På sommarens sista riktigt varma dag, en dag då jag inte var förkyld och hostade lungorna ur mig, gifte sig mamma och Göran. Det gjorde de rätt i, tycker jag.

Min fantastiskt duktiga kompis Camilla Blomberg var där och fotograferade.

Jag gjorde ett glädjeskutt rätt upp i mammas knä där hon
satt och chillaxade i en solstol…

… och bjöd på ett varggrin! Så glad var jag!

I lördags var annonsen i tidningen. Den hade minsann jag gjort åt dem.

Det blir ingen filmvisning. Eftersom det var en Stiegler & Isaksson production det handlade om var jag tvungen att fråga mannen som bidragit med allt material till produktionen, och han sa nej. Så, tyvärr.

Men misströsta icke! I stället tänkte jag nämligen visa lite saker som jag inhandlade förra helgen när jag var på loppisrunda med Anna, samt några saker som jag fått av min ömma moder i kväll.

Tidningskorg. Perfekt för Husmodern från 1952, Bildjournalen från 1965, Piff från 1954 och Solo från 2010. Den är dock inget loppisfynd, utan kommer från Åhlens. Ooops.
(Jag vet förresten att man inte ser så mycket av själva tidningskorgen, men jag gillar verkligen min fåtölj och min lampa och ville att dessa skulle synas mest. Okej? Bra.)

Jag har en fetisch för gamla radioapparater. Finingen nedan kommer från Loppislogen och är den femte i samlingen. Ljuvlig, eller hur?

Ett fynd från en loppis i Brån, och det var ingen mindre än världens bästa och finaste Marie Albinsson (min redaktör när jag jobbade för VK Ung) som sålde den till mig. Tjugo kronor för att Kaptenen ska få stå stadigt. Inte dumt!

Sockerlåda att ställa de där sista vinylhögarna i. De som bara legat i en dammhög i ett hörn och väntat på att få någonstans att bo. Någon gång i framtiden kanske jag planterar prunkande pelargoner i den i stället, vem vet?

Morsan svängde förbi med en låda med saker i kväll. Bland annat den här servisen, Briljant från Rörstrand, som tillverkades mellan 1951 och 1953 och kommer från min mormors hem i Tuggensele utanför Lycksele.

"Aha, såna där koppar som det bara ryms en centiliter kaffe i", som en god vän uttryckte det.

Mycket praktiska små hållare att ställa 33cl-drickan i.

Och en liten korg att lägga salta pinnarna i. Om man nu gillar sånt. 
Det gör inte jag, så jag kanske väljer att hälla chirre och dirre där i stället.

Det plingade på dörren. Jag trodde att det var Bibi, drog handen genom höbalen på huvudet och kastade mig mot ytterdörren. När jag öppnade såg jag ingen människa, utan en soppa. Jag tackade Gud att jag hade byxor på mig, läste på påsen och kraxade fram ett tack som ekade i trapphuset.

Fy fasiken vilka snälla grannar jag har! Tack och tack!

Snyft.

Är hemma från jobbet med dödens förkylning i dag. Snorar, snörvlar, hostar upp lungorna och har världens huvudvärk. Drömmer konstiga drömmar gör jag också. I förmiddags medan jag låg och förkylningslurade drömde jag till exempel att en främmande tjej var hemma hos mig och skulle baka, och att hon därför var tvungen att smälta ner socker och sirap. Dumskallen använde dock inte en vanlig kastrull till detta, utan ett plättlagg, så efter några sekunder så rann det bara ner från spisen och sedan var hela mitt kök täckt av en hård skorpa av stelnat socker. Aaaah! Var hur upprörd som helst när jag vaknade.

Kände mig krasslig redan förra veckan, men jag tror att det var helgens trevligheter som fick helvetet att bryta lös ordentligt. Först kräftskiva/surströmmingsfest med vk.se på Anna och Roberts altan i fredags, och sedan jobb hela lördagen i skitvädret på Botniabananinvigningen.

Urk, jag mår verkligen inget vidare. Ska trycka några i mig några Ipren och tantlura framför Beverly Hills 90210. Lite senare hade jag tänkt bjuda på en film som jag producerat i dag, så kika gärna förbi.

Jag köpte en ny ring på Gina Tricot förra veckan, som ser ut som på bilden ovan (fast det är en ring och inte ett hårspänne, alltså). För en stund sedan hjälpte jag en söt, trevlig, välartad, och väklädd pensionär att sätta in en annons, och när allt var klart utspelade sig följande, lite otippade, konversation:

Han: -Jaha, du har en svart ros på fingret du.
Jag: – Hehe, jajjemen, det har jag minsann.
Han: – En gång var jag på en porrklubb i Norrköping som hette Svarta Rosen.
Jag: – Haha, se där ja.
Han: – Och en annan gång skulle vi åka och dansa på ett ställe i Norrköping, men då var det stängt, så då fick vi åka till en porrklubb som hette Smyg in i stället.

Festligt, tyckte jag. Man lär sig något nytt varje dag, som man ju brukar säga.

Jag lever, men har haft så mycket roligt för mig i helgen att jag inte hunnit blogga. I fredags var jag till exempel en sväng på O’learys med några av mina finaste tjejer, och när vi som bäst satt och pratade vid ett stort bord kom det plötsligt fram en dinosaurie och flyttade min handväska och klämde sig in bredvid mig.

"Fräscht" gammalt freak: – Jag har en ny skoter som jag importerat från USA som jag är ensam om att ha i Sverige, den kan du få provåka om du vill.

Jag: – Nej tack, det är nog bra. Hur gammal är du egentligen? *gIsSaR pÅ tVåHuNdRaFeMtO åR*

"Fräscht" gammalt freak: – Lika gammal som din pappa säkert, men faaaan vad fin du är! Du ser ut att vara hämtad direkt från… sjuttiotalet!

Ylva, med hög gäll röst så att alla på hela stället hör: – VAAAAAAAAA?! HÖRDE NI VAD HAN JUST SA?! SÅ JÄVLA ÄCKLIGT!! VEM SÄGER EN SÅDAN SAK?!

Älskar Ylva, hatar gubbar utan självinsikt.

…om Stiegler får bestämma, alltså.

Inspirerad av Dig ska vi fira-annonsernas alla charmtroll, prinsessor och solstrålar ritade han mig ett tatueringsförslag att pryda, typ, svanken med.

Say hello to my little gosboll…

I dag väntade inga värdelösa fönsterkuvert i min brevlåda när jag kom hem från jobbet, men däremot en mycket mystisk flaska. En flaska innehållandes ett brev, levererad av en ung kvinna i en Amazon som smög omkring vid mitt hus precis när jag kom hem från jobbet. Misstänkt lik syrran till en person som jag känner…

Se på tusan, flaskpost från Bullen Bullensson! Han är ute på böljan den blå och seglar till Amsterdam med ostindiefararen Götheborg. Klättrar i master, smygdricker rom och strider mot pølseätande danskar. Och ger blanka fan i att ramla överbord, hoppas jag.

Bästa posten ever!

Måndagspresent från Stiegler – en jättefin teckning föreställandes den sköna liraren som gick runt på minigolfbanan och blåste löv från banorna innan han utbrast "UPP, UPP OCH IVÄÄÄÄÄG!" och lyfte från marken med hjälp av sin ryggraket.

Det är sant, det var precis det som hände.

För två veckor sedan kunde jag ägna varenda vardagseftermiddag åt att titta Beverly Hills 90210 om jag ville. Och herregud, visst ville jag väl det! Gotta mig när Kelly och Brenda betedde sig som intriganta subbor mot varandra, irritera mig på präktiga Andrea, mysa åt Davids karriär som dansant syntspelare/smörsångare och ha roligt åt det faktum att Ian Ziering och Luke Perry typ var trettiofem år gamla när de spelade tonåringarna Steve och Dylan, till exempel.

Förra måndagen, när jag som vanligt cyklat mig toksvettig hem från jobbet för att inte missa så mycket av världens bästa eftermiddagsprogram, var det helt plötsligt inga bortskämda snorisar i fula kläder som flimrade fram i rutan. Jag skyllde genast på simnings-helvetet som pågick varenda dag förra veckan, och tänkte att det nog skulle bli bättre den här veckan. Men icke, inget Beverly Hills 90210 nu heller.

Vad gör man i stället? Jag behöver tips, och jag behöver dem nu. Tills dess att jag får några bra äter jag i alla fall knäckebröd med smör, klär av mig naken och lyssnar på Ulla Billquist.