Ensam på julafton

Julaftonsmorgonen. Stilla och tyst i huset där jag lever mitt liv, ett rött hus i två våningar, ett stenkast från Backenvägen, där jag huserar mitt liv, mitt hopp och min lekamen i en trerummaren med knarrande golv. Pyntat lite sparsamt. Struntade i plastgranen, då minnet av fjolårets tafatta försök att sätta samman grenarna med stammen lever kvar med en viss skräck. Det gick inte alls. Resultatet såg ut som om ett gäng fulla dadaister varit framme försökt säga något klokt om världen genom att sätta dit grenarna helt slumpartat. Det var helt enkelt ingen gran. Något annat. Men som tur är finns ju Clas Olsons med sitt rika sortiment av blinkande granar, tomtar och änglar.

Jo, nu är det jul!

snögubbar

Firar julafton ensam och än så länge går det alldeles utmärkt, men så är klockan bara några minuter över sju på morgonen. Kolsvart utanför mitt fönster. Inte ens den glade gubben i huset mitt emot, han med den lilla vita hunden, verkar ha vaknat – eller så ligger han och ser på adventskalendern. Sorterade julkorten och det tog inte lång stund. De som numera skickas per post blir allt färre. Jag har skickat mina via facebook eller via sms. En gång i världen brukade det ramla in 30-50 julkort, undertecknade med darriga, lite nervösa, stressade namnunderskrifter. Och gud nåde om de inte var skickade före dead line, nån vecka innan, då fick man skämmas, då kunde ju kortet dyka upp under mellandagarna – med sin försenade julhälsning. Var man lite fiffigt skrev man därför även dit ”Gott nytt år!”

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Den vackraste av julsånger. Den ställer frågan: Varför firar vi egentligen julen? För att det finns så mycket att köpa och ge bort? För att vi halvt äta ihjäl oss av de dignande matborden? För att få se glädjen i ungarnas vidöppna ögonen när de hysteriskt sliter bort det vackert omslagna pappret kring de inslagna paketet? Eller är det för att Kalle Anka så troget dyker upp vid 15-tiden varje julafton?

julkrubba

 

Nej, allt handlar om ett barn som föddes i ett stall i Betlehem för 2000 år sedan. Det var då som Gud föddes som människa i sitt försök att komma närmare mänskligheten. Det var den natten som herdarna hörde änglarna sjunga om fred, frid på jorden. Änglarna sjöng: ”Var inte rädd!” Sedan berättade änglarna att en frälsare blivit född.

Ja, detta är en förklaring som den kristna läran ger oss. Sen är det upp till var och en att tro på detta eller inte.

Trots all hysterisk kommers då vi köper julklappar och mat för miljarder och åter miljarder kronor, så är denna tid på året då vi ”tränar” vår empatiska förmåga; då kontrasten mot det materialistiska (kanske) får oss att se alla de som har det svårt. Under några få dagar i december är vi kanske en aning mindre missunnsamma och ogina. Kanske finns där kvar en del av den kristna värdegrund som bär upp vårt firande och gör oss givmilda – snälla.Tänk om vi kunde bära med oss känslan av snällhet resten av året och hålla borta det ogina inom oss.

fattig pojke uteliggare

 

Dagarna före jul gick jag och mina systrar genom det vintriga landskapet bort till farbror Filip och hans son Elon. Det hörde till traditionerna i Baklandet, att vi ungar skulle klä deras gran. Farbror Filip hade massor med gamla olikfärgade kulor av poröst glas, mängder av glitter, smällkarameller och en spira som skulle sitta i toppen. När det var klart bjöds vi på risgrynsgröt med kanel och sirap. Till det limpmackor med tjocka skinkbitar på. Julmust, i massor. Då hade julen kommit till Baklandet och allt, precis allt blev magiskt. Särskilt när farbror Filip skrattade sitt hö-hö, vilket fick oss ungar att verkligen tro att det var han som var den riktige tomten. Och var han inte det, så var han åtminstone en av de änglar som kommit till jorden för att säga till oss: ”Var inte rädda!”

I går fick jag oväntat besök. Det var Ulf H. som stod där i trapphuset med några böcker i händerna. Under ett ögonblick trodde att det var Jehovas vittnen som kommit för att rädda mig från den förfärliga och ogudaktiga julen, men det var en av mina vänner från tiden i Lycksele.Sen såg jag: Han bar några av de romaner jag skrivit. Han ville ha dem signerade, i varje fall ”Konungarnas konung från Baklandet” som han skulle ge till mamma Hjördis. Henne jobbade jag ihop med på långvården i slutet av 70-talet, en hiskeligt många år sedan. Sen satt vi och pratade en del om de kartor som Ulf var med och gjorde över Baklandet med omnejd. Ett besök som gladde mig.

Nu ska jag tvaga mig, raka mig och byta underkläder för det är ju trots allt julafton. Skinka och risgrynsgröt får det bli. Åt upp skumtomtarna redan i går kväll. Längtar till i morgon när Lena och Hanna kommer på besök. Kvinnorna i mitt liv.

karbertil

Karl Bertil Jonsson: ”Kör till slumkvarteren!”

För övrigt hoppas jag att det vänder 2016. På alla de sätt. Det är vad jag önskar mig den här julen.

 

 

Etiketter: , , , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.