Detta om sanningen

Det påstås att ett en författare har fria händer när han skriver en roman. Om det skulle hetta till i storyn, kan han alltid plocka fram fantasin och pensla med vilka färger han behagar, och räcker inte det kan han ju alltid drämma till med sin konstnärliga frihet. Däremot undkommer författaren inte sitt ansvar gentemot sina medmänniskor. Bara för att han råkar kunna skriva någorlunda väl, betyder det inte att författaren kan sätta vad som helst på pränt.

Men om samma skribent skulle få för sig att skriva om sig själv och därmed tvingas använda sig själv som källmaterial, så bör han väl rimligtvis hålla sig till sanningen. I varje fall så långt det går. Eller blir det för plågsamt?

Någon har skrivit att i ett totalt upplyst rum kan ingen människa leva. Det krävs alltid ett litet mörkt hörn att krypa undan i. Men om författaren nu skulle få för sig att skriva en självbiografi, får han väl rimligtvis stå sitt kast. Fast – skulle det bli allt för pinsamt, kan han ju alltid skylla på sitt usla minne.

Det finns en trend att många självbiografier mer handlar om andra än om en själv, om ens elaka morsa eller sin försupna farsgubbe. Sedan har vi alla dessa snustorra memoarer med sina långa uppräkningar av årtal och hundratals, knappt uttalbara namn. Värst är när författaren ”glömt” att reflektera kring sin egen del i det som hänt.

Men som tur är, det finns gott om läsvärda och intressanta självbiografier. De bästa har skrivits med litterära ambitioner – men som ändå förhåller sig så nära sanningen det går.

Ett bra exempel på detta är P O Enquists ”Ett annat liv”. Visst, det är en berättelse med vissa luckor, men med en kittlande och glödande undertext som får en att ana sanningen. Andra självbiografier som jag gillar är C.G. Jungs ”Mitt liv” och Charles Chaplins ”Min självbiografi” – två starka personligheter som man helt enkelt vill veta mer om. Men är de sanna?

Tyder det på hybris ifall jag i min ”unga” ålder av 54 år, skulle få för mig att skriva min självbiografi? Hybris eller inte, jag vet med mig att jag har något av vikt att berätta? Men den viktigaste frågan är: Vågar jag klä av mig naken och pulsa fram i djupsnön, medan folk står vid sidan och pekar finger. Och hur nära sanningen vågar jag gå?

Nä, det får nog bli en politisk pamflett istället.

”Searching for Sugarman” vann en Oscar. Mycket välförtjänt. En av de absolut bästa svenska filmerna jag sett på mycket länge. Men blev den utsedd till årets svenska film på Guldbaggegalan? Nej. Men den fick ju en guldbagge för årets bästa dokumentärfilm, säger vän av ordning. Jo, men den tävlade även i kategorin bästa svenska film. Och den klassen vanns av en annan film. Den filmen måste vara otroligt bra.

För övrigt håller jag med polarn Kenneth om att det verkligen finns fattiga barn i Sverige. Det spelar ingen roll vilken semantisk ordlek folk håller på med; fattiga barn är ett faktum.

Kent Lundholm