Inom löpträningen används ibland begreppet ”mellanmjölksträning” för att beskriva en träningsform som vi idag vet inte ger speciellt bra resultat. Om man varje dag springer lagom långt och lagom snabbt får man lagom mycket resultat är väl tanken, men i praktiken drar man istället på sig skador och tristess och snart springer man inte alls. Mellanmjölksträning kan vara ganska ok om den görs i begränsad omfattning, men vill man nå resultat måste man arbeta med polariserad träning, dvs lugna långpass kombinerat med intensiva fartpass.

På samma sätt upplever jag idag en trend inom svensk forskning och innovation – som mellanmjölk.

Innovationsföretagen behöver hålla intensivt tempo mot nya djärva mål. Forskningen behöver mycket stor uthållighet men också egen frihet att göra fartlek – att ibland spurta till nästa lyktstolpe. Industrin behöver inte bara förbättra sig utan också förnya sig – förändra ett flera decennier gammalt löpsteg. Men så fungerar det inte alls i de projekt som upprättas i samverkan mellan universiteten och näringslivet. Dessa projekt har många deltagare och allas intressen måste tillvaratas lika mycket. Dessa projekt är tänkta att hjälpa svensk industri att konkurrera. De ska också generera innovation och tillväxt i SME,  och universiteten ska publicera vetenskapliga resultat. Samtidigt! Resultatet blir mellanmjölk. Alla måste anpassa sig till varandra hela tiden, ofta i 3-4 år. Universitetsforskningen blir kortsiktig och inkrementell och för att skapa nytta i industrin måste doktorander ofta göra mera utveckling än forskning, vilket skadar deras avhandlingsarbete och försenar disputationen. SME-företagen reduceras till konsulter och tvingas backa bort från sin egen affärsplan och övertygelse för att konsulta åt industrin med statlig finansiering på en ersättningsnivå om 200 kr/h, vilket skadar deras konkurrenskraft och ekonomi. Industrin lär sig att forskning och innovation alltid kan göras med hjälp av statliga bidrag och slutar ha egna kommersiella relationer med SME. Men vad som är allra värst är att det ger en total sammanblandning av vad som är forskning, utveckling och innovation! Det är helt olika saker!!

Allt faller in i ett mellanmjölkstempo! Nå, all träning som blir av är bra träning, brukar man säga, så mellanmjölksforskningen är inte bara av ondo utan håller oss trots allt i hyfsad form och vi har ibland rätt kul tillsammans. Men enhanda är det trots allt, och vi kan bättre.

Istället ska vi:

• Ge den akademiska forskningen mycket större frihet, kompletterat med en samverkanskultur som inte är tvingande men väl inspirerande och uppmuntrande. Idag är det tvärtom. Forskare tvingas ingå samverkan, medan fakulteterna i allmänhet bestraffar det som ”fulpengar”! Det vi vill ha är som ”fartlek”  i löpningen, den träningsform de flesta gillar allra bäst. Den är dessutom mycket effektiv. Och fri! Förutom detta är universitetens viktigaste roll naturligtvis att utbilda unga människor.
• Minska mängden konsortiesamarbetsprojekt och ”strategiska innovationsområden” och formulera istället ”challenges” med mycket tydligare utmaningar. Dessa challenges ska inte handla om att ”öka produktiviteten 5% i industrin”, utan måste vara mera utmanande och omvälvande än så. De ska vara innovationsdrivande! Det finns ett antal exempel runt om i världen, t.ex. DARPA Robotics Challenge med $2m som första pris och god offentlig finansering till de lag som ställer upp. Detta är intensiva fartpass! En challenge körs över något års tid, och kan återkomma flera gånger. DARPA hade tidigare en challenge för autonoma bilar som många anser har banat väg för att denna teknik kommer till massmarknaden redan inom några år. Även Google Lunar Xprize är en sådan challenge, och jag vill påstå att självaste CERN också är en form av challenge. CERN är inte ”strategisk”. Nej, CERN är faktiskt en jättejättestor maskin!
• Renodla de kommersiella relationerna så att SME:er, institut och universitet slutar konkurrera med varandra och så att industrin åter börjar investera i innovationssamarbeten med SME. För varje år som går ser jag att vårt eget företag, Algoryx, blir allt mera konkurrensutsatt från de svenska och utländska institut och universitet som vill ha pengar och mandat från industri och samhälle för att ”utveckla” snarare än för att forska och utbilda. Det blir annars en slags ”staten och kapitalet” av denna relation som är farlig för företagande och entreprenörskap.
• Stöd kommunikation i första hand och stora nyttomotiverade konsortieprojekt i andra hand. Utlysningar inom strategiska forskningsområden blir nämligen ett mål i sig istället för ett medel.