Robert Brobergs vemod

Robert Broberg har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta.Jag har sett honom live sex-sju gånger. Flertalet av de gångerna var under åttiotalet då han åkte runt med en blå gitarr och en liten, gul bandspelare, men har även sett ett par av hans större uppsättningar och shower. Jag kände ingen mig i hans tvära kast mellan bubblande glädje och sorgset vemod. En gången var det en pling-och-plong-låt, nästa stund sveptes man med av djupsinnet, sorgen. Det är just i vemodet som jag anser att han var som allra bäst; det var då som han träffade mitt i prick.

Hans närvaro på scen var otrolig. Det kunde verka som han gick runt planlöst, att han ständigt improviserade men ju fler konserter jag såg desto mer övertygad blev jag om att precis allt, varenda ord, rörelse var noggrant genomtänkta. Han var verkligen mellansnackets mästare. Han är en av få artister som lyckats fylla Globen två gånger i rad. Han tänkte snabbt, rörde sig snabbt och Parkinsons sjukdom tryckte på bromsen – tvärnit. R.I.P Robert Broberg.

Sedan hans hyllning till alla dumskallar!