Det blev precis som jag hade föreställt mig det, vilken grej!

Först och främst hade jag ställt klockan på åtta, men ångesten svepte över mig likt en tsunami och jag snoozade i stället fram till klockan tio för att göra allt ännu värre. Sedan hade jag någon slags plan på att jag skulle skriva precis hela dagen i dag och bara dricka kaffe och vara lite sträng och sådär, men har redan råkat boka in en lunch med Maria i stan.

Vojne, vojne.

Häj, häj.

Dagens två intervjuer gick bra. Jag gruvar mig (nästan) alltid som fan innan, vilket är konstigt eftersom jag i nio fall av tio brukar känna mig helt lycklig och upprymd efteråt för att det varit så roligt och intressant. Nu återstår bara att skriva alltihop, och eftersom jag är typen som bara kan göra saker med kniven mot strupen har jag beslutat mig för att ägna kvällen åt att titta på någon film jag redan sett tio gånger, och sedan skriva hela morgondagen med en stressklump i magen och skicka in en minut innan deadline. Jag kommer ångra mig som fan i morgon så fort jag slår upp ögonen, men det ordnar sig alltid. Som allt annat.

Förutom de här två intervjuerna och alla förberedelser inför dem så har jag inte gjort så värst mycket mer än att slösurfa, glo på en massa skräp på televisionsapparaten och prata med Johanna i telefon. Anna och Robert kom förbi och tittade på min lägenhet och drack lite kaffe innan de skulle ut och käka inne i stan. Jag blev tillfrågad att följa med, men avböjde för att i stället avnjuta en gourmetmiddag bestående av två stekta ägg som sköljdes ner med ett glas päronsaft i hemmets stilla vrå. La dolce vita! Living the dream!

Att du skulle få ett sådant här flashigt liv som vuxen hade du väl aldrig kunna tro, va?

Häj, häj.

Några haters har tyvärr inte hört av sig, men lika glad för det är jag, för i morgon eftermiddag ska jag intervjua en tjej med diagnosen bipolär sjukdom som verkar hur cool, spännande och härlig som helst. Ska även åka upp till sjukhuset och träffa en sektionschef och en vårdare inom psykiatrin som ska berätta hur de jobbar med bipolära patienter. Så. Djävulbergst. Intressant. Om ni som avskyr mig, eller andra bloggare, skulle vilja höra av er i framtiden så går det så klart bra ändå. Ni är också spännande.

Min mamma är en sådan där människa som typ haft tre sjukdagar sedan hon började jobba i spädbarnsåren, men efter att hon nästan strök med i juni så har hon tack och lov valt att vara sjukskriven ett tag. Hon är dock redan så uttråkad att hon håller på att bli knäpp, och tog därför tåget in från Vännäs för att hänga med mig i dag. Vi har handlat, fikat, glott på folk och sedan ätit middag tillsammans med min bror. Vi har även letat efter såna där skor som formar röven när man spankulerar. Någon som morsan känner har tydligen såna och beskrev känslan av att gå i dem som att vara ute och promenera på fyllan, och det låter ju minst sagt roligt.

Häj!

Jag har ingen som helst rätt att vara trött, eftersom jag i princip inte har rest mig ur soffan i dag förutom när jag lyckades med kraftansträngningen att gå femminuterspromenaden till affären för att köpa toalettpapper. Det var nödvändigt, eftersom det känns väldigt slösigt att använda servetter med röda och blå ankare till det ändamålet. Hähä (skjut mig).

Jag har aldrig hittills i mitt liv lyckats skriva färdigt en krönika i god tid, och sitter därför nu i vanlig ordning och skriver och det lär jag väl fortsätta med ungefär hela natten tills jag skickar in den i morgon bitti. Just nu handlar den om alla konstiga (fast ändå… rimliga) anledningar till att jag avslutat relationer med olika snubbar genom åren, och framställer mig själv som jämntrevlig med djävulen ungefär. På något sätt är tanken att jag sedan ska glida in på helgens VIP-gala, men det kan sluta med att den bara handlar om att det är jag som är djävulen. Eller något helt annat, man vet aldrig.

Jag började mitt andra år, med inriktningen pressjournalistik, på Strömbäck förra veckan.  Den första uppgiften vi har fått är att vi ska göra en djupdykning i ett ämne som vi inte vet något om. Det kan antingen vara en allmänmänsklig företeelse, en övertygelse eller ett forskningsområde.

Jag har egentligen tänkt skriva om bipolär sjukdom, men nu i eftermiddags slog det mig att det även hade varit spännande att skriva om dem som kommenterar min blogg då och då och uppenbarligen tycker väldigt illa om mig. När jag i dag, för första gången på flera månader, loggade in på min blogg väntade två taskiga kommentarer på att bli godkända. En som handlade om vilken dålig skribent jag är, och en om hur tjock jag är.

Man får tycka illa om mig om man vill, men jag är uppriktigt nyfiken på hur ni tänker, var de starka känslorna kring min person kommer ifrån, vilka ni är och varför ni väljer att skriva som ni gör till någon som ni inte känner (eller, känner vi varandra?).

Jag tycker verkligen att det hade varit otroligt intressant att träffas, prata och få skriva om er som kommenterar bloggar på det där sättet och skulle bli jätteglad om ni hörde av er med kontaktuppgifter! Jag är inte arg, utan vill verkligen bara förstå. Jag kan bjuda på kafékaffe, och jag lovar att ni får fortsätta vara anonyma i både text och bild i så fall.

Häj, häj!

Senast jag skrev var i april då jag drack folköl och representerade Storspovarna i en rafflande frågesport. Sedan dess har mycket hänt, men bland annat detta:

I början av sommaren åkte jag till Egypten och blev lite kär i landet. Där passade jag min Gosboll, solade, badade, pratade om revolutionen med trevliga egyptier, åt mat, plöjde tusen böcker, dök och spanade på en ung och ensam tysk resenär som jag fick för mig var en seriemördare. En man som ägde en krimskramsaffär på stranden berättade även för mig att jag var en hora som hade lämnat ut min e-postadress till tre olika män.

  
Efter praktiken i februari blev jag erbjuden sommarjobb som reporter på Gefle Dagblad, så därför har jag bott hos brorsan, svägerskan och Gosbollen och jobbat, jobbat, jobbat och träffat fantastiska människor hela sommaren. Bland annat en OS-medaljör.

Sedan i maj bor jag själv i en ljuvlig lägenhet Väst på stan och ägnar dagarna åt att vara med mina kompisar och ta hand om mig själv och bara göra sådant som jag vill göra. Lägenheten hyr jag i andrahand men hoppas att den kommer bli min i höst. Det kommer att kännas mer än överjävligt jävla drygt om jag måste flytta snart igen, om man säger så.

I juni gifte sig min kompis Lovisa och jag bar låtsashatt med flor och dansade hela natten.

Morgonen efter bröllopet vaknade jag av ett telefonsamtal från mammas man Göran. Han berättade att mamma låg på hjärtintensiven. Hon var nära att dö, men överlevde, och tur är det för utan henne skulle jag inte klara mig.

Förra veckan började jag andra året på journalistlinjen. På lunchrasterna går jag, Freja och Maria ner till havet och hänger som värsta tonåringarna.

Jag känner mig glad ända ner i grunden, men har inte längre någon hals.

Mer om andra stora, intressanta och fantastiska händelser senare, för nu ska jag tantlura så att jag orkar vara vaken hela natten och skriva höstens första krönika.