Brist på mediciner

Häromdagen bloggade jag om de återkommande problemen med att det fattas mediciner på apoteken. Jag skrev även nåt surt om detta på Facebook. Det blev en hel del kommentarer. Bakgrunden är att jag i måndags fick lägga ner två timmar på att cykla runt stan och besöka tre apotek, innan jag jag fick tag i en rätt så simpel och vanlig diabetesmedicin. De som kommenterat mitt inlägg berättade om liknande erfarenheter och att många, liksom jag, retat sig på det inte finns mediciner i lager, medan hyllorna dignar av tuggummi, hårschampo och bantningspulver. Igår ringde en journalist från SVT Västerbottensnytt och ville göra en intervju. Oj, blev det så här stort, tänkte jag. Men okej, har jag gett mig in i leken så får jag leken tåla. Ikväll sänds inslaget.

För det är ju ett faktum att jag personligen lägger ner en jäkla massa tid på att åka mellan apoteken; det händer att jag tvingas återvända några dagar senare – några gånger har jag faktiskt fått besöka en mottagning för att med mig några av de för mig livsviktiga pillren, till dess apoteket beställt hem det som fattas. Snacka om en värdelös avreglering (frihetsreform) som den borgerliga regeringen genomförde 2009. Jo, vi fick fler apotek (i städerna) och längre öppentider – men vi får inte tag i våra mediciner.

Det har blivit inne att mäta nyttan av kultur – ungefär som när man mäter sjukvårdskostnader. Men hallå! Är det en kulturindustri vi vill ha, där vi kan få kulturarbetarna att producera det som ”behövs”, det som marknaden efterfrågar? Ska verkligen nyttan styra kulturen? Vilka nickedockor får vi inte då … Låter lite som Sovjetunionen.

I övrigt har jag inga stora planer för dagen. Promenera till Coop och köpa snus och några apelsiner, möjligen. Sedan ska jag vänta.