Alla måste få berätta

Klockan är halv sju, ute lyser solen, himlen är blå. Jag har varit uppe en dryg timme och hunnit skriva tre sidor i min kommande roman. Orden har flödat och jag närmar mig slutet. Men denna roman måste nog kortas ner en hel del, annars blir det en ”tegelsten” med allt för mycket dösnack och många upprepningar. Det är även på tok för mycket dialog, vilket gör den här versionen en aning för pladdrig. Ett annat problem är när dialektala ord och uttryck ska vävas in i texten, mest för att lite då och då visa på vilket språk de tänker och talar. Alltså bara markörer som dyker upp emellanåt för att påminna läsaren om att vi rör oss i Västerbottens inland.

I går fick jag min allra bästa recension. Jag har väntat på den. Den kom från min syster Agneta, som är en del av handlingen när jag beskriver min barndom. Vi hade ju bara varandra när pappa var i timmerskogen och mamma skulle sköta om ladugården, hushållet, maten, tvätten, städningen. Alla andra ungar hade lämnat byn och flyttat med sin föräldrar till Lycksele. Detta hände över en natt när Domänverket erbjöd lättsammare jobb åt sina skogshuggare. I själv verket ville de bli av med flertalet huggare, nu när maskinerna skulle ta över. Pappa vägrade. Lillsyrran Agneta försökte väl överleva tillvaron tillsammans med en bror som led av ADHD och som aldrig kunde sitta stilla en enda sekund, utan ständigt sprang omkring. Agneta säger att hon tycker om boken, även om den framkallar mängder av tårar, samtidigt som hon är glad över att ha fått svar på en del av de hemligheter jag burit på. Hon har läst ”Spring Kent, spring!” två gånger – vilket tydligen hennes dotter Nina också gjort. Det var annars detta jag varit mest orolig för, att min självbiografi på något sätt skulle ha sårat dem. Men jag var ju under skrivprocessen noga med att inte utelämna mina nära och kära, att fokusera berättelsen på mig själv och hur annorlunda jag upplevde världen.

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

För övrigt tror jag att det förhåller sig så, att vi människor måste få berätta om våra liv inför någon som lyssnar, som verkligen anstränger sig för att lyssna. Först då bli vi människor till, då finns vi.