Vårt arv

Sovit ut, ända till strax efter sju. I bakgrunden hörs OS-analyserna från superexperterna på TV 3 och utanför mitt fönster väntar en grå dag. Tänker hålla mig inne. Jag tänk sitt jänna å annvara bjerka utanför fönstre ända tills åt aftansia. Om ja köx noga så kunn ja kanske si åt tjälatjompen å spänningen.För än ha ja odödde, än ha dem in hedd me ditt åt körrgårn. Ja, så kan det låta när jag tänker på med det språk jag talade som barn – en dialekt som hade en mix av mammas vilhelminamål och alla de övrigas lyckseledialekt. Har i stort tappat min  dialekt, men har på senare år försökt återvinna den. När jag lämnade Lycksele i 20-års åldern gjorde jag allt i min makt för att slipa bort denna ”bonniga stämpel” och lyckades ganska väl med detta. Av någon anledning skämdes jag för prata dialekt och denna skam hjälpte mig att anta en neutral svenska med små charmiga inslag av en mer generell ”norrländska”. Nu inser jag hur korkat detta var, särskilt när jag viger mitt liv till att skriva romaner som utspelar sig i Baklandet, vilket är i mina hemtrakter i Västerbottens inland. Jag låter inte mina karaktärer prata bondska, men ibland är det effektivt att spränga in ett eller par dialektala ord i texten; bara för att få läsaren att förstå att det är så här som mina karaktärer egentligen pratar och tänker. ”Nä, nu ska jag int sitt hänna länger å spärr öga!”

Vad är det som gör/avgör den vi i slutänden blir? Än i dag kan jag komma på mig att göra som min pappa gjorde 1965. Märkligt, för då var jag bara sju år då jag stod en bit bort och studerade honom. Jag speglade mig i min far, såsom söner skall, och för att kunna göra det krävs att vi är utrustade med speciella spegelneuroner i hjärnan. I det kulturella arvet rymdes allt från hur man klyver ved, fäller träd, matar kor och grisar, äter palt och surströmming och hur man går till väga för att berätta en bra historia. Jag växte upp bland människor som verkligen kunde berätta en historia, och då menar jag inte små skämtbitar om prosten som släppte sig i kyrkan, utan de lite längre som hade med vardagen att göra. Farmor Stina var en av de berättare som kom att prägla mig. Men hennes historier tog aldrig slut, så ibland fick jag göra flera besök för att få veta vad som egentligen hände i Vindeln en het söndag i juli 1925, när hon skulle gå till apoteket för att köpa huvudvärkspulver till sin styvmor. Detta muntliga berättande fick stor betydelse senare i livet när jag började skriva romaner om märkliga människor som rörde sig i denna kultur. Så sent som för ett år sedan fick jag veta att jag hade en inbyggd fallenhet för muntligt berättande då jag gav mig ut på turné med föreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” tillsammans Linda Marklund.

Men nu är det ju inte enbart miljön som gör oss till dem vi är och blir. Vi har något som heter gener och de gör så att vi till utseendet liknar våra föräldrar och förfäder. Jag ärvde exempelvis egenskapen att springa fort av min far, som i unga år slagit regementsrekord på hundra meter. I vår DNA finns hela vår framtid inprogrammerad, inte minst de sjukdomar som följt släkterna i generationer. Vi har lika delar gener från mor och far. Man vet idag att om någon av föräldrarna har en sjukdom, vad det nu månde vara, så ökar risken att även barnet utvecklar den senare i livet. Vi ärver alltså inte enbart pappas näsa och mammas ögon, vi ärver även deras sjukdomar och psykiska sårbarhet. Klart är att vi blir den vi blir i samspelet mellan arv och miljö. Först då blir vi hela individer.

För övrigt ska jag koka mig mer kaffe. Sen slötitta en stund på OS-analtyserna.