Jag överlevde

Förra helgen var jag riktigt illa ute. Döden grinade mig i ansiktet. Så jag tog emot sista smörjelsen, bekände mina synder och passade på att få demonerna utdrivna. Jag skrev dessutom om mitt testamente. Fast vad gäller det senare så finns ju inte särskilt stora tillgångar att omfördela till de efterlevande, men jag poängterade i varje fall att skinnfåtöljen skulle lilljäntan ha. Men mirakulöst nog så överlevde jag och idag känns det lite bättre, tror jag. Jo, det ska erkännas att det blir lätt lite överdrivet allvarligt när vi män drabbas av en livshotande förkylning.

Allt detta är nu glömt. Kanske är det allt arbete med produktionen av tidningen Vasaplan som fått mig på andra tankar. Nu har alla beställda artiklar och bilder strömmat in. Allt ska korrekturläsas, stavfel och grammatiska kullerbyttor ska suddas ut, rubriker ska sättas, sedan ska allt passas in i en noga uträknad mall. Det ständiga orosmomentet kvarstår: får vi ihop tillräckligt med annonser för att kunna bekosta tryckningen. Men det ser vi ut att fixa. Skapandet av tidningen, som vi sedan skänker till en rad hjälporganisationen, är helt och hållet beroende av den goda viljan. Från de som skriver, fotar, de som köper annonsplatser, och inte minst från våra sponsorer. Alla är viktiga aktörer för att de som säljer tidningen ska få in en extraslant för att fixa hyran och för att hjälporganisationerna ska kunna bistå bland annat de hemlösa. Nästa nummer som kommer i slutet av februari handlar just om detta: om eldsjälarna.

Nu något helt annat. Något som under hela livet retat gallfeber på mig: flum-flummet. Folk som på fullt allvar tittar in i kameran och får säga: ”Spöken är andar som fastnat mellan två världar! Det är din farfar som gömt sig inne i garderoben” Vilka världar? Sedan finns där nån filur som fungerar som programledare och som står där med handen över mun och himlar med ögonen: ”Men o, menar du det”. Nu har siare och spökjägare fått egna TV-program och de får oemotsagda fritt parasitera på människors sorg och rädsla. Nä, tacka vet jag en vanlig, hederlig trollkarl, det är en person som inte uppger sig för annat än att öppet försöka lura dig. Mediernas trollerikonster bygger däremot på rena bedrägerier.

Själv siar jag om framtiden på detta sätt: ”Nu ser jag vita vidder, men bortom denna vinter väntar en vår! Jo, sanna mina ord jag ser det tydligt och klart!”