Klossarna styr mitt liv

Vaknade vid femsnåret våt av svett och med ett obehag i kroppen. Under hela mitt liv har jag kämpat och sökt strategier för att överleva, något som var aktuellt under mina unga år då jag ännu inte fått mina diagnoser och då livet var ett skrämmande mysterium. Jag har kämpat ännu mer under ”vägen tillbaka” för att bli en fungerande människa och nyckeln till det har varit struktur och att erkänna och acceptera min begränsningar jag. Har inrättat mitt liv i klossar. Kloss 1: 1-2 timmar uppvaknande och en väntan på att medicinen ska börja fungera. Efter frukost vid halvsex så börjar jag skriva och det är kloss 2. Ofta orkar jag skriva fram till tio-elva (med flera avbrott), sedan börjar det knastra och tjuta i mitt huvud och då vet jag att stresshjärnan börjat larma. Kloss 3 är vila mellan elva och ett, då jag ibland sover en stund, men ofta slötittar jag på TV, typ SGI 1 Stargate. Det är lagom fånigt. Kloss 4 är mellan 14-17 och då handlar det ofta om ärenden typ apoteket eller kanske köpa julklappar. Kloss 5 som inträffar vid hemkomsten då hjärnan kokar igen. Kort vila. Kloss 6 middag, börja varva ner inför kvällen, ta mediciner i rätt tid, invänta sömnen som brukar komma vid 12-01. Sedan vaknar jag vid fyra-fem.

Så ser mina dagar ut. De dagar jag har framträdanden på kvällen brukar det inte bli mycket gjort under dagen.Jag samlar kraft och mod inför kvällen, eftersom mina 1,5 timmar på scener musten ur mig – samtidigt som det stärker min jag-känsla och min självbild. Detta låter kanske som ett tråkigt och väldigt inrutat liv, men jag har inget val. Om det sedan sker plötsliga oplanerade förändringar, något som bryter mot strukturen kan en överraskning riva rejäla hål i min sårbarhet och släppa ut mängder med oro och ångest. Som i går när en av läkarna glömde bort att skriva ut en av mina mediciner, en medicin som jag stått på i över ett år och som hjälper mig att slappna av när jag drabbas av min stresshjärna och på så sätt minska riskerna för en ny stroke. Först blev jag rädd, sedan ledsen för att vid middagstid bli rejält förbannad. Nu bär  jag mest omkring på en känsla av att vara övergiven, bortglömd.

Angående detta om att leva med struktur, så gjorde nog många det förr i tin, som när pappa var ung. Skillnaden var att han och de andra männen inte hade något inflytande över sina liva och att strukturen bestämdes av andra. För min far var det timmerskogen om hösten och vintern, flottningen på våren, skogsdikning, plantering och släcka skogsbränder om sommaren – och däremellan klyva ved, ta hand om kräka däri lagårn och slåttanna. År efter år.

En gubbe hemma i Baklandet sa en gång:”Om hä int jer en gråhunn, va fan jer då för en hunn?” Ja, vilken hund kunde det vara. Tycker mig minnas att det var någon utifrån som kom på besök och hade skaffat sig en renrasig hund vars ras omöjligt kunde uttalas. I Baklandet fanns ju mest blandrasiga hundar. Det var inte bara folket som var det, utan även hundarna – nalta eljest.

För övrigt kommer jag denna dag inte undan ett nytt besök på apoteket. Kanske dags att flytta in där.