Skriver om mig själv

Svenska fotbollslandslaget är inne i en dyster period. Det vill sig inte. Bollar som far snett, håglösa blickar, uppgivenhet. Det påminner om den hopplösa och mycket dystra perioden under slutet på 70-talet, då en skäggig, något hjulbent Tomas Sjöberg toksprang på alla förlupna snedsparkar från backlinjen. Har för mig att Sjöberg en gång råkade göra mål med skägget, men jag kan ha fel. På den tiden, liksom nu, var det en plåga att se landslaget spela. Ångestskapande i kubik.

Hoppet står till alla duktiga invandrargrabbar. Inte minst juniorerna som faktiskt häromåret tog VM-brons. Men om SD får bestämma så ska de väl kastas ut. Bara blonda med Tomas Sjöberg-skägg får stanna. Fast han var säkert ättling till nån vallon. Med andra ord, det kan bli ett ödsligt land, vårt stolta Svea rike. Och ett landslag utan sådana som Zlatan. Ett ariskt landslag bestående av skäggprydda vikingar som alla sparkar snett.

För övrigt är jag inne i slutfasen av ett kommande bokbygge. Mitt femte. Efter Vedtjuven hade jag flera romanidéer på gång, men valde att lägga dem åt sidan. Hade en viktigare berättelse som pockade på uppmärksamhet. Historien om mig själv, alltså en slags självbiografi. Men ska man skriva en självbiografi vid en sådan ”ung” ålder som 55 år? Jo, om den står i vägen för allt annat, till och med själva livet. Då måste man skriva ner den. Så har det också blivit. Drygt två års jobb, till och från, mängder av faktainläsning (drygt 50 böcker) och oändligt många omskrivningar. Nu sitter jag med det som liknar slutkorrekturet och petar i meningarna, orden, placerar kommatecken på rätt ställe – och undrar vad som får mig att på detta sätt klä av mig naken inför världen? Ja, varför? Utgivningen är planerad till i början av 2015. Då smäller det.

Till helgen åker jag och jäntan upp till Lycksele. Vi ska fira mor Gunhild som fyller 80 år. Jag har svårt att förstå var åren tagit vägen och får en förvånad blick var gång jag tänker på saken. Jag har en känsla av att det är likadant för oss alla, att det innanför den skröpliga utsidan sitter små flickor eller pojkar och viskar med ljus röst: ”Hur tusan gick det här egentligen till?” En bra fråga. Samtidigt ska man akta sig att ständigt och jämt se sig tillbaka, för det enda vi ser är vår egen skugga.

 

Etiketter: , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.