Match mot AIK på hemmaplan – lite allmänna tankar

I morgon stundar hemmamatch för Dalens del mot AIK. Stockholmslaget ligger på en nionde placering i tabellen och kommer förmodligen att vara rejält sugna på att åka från Umeå med poäng. AIK förlorade sin senaste match mot Storvreta medan Dalen vann sin senaste match mot Helsingborg. Det säger egentligen ingenting om hur matchen kommer att se ut i morgon.

Vad jag väntar mig att få se är den typiska matchen mellan Dalen och AIK: ett hårt grinigt spel mellan två lag som vill mycket och som vägrar ge sig. Det brukar bli underhållning, så förväntningarna är stora! Och på tal om griniga vinnarskallar… Kommer grymt duktige Patrik Åman kunna behålla lugnet i målburen? Och får vi se Johan Eriksson gå över gränsen i sitt retfulla sätt och spel? Det är två spelare som jag tycker har personligheter som sticker ut i den här typen av matcher, men vi får se.

Annars har jag inte så bra koll på AIK denna säsong. De har ett antal duktiga spelare, men verkar ha haft en lite svajig säsong. De inledde den bra vad jag kan minnas, men sedan har det väl varit sådär. Jag gillar dock spelare som Joel Kanebjörk som jag får en känsla av att de tillför en riktig moral-boost för laget. Den uppfattningen har jag visserligen bildat efter VM förra året, men visst känns det som en kille man gärna har i sitt lag? Ingen såg ju så glad ut när Sverige gjorde mål som Kanebjörk, trots att han satt på bänken.

I Dalen tycker jag att Mattias Ljunggren har tagit på sig en sådan roll – lyssna bara under uppvärmningen… Det blir även tydligt på planen. En av säsongens starkaste minnen var bortamatchen i Sundsvall när Dalen förlorade mot Granlo. Det var där och då vändpunkten ändå kom för Dalens del. De började äntligen få ihop laget efter den misslyckade ”9-poängs veckan”. Ljunggren spände sig och klappade stolt sitt klubbemblem på tröjan som en motgest mot någon kommentar eller dylikt från någon motståndare (tror jag).

Jag tror att det är viktigt för klubbarna att ha sina ikoner. Spelare som Ketil Kronberg som går in med ett, ursäkta språket, jävlar anamma och eldar på sina lagkamrater. För vissa klubbar är det spelare, medan för andra kan det vara tränare som axlar den rollen. Och på tal om sköna tränare…

Christian Hjort skrev på för ytterligare två år för Dalens del och det var riktigt glädjande för Dalen. Jag känner inte Hjort, men han verkar helskön. Han vill hjälpa Dalen till sitt första SM-guld. Han bär sin passion i både sätt och kroppsspråk, för att inte tala om i hur han uttrycker sig verbalt. Riktigt kul!