Föreställningen i Lycksele

Hemma efter ett intensivt dygn i Lycksele. Två föreställningar på raken med en kvarts andhämtning mellan dem. Den första på sjukhusbiblioteket blev lyckad. Fullsatt, människor som kikade fram bakom bokhyllorna för att få en skymt av oss, folk som trängdes på sofforna längs bak. Det gick riktigt bra att framföra ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Vi har verkligen fått till detta med att varva skratten med allvaret och blanda kvinnligt och manligt, rent av ett genusperspektiv trots att vi inte tänkte på det från början. Att folk gillar det vi gör märks inte minst på alla som vill prata med oss efter föreställningarna. Den allra vanligaste frågan jag får gällande Vedtjuven är utan tvekan: ”Finns det någon sanning i det du berättar eller är det bara en skröna … För du stå väl int å lög för oss?” Ja, vad är egentligen sanningen, finns den överhuvudtaget?

Kul var att Folkbladet skickat en reporter – en trevlig, blond ung tjej som sa sig vara bördig från Skellefteå. Det blev ett långt samtal med reportern om ved, rabarbersaft, uppfinningar, kvinnligt och manlig, hur jag och Lindat kommit på att samarbeta – och så förstås en hel del frågor om min förbannade stroke. Reportaget ska komma i slutet av veckan, så håll ögonen öppna.

20151026_12585720151026_12595820151026_13041720151026_130408
Linda Marklund i sitt esse då hon ”läser upp” breven som de goda vännerna i Siksele skrivit till varandra.

20151026_130510
Fullsmockat i sjukhusbiblioteket i Lycksele.(Men så hadd dem ju annonsera i Lyckselebadet.)

21813060508_706921b71d_k
Jag bar i god ordning min vita sjömanshatt (vad nu det skulle vara bra för?) och berättade sedan om det stora vedkriget i Baklandet vintern 1974. (Foto: Mattias Hjälmarsson)

Vi hade sedan en timme på oss att koppla av före nästa föreställning på en av rehab.avdelningarna. Men då skulle vi också äta lunch, vi hade ju blivit vansinnigt hungriga. God mat i personalmatsalen – lasange. Sen var det bara att knata i väg för ytterligare en timmes föreställning. men där på avdelningen var det nästan tomt. Fem anhöriga som hukade i ett hörn på en av sofforna, sedan styrde personalen dit en liten gumma, nerbäddad i sin säng (bakom våra ryggar när vi berättade våra historier.) Nog torde det ha funnits fler gamlingar som kunnat lyssna på oss – försök inte inbilla en gamla sjuksköterska som jag om motsatsen. Det var på dessa avdelningar (då hette de långvården 3 och 4 som jag började min bana inom sjukvården som biträde och senare som u-ska. Ja, även senare som sjuksköterska, men då på 90-talet.) Men hur det var med den saken, om patienter som inte orkade eller orkade komma ut och lyssna, så körde vi vår föreställning och de som kommit såg då glada ut.

20151026_140728
Linda håller hov på rehab.avdelningen.

Efter föreställningen gick jag fram till gumman som i sin sjuksäng hamnat bakom oss aktörer, som mest sett våra ryggar. Dessutom pajade ju högtalaranläggningen så både jag och Linda fick halvskriva för att två halvdöa tanter på soffan skulle höra vad vi sa. Gumman i sängen var klar och redig, men förlamad på vänstersida efter en stroke. Jag berättade jag själv nyligen haft en stroke. Hon skakade lite på huvudet och kisade med skeptiska ögon mot mig. Hon trodde väl att det var ytterligare en av min skrönor. Men hon gillade föreställningen och ville veta med där tokiga gubbarna  i Vedtjuven och undrade om romanen fanns som ljudbok. Jo, svarade jag, alla mina böcker finns inspelade går att låna på biblioteken. När jag gick kramade hon min hand och log snett – annat kunde hon inte då förlamningen satt sig även i ansiktet.

20151026_231346
Från sin sjuksäng lyssnade gumman på föreställningen.

För övrigt känner jag mig en aning spak. Kom hem mitt på dagen efter ha åkt tåg. Nu ska jag iklädda mig rollen som troglodyt och krypa in i en mörk grotta – i varje fall nåt dygn.

Etiketter: , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.