Bloggserien fortsätter och nästa del handlar om nyförvärven och om något Maria brukar reta mig för: mina innebandycrushes.

Nyförvärven
Okej så spelet är sig ganska likt och Dalen har kunnat prestera trots katastrofstämpeln från vissa håll, nu då? Ja, vad sägs om att kika lite på nyförvärven?

Här måste jag erkänna att jag gått in i Scandic cup sämre påläst än något år tidigare. Jag visste i princip att vi hade fått in ett helt gäng unga lovande spelare, that’s it. Det gjorde det samtidigt lite extra roligt att uppleva dem på planen för att bilda mig en egen uppfattning.

Nu hoppas jag att jag fått med allihop, men såvitt jag kunde avgöra hade vi följande spelare och (tillfälliga) nummer under cupen:

8. Adam Strand (back)
65. Felix Andersson (back)
11. Wille Malm (forward)
83. Vilmer Åsenstam (forward)
12. Oliver Forslind (forward)
88. Noah Nordlander (center/forward?)
1. Alexander Ljungström (målvakt)
41. Wilmer Entall (center/forward?)

Gemensamt för alla nyförvärven är att de gjorde ett riktigt gott intryck. Med olika egenskaper och en jävla massa vilja stack de ut på lite olika sätt och jag kommer få anledning att återkomma till dem framöver men om jag ska nöja mig med att välja ut två spelare som stack ut lite extra i mina ögon under cupen får jag nog lyfta fram Noah Nordlander och Oliver Forslind. Här var vi lite oense i bilen på väg hem, jag och Maria, men det ska bara förstås så att det var många som levererade och att valet därför var svårt!

Nordlander som kändes som allra mest hemma i formationer där tempot skruvades upp lite extra, gjorde det även bra i power play och jag tror att Dalens spelsätt kommer passa honom som handen i handsken. Känslan är att detta är en spelare som både vill och kommer kunna bidra med poäng kommande säsong!

Forslind vann över mig nästan direkt med sin viljestyrka som skiner igenom hur tydligt som helst. Het i närkamperna och hetlevrat orädd att stå kvar när en två decimeter längre spelare står och bröstar upp sig mot honom – hur kan man inte älska att ha en sådan spelare på sitt lag? Att Oliver även kan lira innebandy visade han och jag tror att vi kommer få se Forslind gå in i en av Dalens formationer direkt från säsongsstarten.

Innebandycrushes och en oväntat härlig duo
Maria pikade mig häromdagen för att jag gillar så olika kvaliteter hos spelare och frågade mig vad det är som är avgörande för att jag ska få en så kallad ”innebandycrush”. Svaret är inte enkelt, men visst är det väl härligt med olika spetsegenskaper likväl som personligheter? Och ibland fastnar jag lite extra för spelare av väldigt olika anledningar. Ta exemplet med Emil Wiklund och Felix Forslund, en kanske lite oväntad duo som i mina ögon gjorde succé under cupen när de fick möjligheten att spela ihop.

Wiklund är en explosiv och mycket hetlevrad känslospelare som använder det som en av sina styrkor. Kombinerat med hans tekniska skicklighet och nästan fräcka spelstil skapar han kaos och oreda hos motståndare som, låt oss vara ärliga, nog tycker att han är ganska besvärlig att möta.

Forslund påminner å andra sidan ganska lite om Wiklund, utstrålar tålamod och är en helt galet hårt arbetande spelare. Det känns som att han kan springa hur länge som helst utan att se ansträngd ut! Påminner lite om Linus Holmgren på det sättet att jag inte tror att han skapar särskilt många ovänner på planen trots att han är stark och jobbig i närkamperna.

Denna något omaka duo tycktes i alla fall ha lätt för att finna varandra på planen och jag upplevde att de liksom hade en förmåga att nyttja och framhäva varandras styrkor i offensiven. Som alltid är försäsongsmatcher sällan ett kvitto på färdiga formationer, men här finns en potential mitt otränade öga hoppas få se mer av under kommande säsong.

Och låt mig vara kanske den förste att säga att ni ska hålla ett öga på Felix Forslund som kommer göra poäng och sticka ut mer denna säsong!

Inledning

Jag var lite kluven på om jag skulle öppna upp bloggen inför säsongen. Främst på grund av tidsbrist, men även för att jag skulle försöka bara njuta av innebandyn – samtidigt gillar jag ju det här och det finns en gräns för hur mycket av mina tankar Maria orkar lyssna på… 😀 På grund av jobbet missade jag tyvärr finalerna, däribland herrfinalen i elitklassen mellan Dalen och Thorengruppen vilket känns segt förstås. Det är nog scenariot vi alla hade hoppats på, rivalerna i final. Och såsom snacket gått i de ganska svala innebandymedierna sedan förra säsongen slutade så har mycket handlat om tvivlet på Dalens förmågor tack vare en brutal spelare ut-lista och en försiktig värvningsdito.

Jag ska erkänna att även jag varit orolig. Trots att jag nog får ses som en ganska optimistisk supporter överlag har jag nästan haft ont i magen vid tanken på hur det ska gå framöver. Jag tror att fler supportrar delar min känsla och det är av denna anledning jag ändå ger mig i kast med att summera mina tankar om cupen här där extra mycket utrymme kommer ges åt Dalens herrar. Och den känsla jag lämnade Gammliahallen med efter semifinalvinsten var helt klart bättre än den varit på månader. Dalen är fortfarande ett bra lag, har en mycket intressant och kunnig tränare i Mattias Hall (fd. Wallgren) och flera av nyförvärven har gjort avtryck på mig.

För de av er som inte haft möjligheten att följa cupen, eller som av någon anledning är intresserade av mina högst subjektiva och något lösryckta tankar om Dalen hoppas jag kunna måla upp en bild av Dalen 22/23 och kanske något om vad vi kan förvänta oss av den kommande säsongen.

Inlägget kommer för övrigt att delas upp i tre kortare delar framför allt så att jag ska hinna renskriva allt i omgångar då jag är på resande fot. Det kommer alltså bli både lite tankar om några av nyförvärven och om stommen i laget, samt lite om potentiella sparkapital.

Vägen till finalen
Låt mig börja med att kort nämna resultaten. Det blev förlust för Dalen mot hemmalaget RIG (6-5) i den första matchen där Dalen luftade många nya och yngre spelare och det kändes som långt ifrån en fullträff för Dalens del. Förlusten följdes upp med en stabil vinst mot finska SPV (7-3) och femmorna kändes klart mer harmoniska. Detta gav Dalen en andraplats i gruppen och en kvartsfinal mot finska Nurmon Jymy som man besegrade övertygande med siffrorna (11-3). I semifinalen stod tjeckiska Mlada Boleslav för motståndet och det blev jämnt in i det sista och matchen avgjordes först på straffar (5-4).

Finalen spelades mot Thorengruppen och slutade med förlust i övertid där Thoren vann med 5-4. Tyvärr missade jag denna match på grund av jobb och har därför inte mycket att säga om hur matchbilden såg ut där.

Hur var spelet?
Den som var orolig för att Dalen ska börja backa hemåt och leva på spelvändningar och en parkerad buss kan andas ut. Dalen spelar med en hög press och ett högt tempo som liknar det vi sett senare säsonger.

Nytt för denna säsong är att Jonatan Brolin lämnat och i hans ställe har Dalen tagit in Mattias Hall. Och det kan vara bland det bästa med Scandic cup, att matcher spelas i Gammliahallen alltså. Det ger publiken en riktigt god möjlighet att speja på spelare och ledare för att se hur de agerar under matcherna. Du hör i princip allt!

Att se och lyssna på Hall jobba var intressant! Om jag skulle sammanfatta Halls matchcoachning är det som att ha en lugn och trygg röst i ditt bakhuvud som leder dig igenom varje byte med säker hand och skapar en tro på det egna spelet. Justerar vid behov, uppmuntrar och stärker där det förtjänas eller behövs.  Fan, det gjorde mig riktigt glad att se och jag tror på Hall!

Sedan är det fint att se spelare som tar på sig sådana roller i laget också. Stöttar medspelare och ger vägledning till kedjekamraterna. Det är svårt att missa Pär Forsmans roll här, men jag tyckte mig även se att Niclas Brohlin-Ljung var tydligt involverad.