Besvikelser – själadödande artiklar och om två borträknade Umeå-lag
Det är alltid lite svårt att blogga med långa mellanrum eftersom frågan då alltid blir vad jag ska välja för ämne, vilket indirekt betyder att jag väljer bort en massa saker. Jag måste dock förlika mig med tanken på att jag inte har tiden eller orken att fånga upp allt och i stället får vara ett ställe för mig att bara skriva det jag känner för, när jag känner för det. Men för att stanna kvar kort i ämnet om alla de saker att välja mellan har det den senaste tiden definitivt funnits bra ämnen att välja mellan. Damernas övertygande framgångar i allsvenskan norra som kryddades med en riktigt härlig match i toppmötet mot Kais Mora eller kanske herrarnas otroliga bedrift att bortaslå Storvreta med 1-0 och Alexander Ljungströms SSL-debut där han alltså höll nollan mot ett av seriens bästa lag. Nej, det som fick mig att bestämma mig för att dra igång lite grann igen var när bägaren rann över lite för mig i insikten att det knappt skrivs något som lockar mig alls om innebandy längre.
Missförstå mig inte nu, det finns fortfarande en del kvalitativa artiklar som skrivs om innebandy, men de gömmer sig ofta bakom betalväggar på lokala tidningar och jag tycker att vi allt mer ser ett återhållsamt förhållningssätt till skrivande om innebandy i stort. Mer eller mindre varenda artikel som skrivs, med undantag från de artiklar jag inledningsvis nämnde, är uppenbart skrivna för utfyllnad eller för clickbaitande. Det är tråkigt för sporten, eller kanske är det bara tråkigt för mig som innebandynörd att det inte finns något större utbud (eller intresse?) för ett innehåll skrivet av människor som faktiskt följer sporten, tittar på matcherna som refereras och så vidare. Jag menar, för mig är det helt själadödande att läsa nyheter som är automatiskt genererade och formuleras på ett sätt som ska ge intrycket av levande text. Och det blir tyvärr inte mycket bättre om det visserligen finns en människa bakom en nyhet, men där denne uppenbart bara ögnat igenom ett matchprotokoll för att dra några halvhjärtade slutsatser såsom att ”spelare Y gjorde en bra insats med sina två mål och en assist”. Det finns redan en kraftig bias om att spelare som gör poäng är spelare värda namnet, men det är inte allt som gör spelaren, laget eller prestationen.
För att komma till poängen jag försöker göra är dock att problemet detta skapar är att ämnena som det skrivs om tenderar att bli platta och sakna analyser eller något större läsarvärde. Det är lätt att konstatera att Dalen har färre poäng denna säsong än föregående säsong, men också ett ganska ointressant ämne om innehållet slutar där. Jag vill ha analyser – värderingar – åsikter – tankar – något som ger lite jävla liv till artikeln och som skapar lite surr och intresse för sporten, laget, spelaren, serien eller vad som helst egentligen. Men de här döda vinklarna och avsaknaden av engagemang tar död på sidan hos mig som är den inneboende innebandynörden och jag har bara känt att jag måste säga det.
Ironiskt nog, men ganska typiskt för mig, är att jag faktiskt inte kom till poängen, eller åtminstone inte till ämnet för detta inlägg. Nå, upprinnelsen men knappast anledningen till min frustration var i alla fall att jag läste en artikel på innebandymagazinet där denna säsong jämfördes med förra säsong på herrsidan och där lyftes ”Umeå-lagen” (Dalen och Thorengruppen) fram som de största besvikelserna hittills på grund av sina dåliga tabellplaceringar och poängen de plockat. Både Dalen och Thorengruppen har tappat poäng jämfört med förra säsongen och i skrivande stund har det börjat pratas om huruvida de är borträknade ur slutspelsjakten och samtidigt har de båda dragits med risken för att hamna i bottenstriden under en tid.
Säsongen har kantats av förväntningar och snack inledningsvis om att Dalen skulle åka ur och det förekommer vanliga citat från spelare under sändningarna där man uttalar saker såsom att det är förvånande att Thorengruppen ligger där de ligger, med tanke på laget de har. Jag är benägen att hålla med dem i de uttalandena som rör Thorengruppen, men det som förvånat mig då är samtidigt att detta alltså inte är ett ämne värt att skriva något om eller följa upp? Varför ställs inte Dalen och Thorengruppen till svars för deras upp- och nedform, om förväntningarna de haft på sig (typ: ”Dalen åker ut – Thoren går till slutspel”) och hur känns det egentligen att bli borträknade så här tidigt? Visst fan kommer ni jaga Mullsjö och Linköping så länge chansen fortfarande finns? Har jag bara missat alla sådana artiklar eller varför frågar ingen Dalen som är en av SSL:s mest historiska klubbar hur det känns att ingen tror på dem och hur är det att leva med kniven mot strupen när lagen underifrån nafsar en i hälarna? Och hur känns det för Thoren att plötsligt ha favoritskapet och förväntningarna på sig, men inte riktigt lyckas leva upp till förväntningarna (ännu?)…?
Jag har inget storhetsvansinne och jag är verkligen långt ifrån den skickligaste skribenten och mina analyser har inte samma djup som många med mer och bättre erfarenhet än mig kan erbjuda och det blir tydligt i princip varenda gång jag pratar med inbitna innebandypersoner hur mycket jag faktiskt inte har någon aning om, men jag vill åtminstone försöka dra mitt strå till stacken för att bidra med innehåll som inte bara är omskrivna matchprotokoll eller ett överromantiserande av poängtabellen. Och mitt första steg i detta, förutom detta raljanta inlägg, kommer vara i form av två kommande inlägg där jag ställt frågor till en spelare i Dalen och en spelare i Thorengruppen för att försöka fånga upp deras känslor av säsongen, förväntningarna och på en del annat. Två profiler som jag vågar påstå sticker ut och gör intryck på alla som följer SSL-herr och som följer våra kära Umeålag.
Senaste kommentarerna