Skrota hemligheterna

Grått väder och det kan jag inte göra något åt. Inte ett dugg. Det gäller att inse sina begränsningar när det gäller tron att påverka sådant som väder, vulkanutbrott, orkaner, kometer och en del av våra myndigheter. Däremot kan jag påverka mitt skrivande. Gårdagens flitiga skrivande ledde till att jag kunde sätta punkt i romanen. Till slut kom jag på ett effektfullt slut. Nu har jag printat ut drygt 300 sidor som ska korrekturläsas av mig själv. Det lär bli en hel del strykningar och sedan måste jag jobba med att fördjupa en del av karaktärerna och som vanligt gestalta mer. Först i nästa vända kommer finliret med språket. Med andra ord, resan med en roman (i varje fall mina) är lång och tidskrävande. Kanske kan jag skicka en kopia till förlaget sent nästa vår. Kanske.

I eftermiddag ska jag käka en bit mat och umgås med gänget i Hjärnkoll; ett projekt som drivs av Region Västerbotten och som ska leda till ökad förståelse av psykiska sjukdomar. Det är andra gången jag deltar och har fått mitt första uppdrag: Ska den 31 augusti prata om ämnet inför eleverna på sjuksköterskeutbildningen i Ö-vik.

Vi bär alla på vår livsberättelse och trots att den bitvis är mörk, måste vi räta på ryggen och stå för det som hänt. Att leva med hemligheter är en ensam, plågsam sysselsättning och stänger oss ute från kärleken. Skammen hindrar oss från att älska oss själva, vilket gör att vi får svårt att älska andra och i slutänden kan vi inte ens ta emot kärlek. Vi är inte värda kärlek. Kvar blir bitterhet, skam, rädsla. Vi trampar runt på skammens surmyrar med väta upp till knäna. Brist på kärlek skapar ofta smärta och lidande. Om man vill känna kärlek på djupet, måste man inför sig själv inse att man förtjänar den. Men då ska vi akta oss för att försöka leva ihop med hemligheter, eftersom skammen tar över och fort blir destruktiv. Vi börjar bedöva oss i tron att vi kan fly från oss själva.

Genom att berätta blir man värdefull och när man väl vågat visa sin sårbarhet, sina svagheter återvänder modet, och man växer som människa, skammen ger vika och till slut, en dag, kommer kärleken på besök. Befriad från sina hemligheter och lögner, frigörs energi och tid till att börja träna på tacksamhet, ödmjukhet och inte minst sin empati. När man lämnat bitterheten är det lättare att befinna sig i nuet – på det ställe där livet utspelar sig. Ett bra ställe att vara på.Under den hemliga tiden har man ofta levt i ensamhet, utanför ”flocken”, och nu när man är ”befriad” kan man åter söka sig till den sociala gemenskapen och få stöd, omtanke. Det är viktigt att finnas till, att bli sedd, förlåten och själv kunna förlåta, inte minst sig själv. Jag har själv gått igenom en sådan process. I början försökte jag skriva mig ur skammen, men det fattades hela tiden något, någon. En dag stod hon där och log stort. Hon sa att hon älskade mig, trots alla mina fel och brister. Jag sa ja till hennes kärlek och nu är Lena min käraste och livskamrat. Ett lyckligt slut.

För övrigt krävs åtskilliga timmar av träning för ett barn att lära sig spela piano eller att bli en bra fotbollsspelare. Ungefär lika lång tid som det tar att lära sig skriva och läsa.

Intresserad av ämnet? Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring”. Beställ >>>Bokus 

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”5 poäng av 5 möjliga. / Katharina Jacobsson BTJ