Det är svettigt att skriva romaner
DET ÄR NOG många som ser ett romantiskt skimmer kring skrivandet av romaner. Där finns bilden av författaren som sitter i sin vindskupa, i ljuset av fladdrande stearinljus, och gör stordåd. Kan kanske vara så emellanåt – men i stort är det mycket hårt och krävande arbete.
Förarbetet, när alla fakta ska hämtas in, kan ta år att genomföra. Sedan ska man omsätta det man samlat i skallen, i noteringsböcker, till en text som en dag som ska bli en roman. Man gör ett utkast. Mest för att pröva sig själv – håller texten eller inte.
SEN SKRIVER MAN om, skriver om, skriver om, till dess det börjar likna något. Sedan ska man korrekturläsa texten och försöka hitta de fel som ligger och lurar. Trots att det allt mer liknar en roman, så dyker det ständigt upp nya småfel, irriterande sådana.
När detta är klart, ska manuset det skickas iväg till förlagets korrekturläsare. Personligen har jag en mycket duktig sådan. Man väntar otåligt. Så, en dag, kommer korrekturet – med en massa bockar i kanten. Det fattas kommatecken, en massa och, att, det.
DÅ ÄR DET bara att sätta sig igen och rätta alla dessa småfel. När det är gjort ska manuset åter till korrekturläsaren, för att han ska kolla att jag rättat rätt.
Tro nu inte att det är klart. Även förläggaren ska korrekturläsa.
Som ni förstår så har författaryrket en ganska usel timpenning.
NÄR DET GÄLLER själva skrivandet, så finns det säkert en rad olika metoder. Många jobbar med datorer, men även de som nyttjar skrivmaskiner av skilda slag – och sedan har vi de som skriver för hand. Det gör exempelvis Torgny Lindgren. I det fallet finns inget som är rätt eller fel. Man använder den metod som passar en bäst.
KENT LUNDHOLM
Senaste kommentarerna