Att möta sina läsare
Allt har sin tid. Skrivandets de senaste året, medan det nu handlar om framträdandets tid. Börjar i morgon i Lycksele (19.00 i biblioteket) och på onsdag är det Ordcaféet på Pilgatan i Umeå som gäller. Det ska erkännas att det känns en aning pirrigt, som om jag står på osäker mark. Intalar mig att jag ska tala om ett ämne som jag borde behärska – den egna romanen Vedtjuven.
I mitt arbetsrum står fyra kartonger med med böcker. Då och då går jag fram till dem och plockar upp ett exemplar av Vedtjuven, vrider och vänder på den, bläddrar förstrött och slår upp en sida på måfå. Jo, det är verkligen jag som skrivit i denna text.
På mina framträdanden kommer jag att börja tala om meningen med att skriva, om hur det krävs ett viss mått av mod för att överhuvudtaget börja skriva böcker. Förmodligen måste man även vara dumdristig. Till detta ska läggas den belöning man får av att möta sina läsare – och att i slutänden få hålla i ett tryckt exemplar.
Jag kommer kort att berätta om resan i mitt skrivande, hur jag i början fick för mig att skriva storslagna, filosofiska romaner. Något som enbart ledde till refuseringar och skrivkramp. Det var först när jag började berätta om det jag kände till, om människorna i Baklandet, som förlösningen inträffade. I dag känner jag inte till något annat än Baklandet. Nu har det blivit fyra romaner om denna märkliga trakt, som finns någonstans i skogs- och myrlandet utanför Lycksele.
Slutligen blir det – naturligtvis – en hel del prat om Vedtjuven; romanen som blev till efter en hörsägen uppe i Arvidsjaur i slutet av 1980-talet, och sedan en novell i början av 90-talet och sedan ett filmmanus 2004. Hösten 2010 återfann jag detta filmmanus och beslöt mig för skriva en roman. På den vägen är det.
Nu ska jag alltså ut i vida världen och berätta om den romanen. Det är det som jag sitter här och gruvar mig för. Men det ska nog gå bra.
KENT LUNDHOLM
Senaste kommentarerna