Slas tio-i-topp forever
Det är hart när omöjligt att säga vilken av Stig Slas Claessons böcker som är bäst. Dels att han de facto hann skriva ett 70-tal böcker, dels för att det finns en hel drös av dem som är jämbördiga. Jag har läst ett 50-tal av hans utgåvor; vissa har jag sträckläst, andra har varit si så där. Somliga år kunde han komma ut med två romaner. Slas har en särskilt egen litterär stil, med korta meningar och avskydde utrops- eller frågetecken. Denne utpräglade söderkis var, märkligt nog, dessutom en av våra främsta skildrare av livet vid sidan av allfarvägarna. Ett annat kännetecken var hans torra, underfundiga humor.
Jag dristar mig på att plocka ut hans tio bästa romaner. Jag tar dem i ”klump”, eftersom jag inte klarar av att numrera dem från ett till tio.
Vi börjar väl med ”Flickor”, från 1967, hans elfte bok efter debuten 1956. Den är en underfundig liten roman om vad kärlek egentligen är och hur man ska närma sig flickor. Nästa roman blir ”Vem älskar Yngve Frej”, från 1968; en underbar roman som senare filmatiserades med Janne ”Loffe” Carlsson i huvudrollen. Detsamma gjordes med ”På Palmblad och rosor”, 1975 och”Henrietta ska du också glömma”, 1977. Denna trilogi kan sträckläsas och fortfarande håller temat om Storsveriges syn på landsbygden.
Däremellan skrev han bland annat ”Nelly”, 1969, som handlar om en man som går till psykologen för att prata av sig sorgen efter Nelly – vilket i slutet visar sig vara en häst. ”Att resa sig upp och gå”, 1971, är en perfekt bok att läsa för alla ni som av någon anledning måste ge er av; som att bryta upp från jobbet, familjen. Huvudpersonen reser sig plötsligt vid matbordet, går över tallrikar och mat, och med skrivmaskinen i handen öppnar han fönstret, kliver ut och vandrar ända ner till Italien. En annan bok som givetvis hamnar på topplistan är ”En vandring i solen”, 1976, som filmatiserades med Gösta Ekman i huvudrollen. En roman om utanförskap och djup sorg, vilket gestaltas av en man som på en solig ö går in skor åt folk, iklädd rock och luva.
1981 skrev han om sorgen efter sin vän Pär Rådströms, som dog endast 38 år gammal. ”Om vänskap funnes” är inte bara en roman om vänskap, utan även en skildring av efterkrigstidens Europa och om några udda människors jakt efter lyckan i ett mycket kallt Paris. I ”Vägen till brevlådan”, 1993, återvänder Slas äntligen till en torr sommar i en enslig by ute i skogen. En underbart vacker och rolig bok, som rekommenderas – kanske en av hans allra bästa. ”Efter syndafloden” från 2003 är Slas åter i Paris; författarnas huvudstad på 50-talet. Det är en typisk Slas-bok, blandad med melankoli och humor, där olika handlingar vävs samman.
Ja, detta är mina förslag. Har ni förslag på någon bok som borde vara med på topplistan, kan ni ju alltid skicka en kommentar. Kanske kan vi komma fram till en annan topplista. Jag sätter nämligen ingen prestige i mina val. Det är bara roligt om fler har synpunkter på min lista.
Kent Lundholm
Senaste kommentarerna