem på morgonen och hann därför plöja igenom både Bergsprängardottern som exploderade och Mio min Mio. Den sistnämnda är ju ganska mysig, men vad är dealen med alla namn? Jum-Jum, liksom. Eller ’brödet som mättar hunger’. What the fuck?

Idag har jag gjort lite research och förberett intervjuer, och sedan mötte jag upp Foto-Nathalie och Foto-Frida på Arbetsförmedligen och så anmälde vi oss där alla tre. Jag gjorde det bara för mammas skull och för att slippa allt tjat, och som tack för det (och för att jag är en bortskämd skitunge) så fick jag efteråt en fin klänning och en god middag av mother dear.

Efter maten vandrade jag iväg för att jobba, och jag och min brukade knallade runt lite på stan och sedan hjälpte jag henne med att redigera bilder till ett skolarbete. Hon är så cool, min brukare. När vi gled runt där i Umeå centrum började jag förresten tänka på hur kasst och trångt det är i de flesta butiker, som till exempel på Clas Ohlsson där det står en massa korgar med grejer i mitt i gången helt i onödan. Min brukare använder permo istället för sin vanliga rullstol ute på vintern för att lättare ta sig fram i all snö, men skulle hon vilja gå in i en affär är det i princip omöjligt. Det är faktiskt ganska jävligt att det ska vara så.

I morgon måste jag upp tidigt för att göra några intervjuer, hinna skriva två texter och sedan jobba som ledsagare på kvällen. Måste även förbi Arbetsförnedringen igen och lämna in arbetsintyg och sådant från alla jobb jag har haft. Drygt och jobbigt är vad det är. Hur som helst känns livet ganska fint ändå, eftersom jag snart lämnar Umeå för en liten semester. Dessutom har jag träningsvärk i röven för att jag har gjort mina röv-övningar ordentligt. Ska den vara stor kan den ju i alla fall vara spänstig, tänker jag. Anna Skipper hade varit stolt.

Förresten. En töntig sak som jag tänkte på idag och som ni alla borde spana in är de klyschiga texterna som står under bilderna på brudarna som ska vara med i Umeås luciatåg. ’Lucia sprider ljus och värme till både gammal som ung och därför är det min favorithögtid’, typ. Lol, give me a break. Man får ju inte ens presenter.

Nu ska jag sova.

Hej, hej.

Jag kan inte sova och skulle egentligen bara vilja gå ut på en rask promenad och andas in lite iskall luft. Tyvärr vågar jag inte gå ut ensam efter klockan sju på kvällen, så det blir inget med den saken. Vet förresten inte varför jag inte kan sova… Kanske för att jag bara tänker på vilket pissigt år 2007 har varit så fort jag släcker lampan, eller kanske för att jag drack fyra koppar kaffe kring elvatiden. Jag vet fan inte alls.

Jag ska nog försöka sova igen och ge mig fan på att 2008 ska bli ett fantastiskt år istället. Då fyller jag tjugo år och ska bara vara kär, lycklig och bimboblond, och så ska någon arbetsgivare där ute få veta vilken fantastisk arbetskamrat jag är, hur hög arbetsmoral jag har och att jag typ kan allt i hela världen.

God natt, y’all (fast god morgon till er alla som snart ska ut och mjölka korna).

Mamma och Göran – två glada laxar.

Hej, hej.

Det har varit en mycket fin dag i Vännäs. Jag och mor har vandrat runt i samhället, och jag har fått ett gäng alldeles fantastiska presenter från second hand-butiken här. Vad sägs till exempel om en kavel, en väggbonad med Josef och Maria (jag tänkte på Ylva när jag såg den), en adventsljusstake och en stor femtiotalsplansch som uppmanar folk att inte skriva maskin onyktra (den är så jäääävla klockren, ska lägga upp en bild inom kort)? En dam i sjuttioårsåldern som jobbade i butiken kände igen mig från VK, vilket var roligt. Däremot har jag svårt att tro att hon, som troligtvis tillhör Pingstkyrkan, uppskattar alla svärord samt ord som ’nuppa’ och ’penis’, som ju ofta förekommer i mina krönikor. Oavsett om hon gillar mig eller inte så verkade hon i alla fall hur gullig som helst.

Sedan jag kom hem har jag tampats med Skilsmässokatt’n och börjat sticka på en halsduk som blir alldeles sned. Har i alla fall äntligen fått ordning på de där förbannade aviga jävla maskorna som ger mig träningsvärk i vänsterhanden. Än är inte stickning en avkopplande sysselsättning, men förhoppningsvis snart.

Nyss vid middagsbordet började morsan prata om att det är modigt att stå för att man har en ’milli-pillevipp’, precis som Enrique Iglesias tydligen har. Göran blev besvärad och gömde sig i garaget och själv gick jag upp på övervåningen för att invänta efterätten, och nu sitter jag här och väntar, och väntar, och väntar…