Månens baksida

Som vanligt uppe med tuppen. Denna gång sittande vid ett köksbord ute på Anderstorp i AIK-land. Känner mig en aning stressad, men så snurrar också världen i hög fart. I går strålade jag samman med Norrans kulturredaktör Emilie Sjölund på kafé Lilla Marie för en intervju om min senaste bok ”Spring Kent, spring!”. Jag drog min story. Trots att skammen håller på att lämna mig, så känns det obekvämt att berätta om de delar ur mitt liv som inte målats med de vackraste färgerna, åren då jag levde i dimman och varje andetag gjorde ont. Men det är jag själv som valt att sätta bollen i rullning och nu går den inte att stoppa. Ni kan läsa reportaget i tisdagens Norran och dagen efter publiceras recensionen.

Jag började skriva boken för att försöka förstå mig själv och reda ut det som hänt. Det tog mig fyra år att få allt på plats, att göra en tidslinje där allt kom i rätt ordning. I början var det vilsen text, sedan blev det en text full med fakta, innan förlaget hjälpte mig att skriva avskalat och med mer närvaro. Gör det enkelt, är en bra devis som jag lärde mig på de AA-möten jag besökte under tre års tid. Gör det enkelt, krångla inte till det, skapa inga nya undanflykter och hemligheter. Det gäller även skrivandet.

Under skrivandet har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, och tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har under åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett beroende som övergått i ett missbruk av alkohol och narkotika. När det gäller alkoholism finns en gemensam symtombild — precis som hos alla andra sjukdomar. När man sitter på ett AA-möte och hör andra berätta så blir beskrivningarna till en gemensam symtombild, vilket gör att man förstår att alkoholism är en svår hjärnsjukdom – och inte resultatet av en taskig karaktär och naivt lättsinne.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, måste man behandla båda två. ADHD kan kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara mycket svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa. I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag diagnosen ADHD. Innan det bar jag på dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora sociala konsekvenser, inte minst i relationerna med familj och vänner och på mina arbetsplatser. Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt.

Som tur var fattade jag modet och bad om hjälp. Och hjälp fick jag. Ibland har jag trott att somliga av dessa hjälpande har varit änglar som Gud sänt ner. Fast det var nog bara vanligt folk. Resan tillbaka har varit mycket besvärlig och det tog många år att komma på benen igen. Men jag överlevde och kom ut i andra änden med hedern i behåll.

Ända sedan barndomen har jag känt mig annorlunda, inte unik eller speciell, utan just annorlunda – med lutning åt att vara sämre än alla andra. Under hela livet har jag känt skam. Många gånger har jag blivit förbryllad, ibland skrämd, då jag uppfattat världen så annorlunda än vad andra gjort. Utåt sett har jag framstått som en man som ständigt varit på språng, alltid på väg in i olika äventyr eller på väg uppåt i karriären. Jag har ofta fått höra att jag varit lugn och samlad. Utåt sett. Men jag har aldrig förstått den bilden av min person, för under den lugna fasaden har jag varit en trasig och sårbar man med suddiga konturer och ett plågat inre. Lyckad utåt, trasig inåt.

Jag var och är en ojämn människa.

Det värsta som kan hända en människa är att hamna utanför sitt sammanhang, att bli rotlös, marginaliserad och till slut glömd och parkerad på månens baksida. Om man som jag lyckas ta sig tillbaka igen, ner till jorden, är det rysligt svårt att beskriva livet på månens baksida. Där finns ju bara mörker och kyla. Trots det har jag gjort ett försök – alltid finns det några därute som nickar igenkännande.

För övrigt ska jag och Linda Marklund i kväll köra vår berättarföreställning i Bodbysund.

Beställ ”Spring Kent, spring!” Ord&visor förlag