Besökte ett varuhus i Umeå, för några dagar sedan.När jag steg ur bilen på den stora parkeringen och gick mot varuhusets stora entré, såg jag henne.hon satt där,- hopkrupen ,utanför de stora glasdörrarna.I ena handen höll hon en liten plåtask som hon sträckte fram ,mot människor som passerade,samtidigt som hon pekade med andra handen mot en halvöppen mun i ett försök att säga hon behövde pengar ,att hon var hungrig.Jag har läst,jag har hört,jag har funderat över alla romska tiggare ,människor som åkt den långa vägen upp till Danmark,tagit färjorna till Sverige och sedan åkt 140 mil längre mot norr ,till vår länsstad, Umeå.Är det organiserat eller är fattigdomen  den stora drivkraften  ?Ett är säkert,man tycker synd om människor, som sitter på gatan med en plåtburk i handen, som med utsträckt hand och bedjande uppsyn, hoppas på  en slant från godhjärtade människor.

Jag nalkas kvinnan ,det finnes inget annat alternativ,jag måste passera henne,möta hennes tiggande,det känns inte behagligt,det handlar inte om snålhet,nej det måste vara något annat.Kvinnan ser plågad ut,hon ser på mig och ger ifrån sig ett klagande ljud när jag går förbi.Efter en stund inne på varuhuset sätter jag mig i  entrén,väntande på en vän.Jag ser genom fönstren kvinnan med plåtburken,många går förbi,jag ser ingen som ger henne en slant,jag tycker allt mer synd om henne,tar fram plånboken och en ”Selma” 2o kronor,det är väl inte så mycket,hon behöver dom säkert.Jag håller sedeln i  min hand medan jag väntar på min vän.Jag ser kvinnan fumla efter något innanför klänningen,fram kommer en tändare och en cigarett,hon tänder cigaretten,döljer förfarandet med sin huvudduk,blåser ut röken på sätt att det inte skall synas,jag känner mig lite besviken,hon gjorde skäl av hunger med köper hellre cigaretter än mat för sina hoptiggda slanter.När jag sätter mig i bilen har jag kvar min ”Selma” i fickan, men även lite dåligt samvete,borde jag gett henne slanten i alla fall ?Men hon lurades ju på sätt och vis?Men i alla fall ? Dagen känns förstörd,jag kommer inte ifrån mitt samvetes förebråelser…var det rätt eller fel ?