Vasaplan räddades

En riktigt bra dag. Har skrivit sida upp och sidan ner på romanen, följt mina schackspelande män ut på misslyckade fisketurer, sett dem bada nakna i en vik och nu sitter några av dem och dricker grogg på verandan och försöker prata om precis allt – utom döden. Trots att en av dem är döende. Men det är väl så vi gör när vi stöter på det vi fruktar allra mest. Är det därför som så många av oss får ett förvånat uttryck i ansiktet den dagen då det ”smäller till”.

Har hamnat i en fas i mitt liv då jag återigen kommer att vara ensam en hel del. Hur länge vet jag inte. Det blir ju så lite då och då under livet att man tvingas kliva åt sidan och hämta andan. Ibland frivilligt, ibland så tvingas man. Men det är inget som skrämmer mig, har varit ensam en hel del under livets gång, så jag ser det mer som en uppbyggnadsperiod då jag får chansen att träna på mina brister och svagheter. I ensamheten får jag dessutom tid att se mig omkring och studera vilka alternativ som är bäst. Det är lätt att man i ren desperation kastar sig huvudstupa in i olika äventyr, som i slutänden bara blir ett misslyckande som i sin tur sänker ens värde. Nu får jag tid att sätta mina gränser, tydliga gränser – hit men inte längre! Det är så man måste göra för att kunna sätta värde på sig själv; när man med tiden får så pass med självkänsla kan man kupa händerna kring munnen och tokskrika: ”Jo du, detta är jag värd! Å jag prutar inte ett uns!”

Nästa nummer av Vasaplan kommer 25/9 2015

Det är så skönt att vi i redaktionen med styrelsens hjälp kunde hjälpas åt att rädda detta nummer av tidningen Vasaplan – för det blev onekligen panik i leden när jag, chefredaktören, lite vimmelkantigt meddelade att jag fått en stroke. Minns kassörens likbleka min (Owe) när han besökte mig på strokecentrum på dag två och jag spydde varje gång jag skulle höja en aning på huvudet. Minns hans tvivel i blicken när jag sa: ”Nog ska du se att det här ordnar sig. Bara jag kommer mig upp på benen.” Och det gjorde jag inte just då. Men jag kom mig upp på benen till slut. Yes! Sen slöt vi leden och hjälptes åt. Tidningen skulle ut! Och vi lyckades. På fredag kommer nästa nummer. Nu är det ett nummer kvar under detta år, det i december, och jag ska även denna gång finnas med som en ”spindel i nätet” för att ro projektet i land. Sedan har vi kallat in förstärkning i form av en biträdande chefredaktör som hjälper mig en del praktiska göromål. Sedan har vi förstås klipporna att luta oss mot: Lars, bildredaktören och Erik som redigerar och fixar all layout.Visst ja – får ju inte glömma Umeås alla journalister och fotografer som fyller tidningen med innehåll.

Linda Marklund och jag ska ut och ”ljuga”. En turné som börjar i oktober.

Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!” hann jag lämna in till förlaget bara ett par veckor innan jag blev sjuk. Annars hade väl den utgivningen suttit löst. Men förlaget meddelar att den ska ges ut först i början av 2016. Det var i början tänkt att den skulle komma i höst – men det hade jag inte orkat. För i oktober ska ju jag och Linda Marklund ut med vår berättarföreställning: fyra föreställningar i Lycksele och Åmsele. Än så länge. Det är en hel del på G – och detta för en man på 57 år som fick en stroke för en månad sedan. Ta det lugnt din idiot! har somliga sagt. Det kan vara bra att ha en del mål, något som får en att sträva framåt! har andra sagt.

För övrigt är jag på väg. Återigen är jag på väg.  Framåt, alltid framåt! Jag får stanna upp ibland och hämta andan och invänta modet – men aldrig backa! Alltid framåt!