En dag som alla andra
Utan att jag märkt det har livet vänt till det bättre. Jo, här gäller det minsann att vara uppmärksam. Meningen med tillvaron handlar i mångt och mycket om att upptäcka de goda, fina stunderna, så att man kan njuta av dem. Fort har de runnit undan och försvunnit. Mötet med mina läsare har gjort att livet lyft och att oron kring ett "misslyckade" spolats bort. Det är ju så när man skrivit en bok, att katastroftankarna dyker upp – särskilt vid tiden av utgivning. Innan jag fick Vedtjuven i min hand, var jag inte ens säker på att trycksvärtan skulle finnas kvar; att jag skulle ha skrivit en bok utan ord. Men när jag väl bläddrat i den, läst högt ur den en stund, insåg jag att jag verkligen lyckats med min bedrift.
Efter att ha varit på väg i ett drygt år, har jag åter stannat upp. Det är då som minnesbilderna rasslar förbi, som pärlorna på ett halsband. Det är väl så som vi människor gör när vi får tid över för reflektioner. Men man får heller inte fixera sig allt för mycket vid detaljerna; de kan skymma sikten för själva livet. Därför gäller det att välja rätt karta. Tror att man ska strunta i kartorna som visar varenda liten bäck och sten och istället välja en som visar en större översikt. Det är helheten som räknas. Den och inget annat.
Grått därute. Grått och oroväckande stilla. Längtar så ofantligt efter våren; efter den tid då värmen infinner sig och när knopparna brister. Det är den tiden på året då jag brukar få en sådan vanvettig lust efter att vandra. Det är långpromenadernas tid. Jag går liksom hela vintern och laddar inför att få komma ut och gå. Att få gå mig stark. Vet inte vad det är med mig, men om vintern vill jag mest kura ihop mig mörkret och stugvärmen, och undvika världen. Det är också den tiden på året då jag skriver som mest intensivt.
Detta är en dag som alla andra. Varken mer eller mindre. Det är dags att koka kaffe.
KENT LUNDHOLM
Senaste kommentarerna