Kulturarbetarens mörker

Var uppe vid fyrasnåret och började då att gå igenom min bokföringen. Där finns ännu inte så många poster att bocka av, då jag körde igång min lilla författarfirma så sent som i april. Jo, det har kommit in en del slantar från mina framträdanden, både som författare och som berättare tillsammans med Linda Marklund.

Gör detta på prov med egen firma då jag gått ner 25 procent av min sjukersättning, för att på lika stor del pröva ”vara min egen”, för att se att jag klarar stressen av att vara ute på den öppna marknaden. Än så länge rör det som ett nollsummesespel – de dryga 3000 som försvinner från min redan usla pension, ska tas från författeriet och för att återföra de 3000 kronorna krävs det brutto 6000 kronor från min firma (då skatt, sociala avgifter och moms ska betalas.) Sedan funkar inte ett författarskap som vilket annat kneg som helst. Efter flera framträdanden, med inkomster, i april-maj så blir det noll inkomster i juni. Sedan ett framträdande i juli, noll i augusti. Sedan kommer det en stor klump av jobb i september-november. Om nästa vår vet jag inte ett skvatt. Så är det att vara kulturarbetare i dagens Sverige (Umeå).

Tänker ännu med glädje på de fina recensioner jag fått i pressen här i länet. Jag har slutat drömma om att bli recenserad i någon av de stora drakarna. Jag och förlaget har beslutat att sluta skicka recensionsexemplar till DN, Aftonbladet, Expressen m.fl. Mina böcker blir bara liggande i en skrubb fram till dess utlottningen vid redaktionernas julfirande Vet inte vad jag ska kalla det, men det finns hos stortidningarnas kultursidor ett förakt mot små förlag utanför tullarna och särskilt mot oss som får våra böcker utgivna på dem. Blir man inte utgiven på de stora förlagen är man inte värd att läsas än mindre att recenseras.

Under stora delar av mitt liv, har jag gått omkring och varit rädd för att bli rädd. Men så har också panikattackerna handlat om liv eller död. Under trettio år har rädslan styrt över mitt förnuft och tvingat mig att uppleva min död ett hundratal gånger. Det sög sakta musten ur mig. För att paniksyndrom ska kunna kallas för en sjukdom krävs att attackerna är oförklarliga och att de inte går att förutsäga, och att de återkommer gång på gång, och då med en sådan kraft att livet begränsas. Det blir svårt att fungera i vardagen och sköta sitt jobb. De intensiva panikattackerna ger kraftiga kroppsliga symtom, som framkallar en obegriplig dödsångest. Man är övertygad om att man ska dö. Ett paniksyndrom börjar ofta i tonåren och det finns en samsjuklighet med exempelvis bipolär sjukdom och ADHD. De kraftiga panikattackerna gör att ADHD:n blir värre, som i sin tur kan sätta fart på den bipolära sjukdomen. Man blir sämre och får mer panik. Ett riktigt ekorrhjul kan sätta igång. Det finns vissa ärftliga komponenter bakom uppkomsten av paniksyndrom. En annan förklaring är det blivit en obalans i hjärnans larmsystem. Inom KBT talar man om att det uppstår en feltolkning av kroppssymtomen.

Det som räddade mig var inte mediciner, utan KBT-terapi. I stort handlar det om att med terapeutstöd utsätta sig för sina rädslor, att utmana sina automatiserade tankar, ifrågasätta sina ”sanningar” och stegvis försöka förstå vad som händer med en ens kropp. Eftersom man i ett paniksyndrom feltolkar sina känslor och de signaler som kommer från kroppen, så utvecklar man med tiden ett ”katastrofbeteende”. Med KBT kan man göra en nyinlärning, så att man gradvis kan hantera panikattackerna.

För övrigt är klockan tio och det känns som det är en evighet kvar av denna dag. kanske borde jag lägga mig och vila en stund – vad nu det ska vara bra för?