Ensamhet som ett behov

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.