Brist på sömn

Sovit som en sten, förmodligen på grund av det nya pillret som min doktor lade till vid senaste besöket. Jag har ju under en längre tid vaknat flera gånger under natten och haft svårt att somna om, eller så har jag sovit under natten men vaknat ”pigg å glad” klockan fyra. Under hela vintern och våren har jag sovit i snitt 4-5 timmar, vilket är farligt lite. Inte minst vad gäller rehabiliteringen efter min stroke. Min doktor tror att jag störs av min ADHD även nattetid, vilket jag köper, så han har lagt till en typ av medicin som stimulerar noradrenalinet, en signalsubstans och ett blodburet hormon. Det påverkar vår vakenhet, men har också ett finger med i spelet vad gäller depression och mani. Även stress påverkar nivåerna av noradrenalin. Medicinen ska göra mig trött och få mig att sova längre och mer sammanhängande. Trots att vi bara kommit halvvägs i dosen, så har jag faktiskt börjat sova bättre. Nu är det flera nätter i rad som jag somnar vid 22.00-23.00 och  vaknar vid 06.00-07.00. Något har hänt. Nu ska sägas att jag vid sidan av denna behandling sedan tidigare tar två andra sömnmediciner som hjälper mig att ”våga” sova.

I min självbiografi ”Spring Kent, spring!” har jag beskrivit mina livslånga problem med sömnen och hur detta började redan i min barndom. Jag trodde att det fanns en liten motor i mitt huvud eftersom jag tydligt kunde höra dess brummande – och särskilt tydligt när jag låg nedbäddad och det blev så där kusligt tyst i huset. Det ryckte och drog i armar och ben, det pirrade och stack i händer och fötter, och det var hopplöst att stopp på tankarna som snurrade runt i huvudet. Det var nu som jag skulle försöka bearbeta och förstå alla de tusentals intryck som under dagen stormat in i min skalle. Även om diagnosen inte fanns då, i 60-talets bakland, så var jag sedan födseln ett ADHD-barn. Många av de symtom som jag jag upplevde då har jag fortfarande kvar. Ett av de mest besvärliga är sömnproblemen.

De kommer i en strid ström … mina gamla vänner och bekanta för att köpa ett signerat exemplar av min bok. Den här veckan har det varit vänner från tiden på Folkbladet som dykt upp och som är på G. Jerry Lindkvist var på besök härom dagen och vi hade ett härligt, givande samtal om skrivandet. Givetvis blev det även ett och annat minne från tiden på tidningen. I dag kommer Karin Löwing på besök – något jag ser fram emot.

Efter en timmes promenad nere vid älven, tog jag under gården en runda förbi Peppe – en av de vänner jag känt allra längst. De hade sommarstället i Maltträsk, åtta kilometer från mitt hemställe, och från 10-12-års åldern cyklade jag dit nästan varje dag för att leka cowboys och indianer. bada och dyka i bäcken, spela pingis, fotboll (med mina träben) och äta gräddglass direkt ur paketen. Så det är klart att våra samtal får ett särskilt djup och ibland behöver ingen av oss säga särskilt mycket för att vi ska förstå varandra.

För övrigt är det lätt att bli smått besatt av sina minnen, rent av en minnesnarkoman. Men då och då måste vi ta klivet åt sidan och intressera oss för det som sker just nu. Annars finns risken att vi missar stora delar av själva livet – som pågår exakt i detta ögonblick.

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”  Helhetsbetyg: 5
Katharina Jacobsson BTJ

”Spring Kent, spring! är Kent Lundholms femte bok. Den klibbar sig fast, tränger in under huden och drabbar med full kraft.”
Yvonne Rittvall, Folkbladet