Lättjan ger kraft

En kopp kaffe. Utanför mitt fönster stångas en gatlykta mot mörkret. I går julpyntade jag och ställde fram ett helt gäng med blinkande tomtar, bytte gardiner, satte upp ljusslingor och tog fram ljusstakarna. Så nu är det gjort – och det lagom till att jag åker upp till Skellefteå för att bistå Lena med en omtapetsering av köket. Jag torde väl mest vara i vägen då jag aldrig i mitt liv tapetserat. Märkligt, eller? Allt som har haft att göra med hantverk, som att spika och såga eller tapetsera har gått mig förbi – eller så har jag hållit mig undan. Förresten, jag har kittat om fönstren och målat sommarstugan i Maltträsk som jag en gång ägde. I stort är jag ruskigt oslög, vilket bland annat lett till att jag lyckats med konststycket att borra mig i armen.

Oslöghet kommer till stor del från min ADHD som gett mig försämrad motorik, något som jag lade märke till redan i barndomen. Något var fel. Jag hade svårt att lära mig att knyta mina skosnören, svårt att lära mig att cykla och jag kunde omöjligt jonglera med en boll, åka skidor eller skridskor. När jag växte upp blev detta en väl bevarad hemlighet och jag hittade hela tiden på nya strategier för att inte bli avslöjad då jag skämdes för min klumpighet. Jag har väl under åren lyckas skruva ihop en och annan IKEA-bokhylla, även om somliga blev sneda och vinda, som om de vore konstverk gjorda av Picasso. Att ha ADHD och läsa en instruktion, säg till bokhyllan Bosse, är ett svårt projekt då arbetsminnet (det vi använder oss av när vi ska minnas det vi gör i nuet) är försämrat i brist på dopamin. Medan en normal person tittar på instruktionen en gång och memorerar de fem-sex första stegen, så minns jag lika många steg – fast bara i några sekunder, vilket gör att jag tvingas titta på instruktionen gång på gång samtidigt som jag blir allt mer stressad – och så blir det fel. Däremot har jag inga problem att minnas kungalängder, viktiga årtal och fåniga friidrottsrekord. (Har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”)

Jag har ofta dragits till lättjan. Jag har helt enkelt varit tvungen då jag genom vilan laddat batterierna och försökt få hjärnan att gå ner i varv. Genom min ADHD så brukar ibland hela världen strömma in i min hjärna, då jag haft svårt att sortera bort det oviktiga. Dörrarna står på vid gavel och suger åt sig allt från fågelkvitter, oljud från bilarna, prat från helt okända när jag är ute på stan och handlar, och det blir sådana mängder med onödig information att jag omöjligt kan sortera det. Nu har detta blivit bättre sedan jag fick min ADHD-medicin, men istället så har stroken jag fick för ett drygt år sedan öppnat portarna igen, vilket får min hjärna att emellanåt börja koka. Men åter till lättjan som varit mig till stor hjälp under årens lopp. Genom att tillåta mig att vara lat, då jag kan ligga på soffan och glo en hel eftermiddag, kan jag ladda batterierna och sedan göra det som ska göras. När jag väl är igång är jag rysligt effektiv och det som skulle ta åtta timmar att göra, fixar jag på 2-3 timmar. Men då är jag slut igen. Under åren som yrkesaktiv som brukade jag smita iväg till mitt arbetsrum eller någon annan avskild plats, för att sitta och blunda någon timme eller två, för att orka med resten av arbetsdagen. Egentligen borde jag jobba max tre timmar per dag, men det är nog ingen arbetsgivare som går med på det. Det tillskrivs oss med ADHD att vi har svårt att trycka lagom mycket på gaspedalen och bromsen – istället blir det full gas eller en tvärnit.

För övrigt har jag som författare lagt ner mycket tid på att ”samla in” underlag till mitt skrivande. Genom att betrakta och lyssna har samlat på på utseenden, karaktärsdrag, åsikter, berättelser som sedan blivit underlag till de karaktärer som återfinns i de romaner jag skrivit.