Mörkrets krafter tar sig allt större friheter

Är det så här vi drömde att vårt folkhem en dag skulle bli. Knappast nu sedan M och Sd stulit konceptet från S. Med stöldgodset under armen, ropas det på gator och torg: "Är ni med oss eller är ni emot oss". Retoriken ekar. Allt medan riket faller sönder och samman. S och M ligger och hukar, rädda att förlora röster. Kanske måste vi förlita oss till fackföreningsrörelsen, så att de ger sig ut på barrikaderna, fullpumpade med goda argument.Optimalt vore om de fick med sig näringslivet på detta upprop mot dårskapen.

Mörkrets herrar äter sig mätta och tuggar i sig, enbart, blodbröd och vitsås, eftersom denna måltid är ursvensk. Dagens till ära ska jag äta en god kebab. 

Författaren Katarina Mazettis krönika i Icakuriren rönte stort intresse hos landets bakåtsträvare. Hon beskrev en diskussion under Folkmusikfestivalen, då några Sverigedemokrater på fullt allvar menade att den svenska folkmusiken måste hållas ren. Mazetti skrev att den enda rena svenska folkmusiken torde vara den som spelas på näverlur. Fyndigt skrivet tycker jag. Efter publiceringen av krönikan utsattes hon för telefonterror och nattliga besök från mörkerfolket som gick runt och bankade på fönster och dörrar.

Suck. Nu har alltså stollarna börjat klafsa runt i skydd av natten, i sina försök skrämma livet ur de författare och journalister som använder sina medborgerliga, demokratiska rättigheter, det fria ordet. Om vi inte har fria medier, var ska vi då diskutera vad som är ren folkmusik eller inte? Var ska vi då debattera vem av oss som är riktig svensk eller inte? Är det meningen att vi ska dryfta detta ute på gatorna – med varsitt järnrör?

Det som nu sker i vårt land, påminner om de raslagar som Adolf Hitler lät genomdriva i 30-talets nazityskland. Är det verkligen så vi vill ha det? Igen. Förra gången rasismen, nazismen och fascismen fick fotfäste i Europa, så utmynnade det i världshistoriens värsta massmord. Den gången handlade det om vem som riktig arier eller inte. Efter kriget ropade alla unisont: Aldrig mer! Men minnet tycks vara kort, vilket skrämmer mig. Det är en tid då vi mer än någonsin borde ställa oss frågan: Känner du din broder och syster?

Återigen försöker mörkrets krafter att värdesätta människor utifrån en fyrkantigt, hopsnickrad mall. Det frågas om vilken hudfärg du har, vilken gud du tillber, vilka kläder du bär, vilken mat som äts vid matbordet och vilket modersmål du talar. Som om det vore det viktigaste här i världen. Jo, säger de som sitter med facit i hand; de som påstår sig veta vilka av oss som är riktiga svenskar eller inte.

Det är 2013. Det är dags att utropa de kloka argumentens tid.

Kent Lundholm