Ett perfekt dyk

Det har varit rätt så varmt de senaste dagarna. I går, ute på balkongen, höll jag på att förgås. Jag stekte ett ägg uppe på flinten, fyllde naveln med vatten och kokade en kopp kaffe, samtidigt som jag tinade upp en vetelängd i armhålan. Och så såg jag bilder. Kröp fram genom ett ökenlandskap; långt därborta en karavan av kameler.

Insåg att jag illa kvickt var tvungen att doppa mig. Skynda, skynda …

Så jag slöt ögonen.

Står på bryggan. Under mig det svarta, svalkande vattnet. Några friska benböj, ett par djupa andetag. Koncentration, händerna ihop ovanför huvudet. En fokuserad kraftansamling.Med en ryslig spänst i benen skjuter jag iväg i en elegant båge, snett uppåt, sedan i en ursnygg vinkel ner mot vattnet. Klyver ytan med ett perfekt snitt, med kirurgisk precision. Det svala vattnet sluter sina mjuka händer kring min kropp, några simtag upp mot ljuset. Jag är uppe igen. Triumfen, den stora segern.

”Såg ni?”

Möts av arga ansikten, ser ett par hyttande nävar.
”Men var det nödvändigt att göra bomben när vi dukat upp maten på bryggan. Fan, du har ju skvätta ner precis allt?”
Längre bort hör jag: ”Jävla tjocksmock!”
Fast inne i huvudet var det ett snyggt, nästan perfekt dyk.

Vi ska vara rädda om våra inre bilder. Det är kanske på det viset att det är just dem som håller oss vid liv, som driver oss framåt. Som ursnygga simhopp från drömda badbryggor. Däremot ska vi göra oss av bilder där vi hoppar från skyskrapor och ensliga torrtallar. Dyk istället ner i en svalkande inlandssjö. De är näst intill ofarliga.

Idag ska jag hoppa höjdhopp, stöta kula och springa hundrameter på 11,5 sekunder.

Och dyka från en brygga.

Om inte – så får jag väl råna en bank så att jag åtminstone blir skuggad av polisen.