Usel balans

Soligt redan i arla morgonstund. Vaknade vid fem, oförmögen att somna om. Den nya medicinen har ännu inte gett avsedd verkan, möjligen är att jag inte vaknar lika ofta under natten. Körde möbler och kartonger i går. Ting som Lena förvarat på en vind tre mil bort, saker från hennes tidigare liv som stått magasinerade i väntan på en ny plats.Tyvärr var jag till liten hjälp när de tunga sakerna skulle bäras nerför en brant trappa utan ledstång. Efter stroken har jag jag fått problem med balansen och koordinationen, särskilt när jag ska gå nerför en trappa. Har svårt att beräkna avståndet mellan trappstegen och vinglar ibland till.

Nu har jag ju alltid haft dåligt balanssinne, en åkomma som kommer av min ADHD. Redan som barn hade jag en usel motorik och kunde inte hantera bollar, jonglera och skjuta, än mindre dribbla. Jag hade svårt att lära mig att cykla och att åka skidor, så väl på längden som utför. Även finmotoriken har varit usel vilket yttrade sig i att jag hade svårt att knyta mina skosnören, hålla i matbesticken på rätt sätt och som vuxen kunde jag aldrig lära mig att knyta en slipsknut – vilket i och för sig inte var någon större förlust. En av orsakerna till denna motoriska klumpighet är obalansen mellan noradrenalin och dopamin i min ADHD-hjärna.

Rädslan är vår största fiende. Den förlamar oss, den får oss fly. Rädslan ger oss tvivel och förser oss med skuld. Rädslan får oss att gå till attack. Den drar samman, stänger inne, springer och gömmer. Vår räddning finns i kärleken som öppnar, delar med sig, helar. Ändå finns där en oro för att säga: ”Jag älskar dig!” Kanske för att vi inte ska få höra samma sak tillbaka och bli avvisade. Och då kastas vi in i rädslan igen.

För övrigt är vi människor till vår natur meningsskapande. Kanske var det första ord människan lärde sig: Varför?

Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!”