Alltings mått
Sovit gott. Lite kantstött kropp, molvärk i benen – men inget farligt. Känner att jag lever efter att under gårdagen har promenerat i två timmar, 13 000 steg. Men så gick jag till och från M som bjöd på fika på sin balkong. Trevligt samtal om gemensamma upplevelser. Ska visst få våfflor nästa gång, men då måste jag kanske gå ytterligare en timme.
Trakasserierna och hoten mot de romska tiggarna ökar. Knivattacker mot läger, tält som fattar eld. Hot. Vi ser en obehaglig rörelse som färdas mot ett brunt politiskt landskap. I dess svans ser vi de som vill lösa alla problem med våld. Strindberg skrev något i stil med: Där hjärnan tar slut tar nävarna vid. Det håller på att bli acceptabelt att vara rasist, inne att slänga ur sig precis vilken dynga som helst. Och i Stockholms tunnelbana har Sd kört sin annonskampanj där man ber turister om ursäkt för tiggeriet på våra gator och torg. Jo, någon måste visa vägen.
Det finns människor som utvecklat en otäck skicklighet i att ständigt pricka rätt i andra människors sårbarhet. Det är som om de kan lukta sig till var ett enda ord, eller ett par, kan skada som allra mest. Men så har de också gått i en livslång skola som började på skolgården, fortsatte i idrottslaget, passerade tonårsfesterna, in på arbetsplatsernas fikarum och de relationer de påbörjar och ständigt avslutar. Till slut går det av bara farten och det är knappt de märker de offer de skördar i sin strävan att ständigt säga sanningen. Sin sanning då de anser sig vara alltings mått. Men jag har en känsla av att de här människorna i slutänden blir rysligt ensamma.
För övrigt smakade kaffet särskilt gott idag.
Senaste kommentarerna