Den bipolära påsken

GLAD PÅSK! 

Först stilla veckan, sedan drar det ihop sig till påsk. Det är då som vi ska påminna oss om Jesu lidande, död och återuppståndelse. Det också den högtid då det är rena rama julafton för godisindustrin.

Förr i tin, i Baklandet, så skulle farsgubben ut i skogen och skära loss några rejäla knippen med björkris, som sedan pyntades med färgglada dun. För att inte tala om alla dessa påsktuppar och färgglada påskägg som placerades ut i huset. Vi ungar fick måla ägg, och på skärtorsdagen var det dags att klä ut oss till påskkärringar och gå runt i Baklandet och tigga till oss godis – vilket ofta ledde till en sockerchock.

Långfredagen var vi uppklädda och då skulle alla hålla käften. Nu var det sorg och bot som gällde. Fast egentligen var det ingen som kunde förklara för oss ungar varför påsken var som den var, antingen glädje och godis, eller sitta stilla och knipa käft.

Påsken blev en aning bipolär.

Det är Jesus allt handlar om, påskägg, godis, kärringar … eller för att vi ska minnas att han dog för vår skull och att hans återuppståndelse ger oss hopp.

Sedan skedde något positivt under påskdagen. Jesus hade återuppstått och allvar, sorg övergick i glädje. Men inte heller det fick jag veta som barn. Det först som vuxen som jag förstått hur allt hänger samman. I Baklandet var det nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som folk förlitade sig på. Inte det frikyrkliga. Men Påsken skulle trots detta faktum firas till punkt och pricka, som den alltid gjort och skulle så göra. Kanske är det därför som påsken numera inte fyller mig med några översvallande högtidskänslor. Möjligen att jag anammat detta med vi ska äta mycket godis …

Genesis

Sitter i tidig väntan på att Lena ska komma i eftermiddag. Min kvinna. Under tiden spelar jag Peter Gariel på Spotify, ”Dont give up!” En av rockhistoriens vackraste sånger; en duett mellan Gabriel och hon med änglarösten Ane Brun (fast första gången var duetten med Kate Bush). Vad vore jag utan musik? Tonerna går förbi allt brus i min skalle, tränger djupt in hjärnan och ger mig njutning och tröst – ibland glädje. Men det måste vara ”smart musik”. Musiken jag ständigt återvänder till är musiker/band som på åttiotalet fick epitetet: Progressiv musik – vilket absolut inte ska förväxlas med den svenska ”proggen” (med två g). Ibland talar man om symfonirock. Den progressiva musiken har sina rötter i folkmusiken och den klassiska. Man började långa låtar, en del upp mot trettio minuter. Några grupper som räknas dit  är Genesis, Gentle Giant, Yes, Jehtro Tull, Camel. Det är MIN musik.

Genesis (Lyssna!)

För övrigt måste jag snart börja röja undan i lägenheten. Golven är torkade, men det tarvas till dammtorkning.Håll i hatten go vänner och var glad och sörjande på rätt dag under påsken. Alltså ingen dans, inga högtravande monologer, inga skratt på Långfredagen.