Cyklar mot förlåtelsen

Igår fann jag cykeln som passade mig. En begagnad damcykel av märket Mustang, som dessutom har tre växlar. Hur modern som helst och till ett humant pris – 800 kronor. Den gamla med ovalt bakhjul och utan växlar får nu stå i cykelförrådet ifall någon gäst skulle vilja följa med på en tur längs älven. Såg en himla massa cyklar på Blocket, men vågade inte köpa någon av dem. När nästan nya tioväxlade cyklar bjuds ut under tusenlappen, så torde det vara något skumt. Om man köper en sådan hoj lär man väl snart bli haffad och anklagad för cykelstöld.

Tidningen Vasaplan överlämnades i går till redigeraren Erik, som nu gör ett utkast som jag och bildredaktören ska korrekturläsa till helgen. Sedan skickas allt till tryckeriet. Känner mig stolt över resultatet. I dessa vårtider så har vi fyllt tidningen med olika berättelser om kärlek. Spännande. Nu har jag varit med och gjort tre nummer av Vasaplan och stått pall för stressen och när det stormat från olika håll. Det finns hopp.

Har funderat en del kring förlåtelsen, något som ibland kan verka totalt omöjlig att ro i land. Det som är knepigt med förlåtelsen är att den är en ömsesidig process som kräver att båda är med på tåget. Om det dessutom är på det sättet båda känner sig kränkta, så kan det handla om en lång resa innan man levt sig igenom alla starka känslor, innan man kan ta steget mot förlåtelsen. Om det nu inte går att förlåta, så kan man kanske försonas för att det ska bli möjligt att ”härda ut i varandras sällskap. Eller som Jakob Hellmans sjunger: ”Bara vara vänner …” För att nå ända fram måste man först släppa tankarna om hämnd, att skaka av sig bitterheten och finna ett sätt att kunna kliva åt sidan för att kunna se sin del i sammanhanget och se motparten i ett annat, nytt ljus. Nåden. Sedan är det ju så att förlåtelse bara kan ges. Den kan inte tas.

Jag talar inte om ”vardagsförlåtelsen” då man lite slentrianmässigt mumlar fram ett ”förlåt” och sedan är allt bra. Jag talar om den ”djupfrysta förlåtelsen”, den som gör livet kallt och hårt; som upptar varenda vrå av livet och som hindrar oss från att gå vidare. Det är en ensam resa man tvingas göra fram till ändhållplatsen. Först när man ger förlåtelse eller tar emot förlåtelse blir man fri och kan fortsätta sin resa. Men detta är lättare sagt och gjort, och ibland kan man undra om det vid sådana tillfällen borde tillsättas en haverikommission som kan ta reda reda på vad som fick planet att gå i spinn och störta till marken. Att hitta den svarta lådan.

Sedan får vi inte glömma att förlåta oss själv.

Kan man cykla mot förlåtelsen? Nu när jag har en cykel med tre växlar …