Nu har jag snart gått i skolan i en månad, och egentligen vet jag inte hur jag ska beskriva det mer än att det är helt obeskrivligt jävla fantastiskt. Och att det är lite som att börja grundskolan, blandat med gymnasiet, igen. Jag har ett eget skåp, köper man mat på skolan och det råkar vara soppa får man efterrätt efteråt, första veckan samlades hela skolan i aulan och sjöng en allsång om vänskap och applåderade åt varandra, och varje måndag har vi samling på fikat och då berättar rektorn en gåta. Men även om nu vissa beståndsdelar påminner om svunna tider i diverse tegelboxar i stan, så är det här något helt annat. Det går liksom inte att beskriva hur det är att få ägna hela dagarna åt att bara läsa sådant man är intresserad av (journalistik, svenska och samhällskunskap) tillsammans med femton härliga människor i alla möjliga åldrar samt med kunniga, erfarna och engagerade lärare som styr upp alltihop. Jag lovar och svär på att beslutet om att börja läsa till journalist på Strömbäck är ett av de bästa jag någonsin fattat, och jag tackar little baby Jebus för att jag kom in trots att jag ville gråta efter att ha skrivit proven och att jag höll på att kissa på mig av nervositet under antagningsintervjun.

Vad händer annars då, kanske åtminstone min pappa undrar? Och egentligen händer det väl inte så mycket mer än att jag och Señor Basti lever och frodas i vår relativt nya lägenhet, och då mest i sängen där vi äter godis och plöjer Modern Family. I övrigt har jag hunnit med några loppisrundor (har till exempel fått med mig två snuttiga små rådjurskompisar hem på sistone), lite Vännäshäng och att lyssna på Eva Eastwoods senaste skiva Lyckost ungefär en halv miljard gånger. Förutom det så var jag i går på möte med studentradion, och om allt vill sig väl och jag blir lite modigare än vad jag är så kanske jag kommer höras där inom kort. Sitter någon på en bra programidé är jag gladast i världen om den personen hör av sig!