Ensamheten är ett gift

Många tror att en ensamvarg som jag alltid njuter av att få krypa in i min grotta och gömma mig i mörkret – för att få vara ifred. Men sanningen är att jag är och förblir värdelös på att vara ensam. I ensamheten blir jag destruktiv, orolig, rastlös och rysligt uttråkad. Det ligger i sakens natur, i den ADHD jag ständigt bär omkring på. Det är knepigt … För jag fungerar riktigt uselt på fester, på middagar, när antalet människor överstiger fyra personer. Då tappar jag fokus, får svårt att hänga med i konversationen och kan i förvirringen besvara en fråga som ställdes för tio minuter sedan. Det är ett helvete när många talar i munnen på varandra – medan en normal människa kan sortera bort det som är oväsentligt, så stormar vartenda ord, varje klirr från flaskor och glas, musiken i bakgrunden rakt in i den vidöppna ADHD-hjärnan och lägger sig där, huller om buller. Har man tur så hinner man precis reda upp en del av härvan av ljud och oljud lagom till det är dags att gå hem – då har man glömt namnet på värdinnan.

Under årens lopp har jag tackat nej till otaliga fester för att undvika att bli sittande i nåt hörn, sönderbombad av knäppa uttalanden, hysteriska skratt och dansande fötter, men det betyder ju inte att jag ständigt njuter av ensamheten och tystnaden. Det är ju två ytterligheter som var för sig får mig att må dåligt. Det är en himmelsk tur att jag började skriva, så att jag kan skapa mina inre miljöer och föda fram karaktärer som jag kan resonera med. Skrivandet räddade mig, fick mig att överleva, då som nu.

Nej, ensamheten kan verkligen bli ett gift som förtär en människa inifrån. Jag älskar att höra ljud från tassande steg ute i hallen, en röst som ropar att middagen är klar, en varm kropp intill mig när jag vaknar mitt i natten. Livet rullar på, tar ibland fart för att sedan stanna av. Måttbandet ligger där, utlagt i all sin osynlighet. Tiden är utmätt. Inser det nu och vill därför leva det lilla som kvar av den – mitt i nuet. Där och ingen annanstans. Vara där livet pågår.

För övrigt kan självömkan bli pinsam, men däremot kan lite självförståelse var ett mått på hur snäll man är emot sig själv.