Formsvacka, den forna trion och vänder det nu?

Formsvackan

Det har inte blivit något bloggande på slutet, jobb och sjukdom har ställt till det lite för min del. Tankarna har dock förstås inte uteblivit för det, så något summerade kommer här lite tankar jag samlat på mig under Dalens ”formsvacka” på sistone. Jag skriver formsvacka delvis på grund av att det blivit en poäng de senaste fyra matcherna, förlust mot Falun, Växjö, Sirius och kryss mot Warberg, men framför allt därför att spelet varit ojämnt, svajigt, ineffektivt. Det är inte helt lätt att summera vad som saknas och vilka åtgärder som behöver vidtas för att vända på detta, men jag tänker på några saker.

Matchbilderna har sett ut på liknande sätt i samtliga matcher. Underläge efter två perioder, en frenetisk jakt efter reduceringar i tredje perioderna. Trots att Dalen släppt in få mål i tredje perioderna har de efterlängtade kvitteringarna uteblivit (bortsett från kvällens match mot Warberg). Det har skapats viss press, men inte sådan press som förmår motståndarna att göra misstag, att desperat göra boxen så liten att det plötsligt bara smäller till så kommer öppningen. Känslan har varit att förhoppningarna till uteslutande stor del varit att spelare som

Fredrik Edholm, Jim Johansson eller Mattias Ljunggren ska bomba in några mål. För att det ska vara möjligt måste de dock få förutsättningarna för det. Och spelet måste varieras mer. Om exempelvis Edholm uppmanas att skjuta så fort läge ges är det samtidigt inte oväntat att motståndarna kommer att göra vad de kan för att förhindra det. Alla i innebandyvärlden vet att han kan skjuta. Men det har gått alldeles för långsamt och variationen har inte funnits.

Mot Växjö fanns känslan av att det kunde ha gått vägen, det var en ganska svajig tredje period och Växjö fick en del kontringslägen men hade motstuds, men effektiviteten fanns inte hos Dalen. Mot Sirius var det dock idel frustration att vara Dalensupporter. Med en kritisk blick främst riktad mot coachningen under matchen, kan jag inte förstå att det rullades på tre formationer under hela matchen.

Jag förstår inte heller att exempelvis Ketil Kronberg som var den klart hårdast arbetande spelaren på planen, inte varvades in oftare i hela tredje perioden. Jag twittrade också om att Dalen hade ett ess i rockärmen, att sätta ihop den forna trion med Johan Eriksson, Alexander Bodén och Ketil Kronberg, men så skedde aldrig. Obegripligt tänkte jag då. Faktum är att sedan Alexander Bodén kommit tillbaka har Johan Eriksson blivit flera snäpp bättre än han varit under hela säsongen. Att byta in Kronberg som var Dalens bästa spelare i matchen kändes som det uppenbara. Det hände som sagt inte, och precis som mot Falun infann sig en känsla av att Dalen givit upp. Inte lika märkbart som i matchen nere i Dalarna, men den där ”irriterande myggan som vägrar ge sig” som Jonas Gustavsson beskrivit Dalen, den surrade inte nere i Uppsala, tyvärr.

Formsvackan måste ta slut nu. Förstå allvaret, men släpp blicken från tabellen. Tro på all den kvalitet och skicklighet som finns i laget och framför allt, den där viljan som tog Dalen till semifinal föregående säsong och som är så starkt bidragande till att Dalen är jobbiga att möta. Det är dags att plocka fram lagmaskinen Dalen.

Om effektiviteten i anfallsspelet uteblivit i form av mål är jag ändå imponerad av att Dalen lyckats relativt bra i spel 6 mot 5. Dalen har kontrollerat bollen, släppt få mål i öppen kasse och har skapat press. Mot Warberg var det Johan Erikssons mål i 6 mot 5 som ledde till att Dalen fick med sig en poäng hem till Umeå.

I tredje perioden mot Sirius luftades Albin Andersson, som suttit bänkad i de två första perioderna. Ett potentiellt bra drag, med tanke på att Andersson har en slags ångvältsstil som kan vara precis det som behövs för att forcera anfallsspelet när det inte längre finns mycket att förlora. Det gav inte önskad effekt i matchen mot Sirius, men där upplever jag att han ändå fick chansen vid rätt tillfälle.

Den forna trion

Uppenbarligen hade i vart fall tränarna i Dalen tänkt i liknande banor inför dagens match mot Warberg. Redan från början spelades det på två formationer. I kvällens match mot Warberg var den forna trion på plats. Vi tjoade här hemma, något begränsat på grund av ömma halsar, när vi läste inför matchen att Kronberg skulle spela med Eriksson och Bodén. Och visst gav det resultat, samtliga fyra mål gjordes av denna formation. De skapar press, äger sarghörnen och finns ofta med boll bakom motståndarmålet, lägger in knepiga passar och styr på volley, m.m. Det varieras hejvilt och det märktes där i slutet av tredje perioden att det skapades en sådan press som kan leda till kvittering. Och visst satt den där, till slut. Johan Eriksson, två mål och en assist, gjorde det ack så viktiga målet efter pass från Patrik Rokka.

Och Rokka förresten, hur många stolpar prickade han av idag? Kommentatorn sa det vid ett tillfälle att han nästan tyckte att Rokka förtjänade ett mål. Ja, alltså, jag kan bara instämma. Han var så när på att göra mål i numerärt underläge i första perioden med, men som så ofta i innebandy är det kort efter sådana chanser som motståndarna gör mål i stället. Vilket också skedde i denna match. Inga mål (eller målgester) från Rokka ikväll, men ingen tvekan om att Rokka är en av spelarna som kommer sticka ut när lagmaskinen Dalen tagit sig ur den formsvacka de befinner sig i.

Vänder det nu?

För nu måste det väl ändå vända? Det är oklart okaraktäristiskt av Dalen att inleda en säsong så pass starkt, för att sedan bli svagare ju längre säsongen går. Det brukar vara omvänt, och skriverierna om hur Dalen ska behöva slåss för sin överlevnad i svenska superligan byts efterhand ut mot snack om slutspelslaget Dalen. Det brukar också vara på hemmaplan laget är som starkast, medan det i år varit klart tvärtom. Hittills.

Vad är det egentligen som hänt? Har fokus på ett offensivare Dalen lett till en tillfälligt förlorad identitet?

Det är alldeles för tidigt att känna panik, men viss oro har trots allt ändå börjat leta sig in. Men nu vänder det!